Politiska vildar ökar i omfattning... Ledarskapsfråga...
Det blir allt vanligare att politiker byter parti eller/och blir politiska vildar. Man kan tycka vad man vill om det förstås. Tidigare i mitt liv så ansåg jag att det vore en helt oacceptabel lösning, kliver man av så kliver man av allt. Idag är jag inte lika säker.
Någon säger att man inte är förtroendevald som person utan för sitt parti. Det kan diskuteras. Enligt reglerna så är det faktiskt så att det är man själv i egenskap av sig själv som blir vald, även om man tillhör ett parti. Det är ett personligt mandat och det ska respekteras.
Förvisso så sätts kandidatlistorna ihop enligt så kallade principer som ser lite olika ut i partierna. Jag säger så kallade för det är vad det handlar om. Det kallas demokrati och partiföreningars medlemmar väljer sina kandidater. Ofta är det dock få medlemmar som väljer. Cirka 30% av medlemmarna är vanligt. Sen arrangeras det små klubbar för vem som gillar vem och röster läggs strategiskt på de personer man vill ha fram i toppen. Det kan vem som helst räkna ut att är det 50 till 100 personer som röstar så är det en ganska enkel sak att få listan som man vill ha den. Allt annat är nonsens. Det vet alla, men ingen talar högt om det.
Sen tar nomineringskomitteerna vid och stuvar om efter eget huvud och personer flyttas upp och ner på listorna utifrån vad ledningen tycker. Att nomineringskommitteerna inte skulle ha kontakt med ledningen är rent barnsligt att tro även om reglerna kanske säger annat. Favoriter högt upp och de man är missnöjd med av olika skäl hamnar längst ned. Helst på icke valbar plats. Så att de inte ska göra så mycket väsen av sig. Så klubbas det hela effektivt igenom på en nomineringsstämma och så har man det man har i politikerväg. Mycket taktik på vägen till de högre positionerna.
Så klart att det uppstår trubbel...
Men om vi då går in på den politiska sidan av det hela och tänker på den politiska kapaciteten hos olika människor. Vissa är verkligen intensivt och ärligt och uppriktig intresserade av politiken och samhällsförändringen. Man vill vara med och påverka helt enkelt. Delta i diskussionerna och vara med, delaktig i det som pågår. Det kan man tycka är en självklar grej när alla går ihop i en förening, FÖR ENING som det står för, i ett parti där man utgår ifrån att alla delar värderingar.
Sen när det kommer till kritan så är det inte alls så utan det uppstår konflikter på vägen och man har olika åsikter i frågorna som dyker upp. Då är det viktigt att det finns ledare som förstår att hantera detta på ett bra sätt så att den politiska verksamheten når bäst resultat. Det kan vara bra att ändra på saker ibland och principer kan behöva få annan inriktning. I synnerhet gäller detta i kommunalpolitiken som kan skilja sig mycket från kommun till kommun. Här gäller det att ha ett flexibelt och öppet sinne för samverkan. Att vara alltför hierarkiskt lagd leder ofta till problem. Det är lätt att glömma att de förtroendevalda i de allra flesta fall är det på sin fritid.
För den som ser politiken som en trevlig gemenskap med andra och bara vill följa med och nicka och le så är det naturligtvis enklare än för den som vill vara med i idediskussionerna och inte tillåts vara det. Det här är självklart en ledarskapsfråga för det handlar om att ha förmågan att ta tillvara på människors kunskaper och erfarenheter och vilja. Olika frågor ska helst samordnas innan det kommer till den administrativa processen i kommunen, då är det försent. Oftast är det så att ideerna serveras färdiga på bordet utan att så många fått vara med och ha några tankar alls.
Visst kan det vara enklare i kommunfullmäktige om det inte finns några vildar där, det utgör ett osäkerhetsmoment för ledningen så klart. Man vet inte hur röstningar kommer att utfalla. Å andra sidan så skulle det inte behövas några vildar om partiapparaten fungerade bättre, med ett bra ledarskap som fångade upp de personer som vill vara engagerade istället för att uppmuntra de som bara tiger still. Det senare är möjligen enklare på kort sikt. Men på längre sikt så är det förödande för demokratin.
Som politiskt engagerad person vill man vara med. Annars finns det annat att göra. Lojaliteten mot partierna är inte längre stark på samma sätt som det var förr. Nu verkar det som om det är mer vanligt att rösta efter olika frågor som berör eller sturnta i politiken för det är ändå ingen idé.
Detta är ett intressant fenomen. Av tradition stannar man i sitt parti eller kanske rent av är med där för att föräldrarna var det. Inom partierna finns det många som fastnar av olika skäl. Det kan vara bekvämlighet men också så att det är det enda val man har, man vet inget annat kanske inte kan något annat heller för den delen. Man lär sig hur det fungerar och anpassar sig till det. I en värld där allt fler har högre utbildning och möjligheter att ställa alternativ mot varandra så förändras den här hemtillhörigheten på något sätt. Det är inte längre självklart att göra som partiet säger och tycker och bara hålla med. Vad är ett parti egentligen om inte en samling där många individer ingår? Mattias Lundbäck skrev i sin blogg ett underbart och tänkvärt inlägg om detta. Han menar att man inte kan säga att partier tycker, lika lite som man kan fråga Årstaviken vad den tycker om friskolor."... Vi har gått med på att rösta som majoriteten i partiet vill, men vi har sannerligen inte gått med på att alltid tycka som majoriteten tycker."
Engagerade människor med kunskap tar ställning, ofta i särskilda frågor. De gömmer sig inte bakom tryggheten i partiet eller suktar efter värmen de tror finns där. Den är nämligen mycket förgänglig om man uttrycker avvikande mening. Jag tror att vi kommer att få se fler personer som hoppar mellan partier framöver. Både socialdemokrater som blir borgerliga som alliansare som flyter mellan de borgerliga partierna. Det handlar om aktuella frågor och det handlar om vilka personer man har runt omkring sig. Känner man sig stoppad eller tycker att andra har mer rätt i sina ställningstaganden så är det lätt att röra sig idag. Man finner vänner på olika ställen, inte minst i de sociala medierna. Det berikar det politiska livet och samhällsutvecklingen på många sätt. Det finns de som tycker att det är bra att bråkstakarna, alltså de som inte bara följer med, försvinner från partierna. Det blir lugnast så.
Men det är sunt att ta ställning och kan ledningen i partierna på ledande nivå inte ta vara på den kreativitet, arbetslust och erfarenhet som kommer med att folk engagerar sig så är de illa ute. Det verkar finnas någon rädsla i att ta till sig andras ideer och att släppa möjligheter för dem att agera. Politiska frågor borde drivas mer i projektform än att vara något som kanske den ledande politikern själv har hittat på och där vägen mellan tanke och mål saknas. Om man talar om kommunalpolitisk nivå. Men det sker på flera ställen.
Anton Abele var den yngsta riksdagsmannen i moderaterna och han ger sin syn på varför han hoppar av:
Antalet politiska vildar växer rekordartat
Anton Abele hoppar av riksdagen
För den som ser politiken som en trevlig gemenskap med andra och bara vill följa med och nicka och le så är det naturligtvis enklare än för den som vill vara med i idediskussionerna och inte tillåts vara det. Det här är självklart en ledarskapsfråga för det handlar om att ha förmågan att ta tillvara på människors kunskaper och erfarenheter och vilja. Olika frågor ska helst samordnas innan det kommer till den administrativa processen i kommunen, då är det försent. Oftast är det så att ideerna serveras färdiga på bordet utan att så många fått vara med och ha några tankar alls.
Visst kan det vara enklare i kommunfullmäktige om det inte finns några vildar där, det utgör ett osäkerhetsmoment för ledningen så klart. Man vet inte hur röstningar kommer att utfalla. Å andra sidan så skulle det inte behövas några vildar om partiapparaten fungerade bättre, med ett bra ledarskap som fångade upp de personer som vill vara engagerade istället för att uppmuntra de som bara tiger still. Det senare är möjligen enklare på kort sikt. Men på längre sikt så är det förödande för demokratin.
Som politiskt engagerad person vill man vara med. Annars finns det annat att göra. Lojaliteten mot partierna är inte längre stark på samma sätt som det var förr. Nu verkar det som om det är mer vanligt att rösta efter olika frågor som berör eller sturnta i politiken för det är ändå ingen idé.
Detta är ett intressant fenomen. Av tradition stannar man i sitt parti eller kanske rent av är med där för att föräldrarna var det. Inom partierna finns det många som fastnar av olika skäl. Det kan vara bekvämlighet men också så att det är det enda val man har, man vet inget annat kanske inte kan något annat heller för den delen. Man lär sig hur det fungerar och anpassar sig till det. I en värld där allt fler har högre utbildning och möjligheter att ställa alternativ mot varandra så förändras den här hemtillhörigheten på något sätt. Det är inte längre självklart att göra som partiet säger och tycker och bara hålla med. Vad är ett parti egentligen om inte en samling där många individer ingår? Mattias Lundbäck skrev i sin blogg ett underbart och tänkvärt inlägg om detta. Han menar att man inte kan säga att partier tycker, lika lite som man kan fråga Årstaviken vad den tycker om friskolor."... Vi har gått med på att rösta som majoriteten i partiet vill, men vi har sannerligen inte gått med på att alltid tycka som majoriteten tycker."
Engagerade människor med kunskap tar ställning, ofta i särskilda frågor. De gömmer sig inte bakom tryggheten i partiet eller suktar efter värmen de tror finns där. Den är nämligen mycket förgänglig om man uttrycker avvikande mening. Jag tror att vi kommer att få se fler personer som hoppar mellan partier framöver. Både socialdemokrater som blir borgerliga som alliansare som flyter mellan de borgerliga partierna. Det handlar om aktuella frågor och det handlar om vilka personer man har runt omkring sig. Känner man sig stoppad eller tycker att andra har mer rätt i sina ställningstaganden så är det lätt att röra sig idag. Man finner vänner på olika ställen, inte minst i de sociala medierna. Det berikar det politiska livet och samhällsutvecklingen på många sätt. Det finns de som tycker att det är bra att bråkstakarna, alltså de som inte bara följer med, försvinner från partierna. Det blir lugnast så.
Men det är sunt att ta ställning och kan ledningen i partierna på ledande nivå inte ta vara på den kreativitet, arbetslust och erfarenhet som kommer med att folk engagerar sig så är de illa ute. Det verkar finnas någon rädsla i att ta till sig andras ideer och att släppa möjligheter för dem att agera. Politiska frågor borde drivas mer i projektform än att vara något som kanske den ledande politikern själv har hittat på och där vägen mellan tanke och mål saknas. Om man talar om kommunalpolitisk nivå. Men det sker på flera ställen.
Anton Abele var den yngsta riksdagsmannen i moderaterna och han ger sin syn på varför han hoppar av:
"Anton Abele uttrycker dessutom en kritik gentemot den attityd som han menar råder i det poltiska Sverige idag. En attityd som visar både politkernas brist på empati och deras alltför stora intresse av att kritisera motståndare.
– För mig är det en loser-attityd. Det är ingen som har förändrat världen genom att klanka ner på människor och deras idéer, säger Anton Abele i Sommar i P1."(Svd)
Anton är ung och hoppar av helt. Men alla vill kanske inte släppa men ser ingen möjlighet till utveckling i den miljö de befinner sig i. Det finns många skäl till varför människor blir politiska vildar. En av de stora möjligheterna att undvika detta är att ta itu med saken innan det sker.
Jag har full förståelse för att det finns vildar i politiken idag. För det är kanske ingen rättighet att vara med i ett parti. Men heller ingen skyldighet. Politiska partier behöver bli bättre på att ta tillvara sina engagerade medlemmar och politiker.
Antalet politiska vildar växer rekordartat
Anton Abele hoppar av riksdagen
Läs även andra bloggares åsikter om kommunpolitik. ledarskap, moderaterna, politik, politisk vilde, valet2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar