måndag 25 augusti 2008

Kompetensglapp kräver kommunikation men också en dialog...

Uppdatering: Ett måste att läsa är Niklas Lundbergs betraktelse kring mandat och metod. Det finns ingen anledning att använda tekniken bara för att den finns. Det är vi människor som ska ta kommandot över politiken och inte tvärt om. Liksom att vi som väljare/folket också ska ta kommandot över politiken - allt handlar om kommunikation.

I DN tar man upp en internskrivelse från moderate partisekreteraren Per Schlingmann som tidigare fanns att läsa på Politikerbloggen (skrivelsen finns i sin helhet bland kommentarerna i länkad artikel). Den har tolkats som om det vore piska och rättning i leden och det framstår som den moderata ledningen är hur usel som helst och maktfullkomlig och det ena med det andra. Jag tror att det är en mycket orättvis bedömning.

Däremot är jag övertygad om att man såväl hos moderater som hos andra partier blivit lite tagna på sängen av "bloggbävningen" - plötsligt så gäller inte envägskommunikationsmetoden längre. Här finns kunskap, motargument och en förbannad publik. Hur ska man hantera en sån? I detta finns en kommunikationsutmaning som heter duga.

Min lösning är att det satsas på dialogen. Världen blir alltmer komplex och kunskapen fördelas inte längre hierarkiskt utan den kan likaväl finnas i parallella spår - som i exemeplvis bloggosfären. Det finns all anledning att fundera på hur detta ska tas till vara. Genom att vidhålla sina ståndpunkter att "pappa vet bäst" når man inte fram, det fungerar inte längre.

Tappad kontroll och ordning

Jag kan förstå att det blir problem när debatten verkar ske utanför huset och man tappar kontrollen över den, så att säga. Att man vill få ordning i sina led, det där är typiskt för alla lite större organisationer. Man har sitt regelverk - skillnaden mellan ett affärsdrivet företag och en idéell organisation är dock ganska stor. I ett politiskt parti bärs basverksamheten av medlemmar som ofta arbetar på sin fritid, utan några större ersättningar som binder dem. Det går inte att ställa samma krav på dem som på en som har skrivit på ett anställningsavtal.

Här har vi en hake, för de som har betalt för att jobba inom ett parti är ett fåtal och deras uppgift kan och ska inte vara att bestämma över de som jobbar idéellt. Oavsett vad man tycker om väljare så är det så att har man inga så finns man inte. Den medvetenheten finns säkert. Men man vet antagligen inte hur man ska hantera problemet. Plötsligt så kom åsikterna så nära.

Kompetensglapp

När det gäller just FRA-lagen så måste man ändå betrakta kompetensglappet som väsentligt. Det finns mellan dem som kräver att lagen ska rivas upp och göras om för att konsekvenserna för gemene man blir för stora och mellan dem som företräder hållningen att FRA-lagen ska ligga som den ligger med argumentet att den är beslutad enligt all formalia.

Att det är många kunniga jurister som har studerat och analyserat lagen på korsen och tvärsen tycker jag borde vara en självklarhet för regeringen att bry sig om. Vem kan tolka en lag om inte en jurist? Vad gäller den tekniska utvecklingen så har den gått oerhört fort och kanske rent av sprungit förbi de avsikter lagen hade från början som Christian funderar lite över i sin bloggpost. Vem kan bättre förklara hur tekniken fungerar än den som varit med och byggt upp internet och som samtidigt fungerar som internetexpert till regeringen.

Ingen som bryr sig?

Det som besvärar mig mest just nu är att det verkar som att det inte är någon i regeringen som verkar bry sig om all denna fakta som kommer fram utan man fortsätter att diskutera utifrån sina egna fördomar och föreställningar om vad det är man vill uppnå. Det känns som om skygglapparna är på. Tänk om det är som Christian säger - att FRA-lagens mening är omodern i förhållande till den tekniska utvecklingen? Vem i ansvarig ställning bryr sig om detta?

Informationsflödet är en sak och dialog en annan. Det måste nog handla om dialog i fortsättningen för att upprätthålla respekten mellan politiker och väljare.

Sensemaking

Weick beskriver sitt begrepp ”Sensemaking” som en hela tiden pågående process i vilken vi försöker förstå varandra för att livet/jobbet/uppgifterna i organisationen skall fortgå. Detta utifrån individerna själva och deras egen förförståelse helt bortsett från de traditionella organisationsteorierna som bygger på beslutsfattande, ofta beslut som andra (chefer/ledning) har fattat.

Det är genom att förstå på olika sätt och av olika anledningar beroende på vad vi vet, vad vi kan och har varit med om som världen blir begriplig utifrån den diskurs individen befinner sig i. Själva retrospektionen, återblickandet som är en av grundstenarna i sensemaking menar Weick, uppstår när det sker ett avbrott i processen, man blir överraskad av något och det uppstår en diskrepans mellan det man vet och den nya situationen, man måste då tänka efter och kanske därifrån revidera sin uppfattning, ett sätt att hantera avbrott i vardagen. Detta sker både på individ och på kollektiv nivå. Och utifrån det så går det vidare och vi utvecklas också genom vad andra förstår eftersom de berättar det för oss och så håller det på…

”Generic subjectivity is developed through processes of arguing, expecting, committing, and manipulating. These four processes produce roles that create interchangeability, and they produce arguments, expectations, justifications, and object that become premises for action” (Weick, K. (1995). Sensemaking in organizations. Thousand Oaks: SAGE)

Det är nödvändigt med en gemensam subjektivitet i organisationer där det finns behov av snabba förändringar, att få kontroll över spridda resurser. Idag går det int egenom att tala om vad som gäller man måste lyssna in det. (har inte uttrycket lyssna fått en märklig betydelse numera?)

Uppdatering: Mats Bergström skriver om politiska mediestrategier i DN idag: Vill regeringen förbereda sig inför en mer direkt krissituation kan den med fördel läsa boken "The Politics of Crisis Management" med statsvetarprofessorn Bengt Sundelius som en av författarna.
(intressant)


Bloggat: Dexion ger dagens utbildningssession, Klamberg - och han har skrivit mycket, läs på den bloggen. Farmor Gun undrar för vem politikerna finns? Rhodin skriver om Skolkpartiet, Hultin om centerpartiets dialog. Fragment skriver spännande om demokratisk kris och organisering. Projektpåriktigt skrev liksom Emma brev till politikerna och ställde frågor om FRA-lagen, de har fått svar. Surgubben skriver om tvivlande politiker. Jahaja... Anna Troberg har ingen tilltro till att den moderata kommunikationen ska kunna bli tvåvägs, men så är hon inte moderat heller ;-). Det är alltid för tidigt att ge upp är å andra sidan min ståndpunkt. Det gäller allt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA, FRA-lagen, regeringen, FRA-förspråkare, läsförståelse, kunskap, massavlyssning, personlig integritet

3 kommentarer:

Anonym sa...

Mitt intryck är att huvudproblemet med FRA-dialogen, eller ja det som borde vara en dialog, är att ingen sida verkar vilja acceptera den andra sidans utgångspunkt (varje sidas individuella premisser.)

Så det är väl inte undra på att det blir verbal pajkastning, där argumentationens retorik har lett till mest att vara baserade på personpåhopps-logiken.

För och motståndarna (hos riksdagspolitikerna) inom partierna verkar ägna sig åt dubbelriktad kommunikation, dialog. Men kommunikationen utåt är definitivt inte dubbelriktad, "handskakning" misslyckades från början ... och lär nog inte bli bättre ju mer frustrerade och trötta folk blir på att inte bli förstod.

Vilken dialog blir det om de experter som, ena sidan, refererar till inte kan dementeras officiellt av andra sidan, för denna sidas experter har en fetmunkavel av sekretess?

Inte blir det bättre heller när man endast tar det som passar, saker och ting ur kontext, från "sin" egen sidas experter.


Grundproblematiken tordes fortfarande vara att ingen _oproportionerlig_ (mass)avlyssning görs av den eller de myndighet/er, organisation/er, som ges lagligt mandat att avlyssna. (När det gäller brottsutredning/bekämpning verkar det inte vara många som är motståndare till avlyssning, eftersom det görs selektivt efter domstolsbeslut. Per de facto kan man då inte vara motståndare till att teknik implementeras som gör avlyssningen möjlig.)

Majoriteten verkar också vilja att generell signalspaning praktiseras för att t ex få underrättelser om utländska militära förhållanden, eller för att få reda på potentiella hotbilder ... men bara det inte görs hur som helst. (Lite ironiskt då att C kommer fram med en potentiell lösning, men att diverse motståndare avkvistar den med okunskap.)

"Vi" vill således ha en fruktskål varje måndag morgon, men inte vilka frukter som helst, och inte ens "osmakade" frukter accepteras för dess form, färg, och konsistens lätt suspekt.

:/

//ST

Mary X Jensen sa...

Jag tänker lite mer allmänt om hur kommunikationen ser ut idag med social amediers framväxt , inte specifikt vad gäller FRA-lagen men den finns med som exempel... fattas bara, ett så högaktuellt ämne ;-)

Anonym sa...

Heh, jo det är ju helt rätt, att det inte bara rör "FRA-debatten".

Men jag tycker att det som rör så pass grundläggande saker som intrång och åsidosättande av grundlaggarna att man nog själv bör vara den som tar första steget, egentligen. Och eftersom, tillsynes, ingen regerande riksdagspolitiker har tagit det steget, är det då inte upp till oss andra att se till att det steget tas genom att själva åstadkomma den kommunikationslänken?

Frågan rör trots allt någonting som inte är partipolitik per se (åtminstone inte för nuvarande riksdagspartier), och ska man då nå någon form av konsensus så måste man utgå från samma grundläggande premisser av samma problem, vilket enligt min mening rör implementationen av avlyssningen/signalspaningen.

Vad som egentligen inte går att ifrågasätta, praktiskt, är att det _inte_ ska gå att avlyssna/signalspana.

(Fast, det skulle säkert underlätta om vi hade haft en författningsdomstol, och en faktisk "FRA-domstol", och inte bara förslag till en domstolsliknande "FRA-nämnd", dock. Men, men ...)


//ST