När paragrafryttare får fnatt...

L Ö R D A G S K R Ö N I K A


Läser i Expressen om Alf Svenssons problem med att ställa ut solstolar på sin egen tomt. Delar av dne betraktas nämligen som strandskyddat område och det får inte tomtifieras enligt Trelleborgs kommun som tydligen fått en överivrigt nitisk tjänsteman. Allt enligt vi-har-våra-regler-principen. Det kan vara bra med regler men de behöver inte drivas in absurdum.

"Jag fick ett brev av miljöförvaltningen i Trelleborg strax före jul. Den uppmanande mig att inför kommande växtsäsong sluta klippa gräset på den del av min egen tomt som är strandskyddat område. Och att upphöra med att placera trädgårdsmöbler där, säger Alf Svensson."

Jag har dessvärre egna erfarenheter av myndighetsövertramp, för ett par år sedan sedan. Min styvfar behövde hjälp, han var gammal och hade svårt med dygnsrytmen och att komma ihåg allting. I stället för att be oss barn om hjälp så fick han en God Man genom kommunens försorg. De båda herrarna blev osams och jag tog över. Här skulle naturligtvis tjänstemannen tagit en personlig kontakt med mig och sagt vad bra att ni kan sköta det här inom familjen. Men det gjordes inte så jag gick in som formell God Man här. Jag visste inget annat. Hade jag själv begripit och vetat bättre så hade jag aldrig gjort det. Ty det blev problem.

Livet tog ett stryptag kring mig av olika skäl. Nära anhöriga blev dödligt sjuka, min far blev alltmer dement och hamnade till slut på hemmet. Jag åkte som en skottspole mellan sjukhus, demensboende och hemmet. Försökte i första hand att vara medmänniska för de som hade drabbats. Detta handlade om personer i min absoluta närhet och de höll på att dö. Då får saker som att skicka in papper i tid mindre betydelse. Annat vore omänskligt.

Det är så att när man är God Man så ska man redovisa en gång om året för sin skyddslings tillgångar. Jag gjorde inte det i tid. Jag agerade som den dotter jag är/var och vi hade fullt sjå med att få tiden att räcka för att livet skulle gå ihop överhuvudtaget. Så här efteråt fattar jag inte hur jag klarade det hela. Men för mig kom det mänskliga i första rummet. Myndighetspersonen hos Överförmyndaren i Sundbyberg fick vänta på sina papper. Det gillades ej och jag fick en kallelse till Tingsrätten. Den dag då min far gick bort så ringde jag och bad om hjälp, Felet var inte att det var oordning på affärerna utan att allt fanns i en osorterad pappershög på mitt skrivbord. Jag fick ingen hjälp bara anmodan att se till att redovisningen kom in. Jag hade fullt upp med min sorg och annat att göra. Det är mycket som ska tas om hand när någon dör.

Så småningom träffades vi i Tingsrätten denne totalt okänsliga tjänsteman och jag. Tingsrätten gick på min linje och bad oss ordna till det hela. Då överklagade tjänstemannen till Hovrätten! De i sin tur förstod min situation men lade allvaret på att jag inte lämnat redovisningen i tid. Jag fick betala ett vite på 3000 kronor. Vilket jag gjorde. Efter denna historia fick jag dock kontakt med en annan tjänsteman och vi hjälptes åt med sorteringen och sammanställde det hela. Diffen var på 3 kronor. Jag är tacksam för den hjälp jag fick på slutet och tänker att det var synd att den inte gavs från början. Jag hade inte gjort något annat fel än överträtt ett datum. Det hände på grund av att livet höll på att klappa ihop fullständigt. Såna skäl finns inte i myndigheternas värld. Egentligen borde man ha medalj för att man trots motgångar reder ut det hela.

Allt detta besvär hade klarats av med ett enkelt telefonsamtal och lite hjälp. I stället fick jag ytterligare problem och fick till och med skämmas efter notis i lokaltidningen. Mina bekanta började betrakta mig som lite skum så där, för ingen hade några detaljer. Man måste ha gjort fel själv om man hamnar i rättslig instans. Då har man säkert gjort något hemskt och blir betraktad med misstänksamma ögon. Människors fördomar är så starka. Inen frågar utan vänder sig om när man kommer.

Min far vänder sig säkert  i graven. Att jag hälsade på honom minst en gång i veckan, talade med honom i telefonen varje dag, såg till att han hade fräscha kläder och allt han behövde att jag deltog i arbetet på åldringshemmet och blev bekant med de andra där både boende och personal. Att jag varit väldigt aktiv i anhörigrådet och fått till en hel del bra förändringar var inget som tjänstemannen brydde sig om. Nej det var datumet som gällde för honom. Nu har jag betalat mitt vite och min hälsa tog stryk, men känner mig nöjd med att jag har fått förklara mig i text. Ty den är diarieförd och inte bara till myndighetens fördel.

I Förvaltningslagen finns följande paragraf - den verkar ingen bry sig om. Hade "mitt ärende" skötts från början skulle jag aldrig blivit God Man överhuvudtaget utan vi hade kunnat hålla allt inom familjen. Det hade varit önskvärt. Men den som skulle upplyst mig gjorde inte det.

Myndigheternas serviceskyldighet

4 § Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.

Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.

Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

Själv gick jag länge och kände mig som en dålig människa så klart. Det finns inget mer pinsamt än att bli betraktad som en sådan. Tror att många som blir ansatta av myndighetsivrare känner sig så. Ofta helt i onödan.

Rent politiskt tycker jag att det måste arbetas för att det ska vara enklare att klara ut misstag och fel man har gjort. I synnerhet när det finns ordentliga skäl.

Att vara människa är inte lätt - man gör så gott man kan...