Ha en härlig dag... på äldredagiset...

Medan min styvfar fortfarande någorlunda kunde bo hemma så fick han gå på dagverksamhet. Namnet är trist, men det var väldigt trevligt, en slags dagis för äldre. De kom och hämtade honom på morgnarna. Ibland tog han fel på tiden och promenerade dit eftersom de som han trodde hade glömt honom. Han ringde mitt på natten till mig och var arg för det förstås och gick sen med bestämda steg Allén fram och när han kom dit var det stängt. Han var förvirrad och sökte sig in på sjukhuset där verksamheten fanns. Ibland fick han sova på en soffa i biblioteket när en nattsköterska förbarmade sig över honom och ibland blev han utslängd som en annan uteliggare av de mindre medkännande vakterna.

Det var en rad sådan händelser som gjorde att vi insåg att han inte klarade sig på egen hand hemma utan behövde tillsyn dygnet runt. Som jag skrivit tidigare, hade jag förstått vad resultatet skulle bli av detta hade han fått flytta hem till mig. Familjen trodde att det skulle vara som tidigare med det undantaget att han skulle ha en bostad på samma ställe och få fortsätta på samma sätt med gemenskapen med de andra. Men icke. Från att ha varit på en underbar plats med underbar personal med stor engagemang hamnade han på en helt annan plats. Att förstå skillnaden är omöjligt om man inte upplevt det.

Spela kort med kompisar och gamla grannar, lyssna på musik eller någon som läste en bok. Sitta i möbler med hemkänsla tillsammans med andra som i alla fall pratade med varandra även om samtalen kanske inte alltid fanns i nuet så var det i alla fall en värdig känsla av gemenskap. En social tillvaro med andra. Sånt som vi människor behöver. Gemenskap, samtal, skratt, gråt, tankar med mera. Min styvfar löste korsord och vann över alla i bokstavsbingon de regelbundet spelade där. Ibland var han arg för att de visade film i stälet för fotbollsmatch. Alla slags känslor var på plats. Personalen deltog i livet, det var lite som hemma med familjen, en expanderad familj.

Det serverades hemlagad mat och man fick det man gillade. De hade en jättefin trädgård där gamlingarna kunde gå och dra lite maskrosor och sitta på en bänk och sola. Det var ett bra liv på ålderns höst. Tyckte vi. Skönt för oss också.

När sedan tiden kom för allvaret förändrades allt radikalt. Vi hade som sagt trott att förändringen skulle bli liten och att tillsynen skulle utökas men allt annat oförändrat. Men ack vad vi hade bedragit oss. Jag hade ingen erfarenhet av åldringsvård alls och kunde inte i mina vildaste fantasier tänka mig hur det skulle bli. Hissen upp på sjunde våningen och sen kodlås och instängd bland åldringar som tappat all kontakt med omvärlden. Han är för frisk för att vara här sa personalen. Men ändå inte. De föreslog att bromsmedicinen skull sättas ut så att han snabbare skulle gå in i demensen. Har inte kommit över detta ännu...

Något annat hade vi velat se för vår åldring...