onsdag 16 januari 2013

Barnfattigdom - så mycket för den lögnen...


När Juholt höll sitt första tal inför en samlad politiskt intresserad publik i Almedalen med partiets potentater sittandes på första parkett  så handlade det mycket om fattiga barn i Sverige. Alla som måste sitta långt fram i klassrummet för att de inte såg, de hade inte råd med glasögon hade han att berätta. Barnfattigdomen blev en fråga som socialdemokrater drev hårt för att skuldbelägga alla andra. Man måste tänka på barnen. Den som inte gjorde det, såna som moderater och andra som hellre åt billiga räkmackor nu när man minskat på matmomsen. Så gick snacket. Vem är mest ädel var frågan.

Uppdrag granskning har genomlyst problemet med barnfattigdom och kommit fram till att siffrorna som presenterades var överdrivna och rent av felvridna. En del av oss funderade tidigt över definitionen av barnfattigdom. Vad är det egentligen? Vad är det vi talar om här.

Den som gjorde det då när socialdemokraterna var som värst ihärdiga om just barnfattigdomen fick utstå mycket smälek. Vi var otäcka egoister som bara tänkte på oss själva där vi satt i villorna och inte hade några problem. Det var på gränsen till obehagligt. Man ville bara missförstå. Det blev en grej i sig. Just det där att attackera och förgöra sin motpart. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget handlade om de barn som mådde dåligt eller om det bara blev ännu en chans att gå till attack mot sina politiska motståndare för att göra sig till den bättre parten..

Hur som helst så har Uppdrag Granskning dragit ner brallorna på siffrorna kring begreppet barnfattogdom på ett förnämligt sätt. En del bör skämmas rejält för sina tidigare uttalanden och vi andra kan gå vidare och försöka ge människor möjligheter att i största grad få klara av sina egna liv. Därmed inte sagt att man inte ska bry sig om dem som har det svårt. Jag tror att samhällsapparaten trots allt är ganska bra på det även om man säkerligen kan ha synpunkter på enskilda fall. Men gör inte dessa till en sanning som gäller alla. Däremot finns det anledning att titta över hur mycket föräldrar förstår av vilket ansvar de har för sina barn. Alla kan inte ta det uppenbarligen. Men det är en annan sak än ge sig in i debatten med skygglapparna på och bara se sin egen variant av problemet.

Att insamlingsorgansiationerna har överdrivit siffrorna med barnfattigdom är förfärande. Men vad skulle man tro. Allt känslomässigt går man lätt på. I fortsättningen kommer jag att hjälpa dem jag direkt kan, utan att låta det passera hjälporgansiationerna. Så får det bli. Man blir lite ledsen av sånt här men kanske mest förbannad.

Det gäller att alltid vara källkritisk. Mot allt man hör. Många rasar naturligtvis mot detta avslöjande. Världsbilden försvann. Vi har det kanske inte så dåligt i Sverige trots allt. Men här försvann ett argument för att påvisa hur hemsk den borgerliga alliansen är.

Vi lär få höra mer om detta en period framöver. Självklart ska barn som har det dåligt ha stöd och hjälp. Även föräldrar som inte förstår sitt ansvar när det gäller barnen ska ha hjälp. Att höra att man själv måste unna sig och sitta och bolma upp pengarna är inte att ta ansvar. Även om nu detta var ett extremt exempel kan man hoppas.

Uppdatering: Rädda Barnen kommenterar 



Expressen  Aftonbladet
Maria Abrahamsson

Uppdrag granskning
Uppdrag Granskning



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 kommentarer:

Anonym sa...

Bra Janne j, du tillhör inte skaran
"dumma svenskar". Bra att du inte tillät dessa generaldirektörer slingra sej, trots att de försökte.
Mer av den varan, mycket, tack.

Granska nästa gång vad invandringen VERKLIGEN kostar varje skattebetalar, vi är MÅNGA som vill se en seriös granskning av detta, men det är få som vågar tala om det.
Som du förstår kommer du att bli kallad för rashatare, nazist mm., men programmet skulle bli mycket uppskattat, GARANTERAT.

/ Ärlig skattebetalare

Alex sa...

Tycker inte om att många säger att fattigdom inte existerar för att man kan välja att inte röka och således spara en tusenlapp eller så. Jag har själv aldrig rökt en cigg i mitt liv men jag vet ändå att det för många inte är så lätt att sluta röka. De allra flesta som försöker misslyckas. Och de allra flesta rökare försöker, många gånger.

Min flickvän har försökt sluta i ett år nu. Hon är 100% övertygad, 100% motiverad, 100% engagerad, hon är också väldigt insatt, hon studerar medicin och vet hur beroende fungerar, hon har läst hjälplitteratur, hon har helt okej sociala förutsättningar osv. Ändå har hon ännu inte lyckats. Fast hon kommer lyckas snart, det är jag övertygad om. Men det är verkligen inte lätt, nikotin är tungt som heroin och vissa människor har väldigt lätt att bli starkt beroende - av allehanda skäl.

Men min mamma t.ex. kommer aldrig klara sluta. Det vet jag. Och jag vet att hon kommer dö av det, det vet hon också. Hon har redan KOL och varit nära på att dö. Men hon kan bara inte sluta. Hon har helt enkelt inte styrkan och de förutsättningar som krävs. Det är inget att moralisera över.

Det är egentligen helt sjukt att nikotin är en lagligt drog när den är så starkt beroendeframkallande och så farlig. Och för den delen att det inte finns rehabkliniker (men det gör det ju knappt för andra missbruk heller). Men det jag vill säga är bara att man inte kan moralisera över att folk röker och få det att låta som att det är jätteoansvarigt och att de därför inte alls har det svårt med ekonomin. För rökning är inte ett val utan ett beroende.


Sen fattigdom. Jag vet inte hur många procent som är fattiga. Men jag vet att det är väldigt många individer. Jag är själv uppväxt rätt fattigt, ätit massa vitkolrätter och bara åkt utomlands en gång osv. Men så värst begränsad var jag inte. Min halvbror däremot har ju aldrig rest någon stans eller haft råd med någonting roligt i hela sitt liv. Sen har han ju inte svält men ändå. Vi är båda infödda svenskar ska tilläggas, inte flyktingbarn eller så om det spelar någon roll.

Jag har också vänner som varit hemlösa och sådär. Men då handlar det mest om att de hamnat mellan stolarna. Soc har ju verkligen noll hjälp att ge numera, de är en ren kontrollmyndighet och ingen välfärdsmyndighet i dag.

Jag har inte sett programmet men jag blir ändå oerhört förbannad på Uppdrag Granskning. Jag vet inte om deras program är dåligt vinklad eller om den är tämligen saklig, men vad blir konsekvenserna? Jo, att de som inte bryr sig om fattigdom får vatten på sin kran. Det betyder i praktiken att ännu fler människor kommer behöva lida ännu mer ännu längre. För att ännu fler människor (som själv har det gott ställt och aldrig skulle tänka sig att leva på den nivå de tycker att andra gott kan leva på, hycklarasen!) får en ursäkt att vifta bort de problem som ändå finns.

Man kan granska miljoner saker och avslöjsa miljoner sanningar. Men varför väljer man att göra en granskning vars resultat bidrar till ont istället för gott? För att det ger tittarsiffror? Jag fattar inte.

Anonym sa...

Ja fattigdom kan ju betyda lite olika. Man kan ju förstås tycka att det är fattigt om man är beroende av bidrag överhuvudtaget.

Och då kan man ju behöva definiera beroende. Osv.

Men om betydande delar av befolkningen inte klarar sin vardag utan att få ekonomiska tillskott från statliga medel, ja då är väl det någon form av fattigdom. Bra kan det ju i alla fall inte vara.

Mitt Romney raljerade ju i det amerikanska valet där han påstod att 50% av väljarna är beroende av bidrag, och den andra halvan betalar för detta. Ungefär i grova drag. Och att det inte är någon idé att ragga röster från de 50% som måste ha skattepengar tillskjutna för att klara sig.

Det gör ju synen på parlamentarisk demokrati lite instabil tycker jag. Hur skall man kunna rösta på de duktigaste politikerna om man är beroende av deras ekonomiska välvilja. Hur kan man då vara neutral, och välja efter kompetens och landets bästa?

Egentligen borde man kanske reda ut hur de olika ekonomiska beroendena ser ut. Hur de flikar in i samhällets olika delar. Vem betalar vad och hur mycket till vem. Överallt.

/Lars Erik Benglemo