Kärleksrelationer på jobbet skapar problem...

Att möta någon på arbetsplatsen är inte ovanligt, det är till och med den vanligaste platsen att mötas på. Konstigt vore det annars så mycket tid som man i allmähet är på där och många gånger har man också gemensamma värdegrunder också. Kärleken kan slå ner som en bomb, det är alltid trevligt och bara att gratulera. Men hur ska man hantera det på arbetsplatsen? Det beror nog på. Men om en chef och en underställd inleder en seriös relation så ställer det till problem. För andra. Då gäller det att hantera saken på rätt sätt.

Många gånger så tror man kanske att det går att handskas med men förr eller senare uppstår det situationer som inte kan skötas av personer som har nära relationer. Det handlar inte bara om kärleksrelationer utan också om alltför nära vänskap - om det är så att det handlar om att favorisera. Ge högre löner, snabbare karriärstege eller annat gynnande. Det skapar oro i övriga organisationen. Man kan också hamna i olika jävsituationer.

Höga chefer bör undvika starka relationer med enskilda på jobbet. Lättast är förstås att om situationen uppstår så slutar den ena. På många arbetsplatser är kärleksrelationer oönskade i synnerhet när det gäller chef och underordnad. Tänker man efter bara lite så är det lätt att förstå.

Att som chef ha gullegrisar på jobbet är också ett problem. Hur vuxna vi än vill vara så finns det alltid missnöje när andra favoriseras. Det skapar avundsjuka, tar ifrån gruppen arbetsmoralen. Kan han/hon så kan jag minsann också tänker de andra. Det är lätt när man är ung och ny och oerfaren chef att göra misstaget att koppla vissa närmare sig än andra och skapa kotterier. Man behöver stödet och det är lätt att falla för frestelsen att utse en kompis på jobbet. Man bör i stället i möjligaste mån skaffa en stödperson utanför den grupp man själv ska leda. Definitivt inte utse en underställd till kompis. Det uppstår alltid problem med en sådan relation. Tidningen Kollega har en intressant artikel om just detta i sitt senaste nummer, sidan 54.

På arbetet ska det gå proffsigt till, inte som i vanliga kompisklubben. Visst kan man vara vänner, det är kanske rent av en förutsättning för att kunna jobba ihop. Men man kan inte på jobbet sitta med huvudena tätt ihop och vända ryggen till övriga i rummet och småtissla. Det går inte för sig. Det skapar konflikter med de andra. Som chef/ledare har man ett ansvar att behandla alla lika. Särställer man en person så kan denne hamna i onåd hos de andra. Alla dessa relationer tar mycket tid från det viktiga - att jobba och driva verksamheten fram mot uppsatta mål...

Jo då jag träffade min man på jobbet som många andra. Men vi slutade båda på den arbetsplatsen och levde våra liv på andra platser. Det har gått utmärkt.

Lite mer:

Jobbkällan
Chef


Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, jobb, ledarskap, arbete, relationer,

Jobba och dö...

Fredrik Virtanen skrev en krönika om det här med att jobba är jobbigt och att vissa jobbar livet ur sig medan andra inte har några jobb alls. Man skulle kunna läsa hans betraktelse lite bildligt och det gjorde jag och många med mig. Andra tycks ha läst den mer bokstavligt och sablar ned texten och dess innehåll fullständigt. Centerpartisten Federley hänger på om vikten av arbete som förutsättning för allt det andra.

Det är en konstig ordning att det finns de som har mer jobb än de mäktar med och andra som vill jobba men inte har något att göra. Hur mycket de än söker och anstränger sig så får de inget jobb.  Vi talar om kvalificerade människor som har mycket att tillföra både arbetsplatser och samhäller. Varför det blir så kan bero på en mängd olika saker och oftast handlar det mer om situationen mer än personen. Det här har många svårt att förstå. Det är enklast att tolka livet utifrån att det är något fel på personen som råkar illa ut eller inte lyckas av någon anledning. Det är också enklast att tolka livet utifrån det man själv vet och sin egen situation.
Förvisso jobbades det mer förr. Vi gick i skolan på lördagarna och affärerna hade öppet på helgdagar med undantag för Långfredagen.

Det är lätt att bli trött på alla dessa "lyckade" människor mitt i livet som kaxigt tror att de vet allt. De flesta av oss som är lite äldre har varit likadana. Det är först nu som man förstår det. Inte när man var mitt uppe i det hela, då var det bara autostrada framå och inga motigheter. Det finns en instrumentell syn på livet som om det vore en enda sekvens. Sen finns det andra dimensioner också och det är bara att beklaga att så många inte fått tillgång till dem utan fortfarande dömer iskallt utifrån Vi och De andra.

En dag kommer då de själva sitter där och undrar vad som hände. Det är i alla fall en ska vi har gemensamt som människor. De flesta får livserfarenheter att lägga till livet och i bästa fall så lägger man dessa till sina gamla kunskaper. Det handlar om tro och vila, kaos och förflyttning. Att ta ett steg vidare. I det som kallas livet.

För den intresserade - om attributionsteorin i powerpointformat. Om hur vi görna tycker att den som halkar är klumpig och ger personen skulden i stället för att se att det låg ett bananskal där och förstå att det var situationen som gjorde att vederbörande föll.

Jag tycker att Virtanen har något att säga... om livet som sådant. Det finns all anledning att fundera i dessa banor.  Var och en har sin tolkning av världen och det är inte självklart att den ena har tolkningsföreträde här. Jag talar nu inte om medborgarlöner och 6-dagarsvecka, utan funderar mer över hur det faktiskt är. Och ja - man får gnälla lite.