Att begripa och förstå är inte enkelt...

Som jag förstår det så är hela livet egentligen ett enda pågående ”sensemaking” (Weick, 1995) vilket jag gärna vill härleda från bla. Piaget och hans tankar kring assimilation och ackommodation samt Gibsons affordances (Gibson, 1979) och tankarna kring Firstness, Secondness and Thirdness (Peirce 1990). I begreppet ”sensemaking” ser vi på vad som hände och förstår det i sitt sammanhang.

Weick beskriver sitt begrepp ”Sensemaking” som en hela tiden pågående process i vilken vi försöker förstå varandra för att livet/jobbet/uppgifterna i organisationen skall fortgå. Detta utifrån individerna själva och deras egen förförståelse helt bortsett från de traditionella organisationsteorierna som bygger på beslutsfattande, ofta beslut som andra (chefer/ledning) har fattat. Det är genom att förstå på olika sätt och av olika anledningar beroende på vad vi vet, vad vi kan och har varit med om tidigare som världen blir begriplig utifrån den diskurs vi som individer befinner sig i. Själva retrospektionen, återblickandet som är en av grundstenarna i sensemaking uppstår när det sker ett avbrott i processen menar Weick. Man blir överraskad av något och det uppstår en diskrepans mellan det man vet och den nya situationen, man måste då tänka efter och kanske därifrån revidera sin uppfattning, ett sätt att hantera alla avbrott i vardagen. Detta sker både på individ och på kollektiv nivå. Och utifrån det så går det vidare och vi utvecklas också genom vad andra förstår eftersom de berättar det för oss och så håller det på…

”Generic subjectivity is developed through processes of arguing, expecting, committing, and manipulating. These four processes produce roles that create interchangeability, and they produce arguments, expectations, justifications, and object that become premises for action” (ibid, sid 170)

Det är nödvändigt med en gemensam subjektivitet i organisationer där det finns behov av snabba förändringar, att få kontroll över spridda resurser.

Barnmisshandel kan var ett exempel att ta upp som en förklaringsmodell till sensemaking, den pågår utan att någon har satt ord på den eller förstår trots att det pågår trots att det är inför ögonen på oss. Vissa människor som exempelvis röntgenläkaren ser vad som skett, men det är ändå ingen accepterad verklighet för alla. Det tar sin tid innan det blir så. Under den tiden pågår det ”sensemaking” som Weick menar karaktäriseras av ett antal olika kännetecken och signaler. Det fylls på hela tiden. Först är identitetsskapandet som sker i interaktion med andra individer och ändras och utvecklas vartefter allt blir begripligt/förstås både inom och utom individen, tillbakablickandet innebär att det vi varit med om hittills och upplevt gör att vi känner igen det som sker nu. Jag tror att det även finns anledning att titta på mobbning på detta sätt, det är något som pågår på ett förfinat sätt utan att vi märker det förrän det dragit iväg och blivit svårt att åtgärda. Det är den tidiga förståelsen för att något är fel som är viktig.

Vad och hur förstår vi varandra

Alla typer av kommunikation kräver en sändare och en eller flera mottagare. Hur varje individ sedan tar emot meddelandet baseras på den kunskap som finns om saken i sig. För vissa personer är det självklarheter, man är expert på området, för andra kan det vara fullständiga nyheter. Värdet av det som sägs kan också ha olika valörer för olika personer. Man lägger kanske in känslomässiga aspekter på det hela, eller drar snabba slutsatser genom associationer man får från tidigare upplevelser. I det sociokulturella perspektivet (Säljö 2000) utvecklar vi och når vår kunskap i samverkan med andra i ett socialt tänkande/resonerande. Kunskap skapas också genom tillgång till artefakter – hjälpmedel. I detta fall får vi betrakta datorn som aretfakten, ett verktyg samt med hjälp av språket som en länk mellan det inre tänkandet och den yttre kommunikationen. Vi lägger olika aspekter på det vi hör och ser

I kommunikationsprocessen finns också återkopplingen som en viktig del. När mottagaren uttrycker vad han förstått. Följande citat som alla som läser här känner igen beskriver denna process på ett bra och enkelt sätt:

I know that you believe that you understood what you think I said, but I am not sure you realize that what you heard is not what I meant.  Robert McCloskey

Källa: .
Gibson, James J. (1986) The Ecological Approach to Visual Perception. Kapitlet “Affordance”, (orig. 1979). Boston: Houghton

Peirce, Charles, S, (1990), Pragmatism och kosmologi, Daidalos, Göteborg
Piaget, J, 1929, 1951 The Childs Conception of the World, Littlefields Adams Quality Paperbacks, Maryland

Säljö Roger, (2000) Lärande i praktiken – ett sociokulturellt perspektiv, Prisma, Stockholm. Weick, K. E., (1995) Sensemaking in organizations. Sage Publications, London