Budgeten är årets händelse. Finansministrar promenerar stolt med luntan... Leende med vakter runtomkring för att förhindra så kallad tårtning vilket kan förstöra både kläder och frisyr om man har otur. Men självklart handlar det om säkerhet också, man vet aldrig vad en tårta innehåller. Så skämt åsido självklart ska våra höga politiker skyddas från såna dumheter.
Idag ska dock siffrorna presenteras. Tidningarna är fyllda med konsekvensanalyser om vad varje satsning betyder för just dig eller för mig. Alla tyckare är med och vänder på siffrorna från sitt perspektiv. Det hör till. Alla är förmodligen både vinnare och förlorare. Som det brukar vara.
Men en sak som alltid får mig att fundera runt budgetdirektiv är det här med nollorna. Ju fler nollor desto större ser det ut (och det är det också förstås). Men hur många kan förhålla sig till alla dessa nollor? Dessa miljarder med kronor som vräks ut till olika ändamål. Sen när matematikerna (sic!) börjar förklara hur det förhåller sig och att det bara blir 0,75 kr per pensionär. Eller som nu senast när regeringen satsar oerhörda summor med många nollor på byggande av nya skollokaler. Så visar det sig att det kanske bara räcker till ett lite fikarum för lärarna enligt den seriöse bloggaren Sven-Erlands beräkningar.
De nollor som presenteras i olika budgetpresentationer är för många. Helhetsgreppet försvinner. Nåväl många andra kommer att rationellt förklara budgeten för oss så det här var bara ett annat inlägg och vinkel i det hela.
Kan man annat känna sig lurad? Hur man än vänder på det?
(Nr. 17 av 100 (ja jag ligger efter rejält, skyller på influensan och annat...)
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
Visar inlägg med etikett budget. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett budget. Visa alla inlägg
onsdag 13 april 2016
torsdag 18 juni 2015
Det är temperament som saknas i svensk politik - inte DÖ...
Inte ofta som det skrivs här numera, men ibland måste man...
Det blev som det blev med DÖ. Länge leve socialdemokraterna och V och MP - eller? SD går framåt i opinionsundersökningarna. Det är inget vidare det här som sker. Alliansen har genom DÖ dragit på sig mycket kritik, rent av i onödan.
Moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson och hans kollega tillika moderaten Anders Hansson röstade för den budget som alliansen hade jobbat fram (det beundransvärda är att de båda stod mot grupptrycket och inte röstade mot sitt eget förslag som övriga alliansn gjorde. Förtydligande md anldning av kommentar nedan. Jag var otydlig.) Alla andra talade för sin budget men röstade för S-budgeten. Några hade kvittat ut sig för att slippa vara med om det som de nog tycker är eländigt. Något mer ologiskt än detta är svårt att begripa för en utomstående. Möjligen finns det en intern logik? Det har vi förstått, någon slags schacklogik - om vi flyttar den ena pjäsen hit så blockerar vi den andra osv osv. Detta gäller dock bara under förutsättning allt annat är lika. Det vill säga att brädet står på samma plats som tidigare och inget i övrigt förändras. Nu är det dessvärre så att omgivningen inte är lika lätt att förutspå. En av anledningarna till Decemberöverenskommelsen ska vara att inte släppa fram SD. Det kan vara en god tanke då. Men sen är det just så att en av deras huvudfrågor något som tycks beröra andra väldigt mycket. Ni vet de där så kallade väljarna. De är lättrörliga. Det kan man se på SDs framgångar i opinionsmätningarna. Är inte det en varningsflagga så god som någon? En slags hint om att man kanske inte är på rätt väg.
Möjligen kommer det att hända något i höst på den moderata stämman. Att flera moderater höjer rösten och ser till att just DÖ försvinner. Ingen kan undgå att höra vad omgivningen säger. Vi gillar inte DÖ.
Det är temperament som saknas i svensk politik... Politiker som står upp för sina ideal. lite mod. Vart tog de vägen? De fanns. Nu kallas de för gamla föredettingar. Denna instrumentella syn på politiken bör få ett slut. Politik är inte en intern historia för några få. Den berör oss alla. Denna smartness och listighet och interna smak för att lägga på en grå filt över allt som inte är direkt i den interna kollektiva åsiktsfåran är inte någon politisk gärning som direkt imponerar. Tvärtom. Det är verkligen inte någon önskvärd utveckling för en demokrati. Den borde vi verkligen värna om. Det är egentligen det enda viktiga.
Slå hellre ihop moderaterna och socialdemokraterna under en period, och låt temperamentet flöda och demokratin ha sin gång. Borde inte vi kunna vara lite mer som i Danmark? Widar Andersson skriver Heja Helle friskt humör. Lite fart i politiken - hela vägen ut.
Lägligt idag så dyker artikeln om hur många människor som är på flykt upp i DN, som om det i förväg vore bestämt. Det är det förmodligen också. Vem kan tycka att det är bra att så många människor är på och behöver vara på flykt. Ingen skulle jag tro. Det är klart att man öppnar sitt hjärta för den som har det svårt. Men det måste finnas en viss organisation kring det hela. Det har vi inte idag och det är också det som SD rider på och det inte utan framgång dessvärre. Under den ytan kokar det av annat.
Finn Bengtsson stack ut och värnade om demokratin. Det är beundransvärt på många sätt. Det är inte att förespråka total oordning, den hade inte behövt finnas om man diskuterat det hela i förväg. Det är taktiken att bara presentera frågor för en grupp att bara gilla utan föregående diskussion som är olycklig. Funderar mycket på varför det blir så? Likadant på lokalnivå. På urusla beslutsunderlag förväntas alla ledamöter ställa sig bakom. När de inte gör det så kvittas de ut. Detta också utan föregående diskussioner. Något står inte rätt till. Det är av vikt att det rättas till inom kort. Förtroendet för den politiska verksamheten överhuvudtaget står på spel.
Vad gäller DÖ så är det faktiskt fler än allians- företrädare och sympatisörer som ogillar den. Det är något att ta på allvar. Det är som att se på en film att höra alliansföreträdare tala för sin egen budget och sen rösta med motståndarnas bara för att säkra att inte ett utbölingsparti ska få något att säga till om. De får en gratiskjuts de inte borde ha.
Lite mer Danmarksrock i politiken i Sverige behövs. Då talar jag om politikernas förmåga att stå emot varandra och uttrycka det. Inte om deras syn på människor i flykt och andra invandrade. Utan just om förmågan att uttrycka sin politik mot varandra.
Det är inte lätt att förstå det här menar Fredrik Lidby
Det blev som det blev med DÖ. Länge leve socialdemokraterna och V och MP - eller? SD går framåt i opinionsundersökningarna. Det är inget vidare det här som sker. Alliansen har genom DÖ dragit på sig mycket kritik, rent av i onödan.
Moderate riksdagsledamoten Finn Bengtsson och hans kollega tillika moderaten Anders Hansson röstade för den budget som alliansen hade jobbat fram (det beundransvärda är att de båda stod mot grupptrycket och inte röstade mot sitt eget förslag som övriga alliansn gjorde. Förtydligande md anldning av kommentar nedan. Jag var otydlig.) Alla andra talade för sin budget men röstade för S-budgeten. Några hade kvittat ut sig för att slippa vara med om det som de nog tycker är eländigt. Något mer ologiskt än detta är svårt att begripa för en utomstående. Möjligen finns det en intern logik? Det har vi förstått, någon slags schacklogik - om vi flyttar den ena pjäsen hit så blockerar vi den andra osv osv. Detta gäller dock bara under förutsättning allt annat är lika. Det vill säga att brädet står på samma plats som tidigare och inget i övrigt förändras. Nu är det dessvärre så att omgivningen inte är lika lätt att förutspå. En av anledningarna till Decemberöverenskommelsen ska vara att inte släppa fram SD. Det kan vara en god tanke då. Men sen är det just så att en av deras huvudfrågor något som tycks beröra andra väldigt mycket. Ni vet de där så kallade väljarna. De är lättrörliga. Det kan man se på SDs framgångar i opinionsmätningarna. Är inte det en varningsflagga så god som någon? En slags hint om att man kanske inte är på rätt väg.
Möjligen kommer det att hända något i höst på den moderata stämman. Att flera moderater höjer rösten och ser till att just DÖ försvinner. Ingen kan undgå att höra vad omgivningen säger. Vi gillar inte DÖ.
Det är temperament som saknas i svensk politik... Politiker som står upp för sina ideal. lite mod. Vart tog de vägen? De fanns. Nu kallas de för gamla föredettingar. Denna instrumentella syn på politiken bör få ett slut. Politik är inte en intern historia för några få. Den berör oss alla. Denna smartness och listighet och interna smak för att lägga på en grå filt över allt som inte är direkt i den interna kollektiva åsiktsfåran är inte någon politisk gärning som direkt imponerar. Tvärtom. Det är verkligen inte någon önskvärd utveckling för en demokrati. Den borde vi verkligen värna om. Det är egentligen det enda viktiga.
Slå hellre ihop moderaterna och socialdemokraterna under en period, och låt temperamentet flöda och demokratin ha sin gång. Borde inte vi kunna vara lite mer som i Danmark? Widar Andersson skriver Heja Helle friskt humör. Lite fart i politiken - hela vägen ut.
Lägligt idag så dyker artikeln om hur många människor som är på flykt upp i DN, som om det i förväg vore bestämt. Det är det förmodligen också. Vem kan tycka att det är bra att så många människor är på och behöver vara på flykt. Ingen skulle jag tro. Det är klart att man öppnar sitt hjärta för den som har det svårt. Men det måste finnas en viss organisation kring det hela. Det har vi inte idag och det är också det som SD rider på och det inte utan framgång dessvärre. Under den ytan kokar det av annat.
Finn Bengtsson stack ut och värnade om demokratin. Det är beundransvärt på många sätt. Det är inte att förespråka total oordning, den hade inte behövt finnas om man diskuterat det hela i förväg. Det är taktiken att bara presentera frågor för en grupp att bara gilla utan föregående diskussion som är olycklig. Funderar mycket på varför det blir så? Likadant på lokalnivå. På urusla beslutsunderlag förväntas alla ledamöter ställa sig bakom. När de inte gör det så kvittas de ut. Detta också utan föregående diskussioner. Något står inte rätt till. Det är av vikt att det rättas till inom kort. Förtroendet för den politiska verksamheten överhuvudtaget står på spel.
Vad gäller DÖ så är det faktiskt fler än allians- företrädare och sympatisörer som ogillar den. Det är något att ta på allvar. Det är som att se på en film att höra alliansföreträdare tala för sin egen budget och sen rösta med motståndarnas bara för att säkra att inte ett utbölingsparti ska få något att säga till om. De får en gratiskjuts de inte borde ha.
Lite mer Danmarksrock i politiken i Sverige behövs. Då talar jag om politikernas förmåga att stå emot varandra och uttrycka det. Inte om deras syn på människor i flykt och andra invandrade. Utan just om förmågan att uttrycka sin politik mot varandra.
Det är inte lätt att förstå det här menar Fredrik Lidby
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)