Värt priset att vara politiskt aktiv - kanske inte...

Då och då uppstår frågan om det egentligen är värt att vara partipolitiskt aktiv. Hur påverkar det en själv som person och hur påverkar det omgivningen? Är det svårare att få jobb till exempel? Vad är en politiker? En person som alla andra, som folk är mest skriver Calle Fridén. Det är den enkla och helt självklara bilden egentligen. En vanlig samhällsintresserad medborgare som tar itu med saken att vara med och påverka omvärlden. Men så enkelt är det inte. Tyvärr. Någon sa till mig att jag är alldeles för profilerad nu och det blir svårt med jobb av den anledningen.

Men det finns andra konstigheter med det att bli politiker. Det är som om det inträffar någonting speciellt, som om man träder över en gräns som plötsligt gör en till fritt villebråd, inte minst i medierna. Första blir man invald i politiska församlingar och sen blir man utvald att tåla all granskning som inte har med det politiska arbetet att göra, gärna bakåt i tiden. Minsta lilla misstag så blir det rubriker i lokal- och kvällspress. Många politiker kan nog berätta om sömnlösa nätter och personlig press. En del politiker gör väldigt dumma grejer och där är det rätt att de får ta ansvar för det. När politiker börjar tala om väljare som om de vore en annan sorts folk än man själv ska man dra öronen åt sig. De är inte rätt personer. Väljare tar sig friheter mot politiker som person och inte i sakfrågor. Det kan vara hur oförskämt som helst. Igår var man grannar och plötsligt så blev man en fiende. Hur gick det till?

En annan konstig sak som händer när man ger sig in i politiken är att i stället för att befinna sig i en gemenskap där alla jobbar för den politiska grundtanken så hamnar man, särskilt i nomineringstider i en situation där konkurrensen mellan de ingående medlemmarna blir så stark att den tar sig det mest urspårade uttryck. Det handlar inte alltid om vem som har politisk kapacitet eller så utan det handlar om vem som är vem med vem. Arvodessystemet är också inlåsande här. Den som är på toppen delar ut jobben med fasta arvoden till dem som man känner till är mest lojal mot en själv. Andra göre sig ej besvär. Det är lätt att tröttna på den attityden, särskilt om man själv gav sig in i det hela för att få vara med och påverka. Det innebär inte att man får det nämligen, vara med och påverka alltså.

Det kan utspela sig de mest fruktansvärda scenarios kring detta med utfrysning och mobbning och allt annat som man inte alls borde finnas tid till när man ska försöka jobba gemensamt för en sak. Ledarskap är en viktig ingrediens även i politiska församlingar, eller borde vara i alla fall. Hur som helst, dessa stridigheter kan slita ut även den starkaste och mest välmenande person. I värsta fall kan det går riktigt illa för enskilda, men i de flesta fall så drar man sig undan. Det är inte värt att hålla på och bråka med andra... Livet är för kort.

Sen har vi det här med de yttre hoten. De som kommer med otäcka mail som beskriver vad som ska hända med en om man förtsätter med sitt partiarbete. Hot och annat för att man som enskild talar för en sak som inte faller andra på läppen. I anonymitetens tecken bakom en skärm verkar det som om allt är tillåtet. Så är det inte - att hota andra människor är inte tillåtet i lag. Jag har själv peppar peppar varit förskonad än så länge, men har vänner som råkat illa ut. Det är inte storpolitiker som har möjligheter ändå att få stöd, utan helt vanliga på gräsrotsnivå det handlar om.

Läs om bloggaren Granntantens förfärliga upplevelser här. Det är inte OK På något sätt.
Rör inte min kompis - det är verkligen något man vill skriva ut här.

Näthat handlar inte bara om unga tjejer och i skolan. Det handlar också om vuxna politiskt engagerade gräsrötter. Polisanmälningar måste till, men det är också viktigt att polisen tar tag i saken och inte bara lämnar det som ett ärende bland andra som de inte har tid med.

Så frågan är om det är värt att engagera sig politiskt överhuvudtaget? Det i sig är inte minst en viktig fråga för demokratin, kanske rent av avgörande?  Eller hur?

Det finns saker att jobba med... Viktiga saker... För vi vill väl ändå att människor ska engagera sig politiskt?

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, politik, våld, hot, trakasserier, demokrati, politikens baksida, näthat

Näthat och ordning i kommentarsfälten...

Igår var det diskussioner på Publicistklubben om näthatet. En tidvis hätsk diskussion kring ett hett ämne som varit på tapeten under en tid nu. Det är ett ämne som återkommer med jämna mellanrum.. Man kan lyssna på den här om man orkar.

Anna Toss gör en intressant reflektion som jag delar och det är att tidningar och företag måste bli bättre på att moderera och delta i kommentarsfälten. Sociala medier kräver liksom allt annat tid och resurser. Har man inte det så ska man inte ha öppna kommentarsfält.

Läs Annas kloka reflektioner här - du och jag har ansvar för hatet.

Frågan är inte ny - den poppar upp då och då så jag återanvänder tidigare tankar.

Detta skrevs här på bloggen den 12 september 2011.

Jag tror/hoppas på en bättre journalistik framöver...

Den senaste tidens debatt kring kommentarerna i tidningarna har varit hektisk. Mycket på grund av de även i min fria värld makalösa anonyma tillmälen efter den hemska katastrofen i Norge. det kan naturligtvis aldrig vara OK att uttrycka sig hur som helst bara för att man kan. Att få uttrycka sig anonymt är en viktig del i vårt samhälle. Men att uttrycka sig hur som helst ch hota andra till höger och vänster är banne mig ingen mänsklig rättighet, liksom det inte är det att klottra på annans vägg. Jag har full förståelse för de chefredaktörer som tar sitt utgivaransvar och stänger ner det fria inflödet på sina webbsidor. De är inte samma sak som att stänga ner demokration som många vill göra gällande.

Vill man uttrycka sig så kan man göra det på sin egen blogg eller andra möjligheter som finns, twitter och Facebook bland annat. Även där finns det restriktioner.

Vad jag däremot tycker att tidningarna är väldigt dåliga på så är det att samverka med de skribenter som finns utanför den egna redaktionen. Visst länkar man ibland till andra medier och till enskilda bloggar men så mycekt mer är det inte. Det borde gå att lära av hur en del av oss bloggare arbetar med våra kommentarer. De besvaras och det diskuteras i bloggarna och ett inlägg kan leva länge. Många som kommenterar tillför mervärde för den ursprungliga texten. Så borde också journalister arbeta. Det handlar inte längre bara om att leverera en text enligt principen töm och glöm utan tankarna i en artikel kan ge så mycket mer. Men då måste man fortsätta att engagera sig i frågan och det är inte riktigt så det är upplagt på en tidningsredaktion. Tänk vad mycket roligare det skulle bli för vissa journalister att få leva vidare i en intressant fråga och kanske rent av lära mer av den genom andra. Det är den positiva sidan av dialog och så kallad crowdsourcing, hur man nu översätter det på ett bra sätt. Jag är övertygad om att journalistiken har en ljus framtid om det öppnas upp mer för dialog med andra på ett kvalitativt sätt.

Att kommentarer som innehåller personliga tillmälen eller inte hör till ämnet eller för övrigt är olämpliga tas bort bör vara en fullständig självklarhet. Det där aningslösa att allt är tillåtet bara för att det är på nätet är en omöjlig dröm. Att möjligheterna finns att snabbt kommentera är däremot verklighet idag och det finns det alla anledning att värna om. För allas skull. Det är synd att det ofta bli AV eller PÅ så fort hinder uppstår. Här finns utvecklingsmöjligheter. Kom ihåg att nätet är ett verktyg och det är fritt fram för den kreative.

I samband med många stora mediers dubier kring vilka kommentarer som dyker upp i anonyma kommentarsfält och allt elände och näthat det kan ställa till så är det intressant att ställa det mot det liv och den kritik och det utlämnande som den förre barn- och ungdomsprogramledaren och Kamratpostchefredaktören fått stå ut med. Idag blev han dömd av rättsväsendet - 30 dagsböter a 50 kronor. Alltså 1500 kronor! I moralpanken rättsprocess har han varit dömd länge. Spaltmeter har skrivits. Han har vänts ut och in på totalt, fått sparken från jobbet och raderats bort från SVTs arkiv. Han har fått kritik för sitt sätt att agera, rätt eller fel. Men dock. Han har fått betala ett pris som är bra mycket högre än de dagsböter han nu blivit dömd till.

Knark är oacceptabelt - i synnerhet om man har med barn och ungdomar att göra. Så är det bara och inget att diskutera. Vissa klarar sig ganska bra vad de än gör medan andra råkar illa ut. När mediedreven kommer igång är de inte nådiga. Människor gör fel, alla gör det.

Är "hemska anonyma kommentarer" värre än att medierna river sönder en enskild person på grund av ett knarkbrott? Det är något att fundera över. På allvar. Finns det något mänskligt sätt att rapportera om det som är av allmänt intresse. De elaka finns i verkligheten inte bara på internet. Man ska komma ihåg det. Och på sätt och vis så är det bra för då kommer det fram i ljuset och vi kan dissutera saken.

Samma tilltal, hyfs och beteende i livet offline bör gälla online... Svårare än så är det inte. Att större medier vill begränsa utloppet av otidigheter i kommentarerna är inte svårt att förstå. Däremot deras eget sätt att använda sig av allmänintresse tycker jag att man kan diskutera. Känner sig alla nöjda nu vad avser Ola Lindholm? Domen blev 30 dagsböter a 50 kronor - 1500 spänn! Och så en helt kraschad karriär för hans del, med hjälp av folkdomstolen medierna - och sen klagas det på enskilda dumma utfall i kommentarsfält. Det är nåt som inte stämmer.

Vi behöver diskutera hur journalistiken ska bli bättre både vad gäller samverkan med krafter utanför redaktionerna. En artikel ska kunna leva vidare och utveckla kunskap och det hejdlösa dreven måste ses över. Det är allvar... Det måste visas hänsyn, allt är inte lika allvarligt.

Uppdatering: Johan Westerholm är hårdare än jag i sin bedömning. Jag tycker att knark är urdumt och kan inte begripa varför man använder det. Men jag ser mer till hela grejen och är kanske aningens blödigare och mer förlåtande till min typ.  (Oops - Johan W tog lite illa vid sig av skrivningen ovan se i kommentar nedan, det var inte min mening att vara dryg snarare att säga att det finns olika sätt att se på saker och ting.)

Dubbelmoralen

Aftonbladet - Ola Lindholm
Expressen
SvD
DN

Leo om bloggtrollen.

************

Bakom skärmen är den elake trygg...

Gårdagens Uppdrag granskning handlade om näthat mot kvinnor. Såna som uttrycker sina tankar fritt och får på käften för det. Eller snarare blir orhotade och kallade för än det ena och en det andra. En av mina vänner sa man - tappar sina glasögon, då hade hon läst en sammanställning över vad jag personligen fick uppleva igår. Inte mordhot men förminskning och förringande av min person och detta av en person som är mig bekant. Ofta men inte alltid är det okända individer som ger sig på andra och det visade inte minst programmet Uppdrag Granskning igår.

Är man en person som vädrar sina åsikter på olika sätt så blir man också fritt villebråd för andra att tycka tillbaka på. Det går inte att komma ifrån det. Alla gillar inte allas åsikter. Alla gillar inte att kvinnor har åsikter, men även män råkar illa ut. Dialogen som kan uppstå är minst sagt anmärkningsvärd. Det finns personer som inte har vare sig argument eller ord av värde, de tar gärna till de där tillmälena som människor med bara lite bildning och uppfostran aldrig skulle använda. Det saknas här, bakom skärmen sitter man tryggt och kan vräka ur sig vad som helst utan att det gör något. Ingen ser vem man egentligen är. I skyddet av sin dataskärm kan hatet och missnöjet flöda. Det är förfärligt.

Kvinnohatet som vi fick ta del av igår är en sak som verkligen behöver diskuteras i samhället, men det kan inte stanna vid det. Det är hemskt, vidrigt och förfärligt som företeelse. Men det finns ett större grepp att ta här och det är hur vi uppträder mot varandra överhuvudtaget.

Det märkliga är att det får fortgå. Det finns lagar mot kränkning och det är inte heller tillåtet att hota andra hur somhelst. Varför används inte dessa i större utsträckning? Idag finns det lag på att man inte får ladda ner underhållning, det kan ge dryga straff. Men att ge sig på andra med tilllmälen och hot är lättare då går man fri.  Det är nåt i grunden som är fel i samhället då kan man tycka. Men framförallt är det fel på människor som beter sig som svin mot andra och tycker att det är OK när tangenterna får gå i skyddet av en bildskärm.

Horribla nätkommentarer är inget nytt alls. Det har funnits lika länge som möjligheten att skriva dem. Det sitter inne i människan inte i nätet. Det är inte internets fel att människor med sned verklighetsuppfattning sitter och spyr ur sig en massa otidigheter över andra. Skillnaden mellan tidigare då man fick anonyma brev eller meddelanden i väskan, telefonsamtal där ingen sa nåt i andra änden är bara att fler kan se numera. Det i sin tur gör att man kan reagera också. Att genskjuta de elaka är också en bra möjlighet, de kan inte sitta i mörkret längre och inte synas. Bildskärmen är inte så trygg som den kan verka, den är också mycket avslöjande.

Det finns mycket att göra på den mänskliga sidan, alla idioter kommer man inte åt men mycket skulle vara värt om man redan i skolan fick kunskaper om hur man beter sig hyfsat. Även mot dem man inte gillar. Då skulle de bli färre.

Man ska dock komma ihåg att det sitter en liten ensam skit som projicerar sitt eget missnöje på andra.

Birro skrev om hur han upplever nätkommentarerna

Sakine Madon - ställ dem till svars...

Men man ska komma ihåg att de flesta är vänliga. Fastna inte i hatet. Det finns motvikter att använda.

Uppdatering: Fredrik Reinfeldt uttalar sig om näthatet i SVT. Han är bekymrad. Men det är inte internets fel Fredrik. 

(intressant)