Personer med psykisk ohälsa har sämst ekonomi av alla och de kommer aldrig vidare vad det verkar. De har inte råd att hämta ut de mediciner de behöver och de hamnar ofta i en nedåtgående spiral med kronofogden och andra problem som i sin tur försvårar situationen för dem.
De klarar ofta inte av att söka jobb och framförallt så får de inga jobb heller eftersom de inte kan påvisa någon form av historia eller har arbetslivserfarenheter.
Det finns en stor diskrepans mellan regeringens krav på att alla ska arbeta och de krav arbetsgivarna ställer på den de ska anställa. Det går inte att låta bli att fundera över hur man har tänkt sig att det här ska fungera. Det måste till tydligare incitament, men framförallt en attitydförändring.
Satsningen på psykvården måste ökas det är helt uppenbart men det måste också göras andra satsningar, i ett vidare perspektiv. Att lida av psykisk sjukdom kan på många sätt jämställas med att sitta i ett fängelse. När man väl kommer ut så är det tomt - det finns inget där. Man har sin ryggsäck och en hundralapp och får lita till gamla vänner om man överhuvudtaget har några. Jobben lyser med sin frånvaro hur många man än söker så får man inga.
Det är väl bra om Socialstyrelsen utreder frågan men man skulle önska en mer pragmatisk och mänsklig insats redan nu. Utredningar i alla ära, men de flesta av oss har väl kunskap om människor som har det svårare än andra... Livet är inte lätt att leva alla gånger. Inte för alla.
(SvD)
intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, arbetsmarknad, psykisk sjukdom, psykvården, moderaterna, regeringen, alliansen
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
4 kommentarer:
Hej. Uppskattar den mjuka tonen i ditt inlägg. Självklart viktigt att det finns möjligheter för den som kommer ur en psykisk sjukdom (komma ut ur fängelset) och också att man i 1:a hand ska satsa på att man kan tillfriskna. Men som jag förstod artikeln så handlade det här om folk som INTE kommit ut ur fängelset utan som lever med heavy diagnos och sjukpension. 25000/år i snitt från arbete är ju ett snitt, så vissa kan tydligen jobba lite mer, andra förmodligen ingenting. Unga som insjuknar och inte kmmer igen, får som artikeln sa minimala pensioner. Jag vill absolut inte säga att folk inte kan bli friska, men som det ser ut idag så är det tufft för många att ens komma ur sängen med röster och skit, en dräglig livskvalitet trots att man kanske inte kan bli frisk eller jobba vill jag finns med i bilden också.
Jo, då. Jag är med på vad som stod i artikeln. Men ville göra en liknelse bara för att öka och bredda förståelsen för attd et finns ett utanförskap som handlar om annat än att bara ha ett jobb.
Jag önskar mig ett samhälle där vi kan se på psykiskt handikappade männsikor med andra ögon. Det finns mycket fördomar här och det är också fortfarande en diagnos som tillhör skam och skuld fastän att det egentligen borde vara likvärdigt med ett brutet ben - fast på annat sätt förstås.
Mary, du skriver:
"Det finns en stor diskrepans mellan regeringens krav på att alla ska arbeta och de krav arbetsgivarna ställer på den de ska anställa. Det går inte att låta bli att fundera över hur man har tänkt sig att det här ska fungera".
Klicka på länken och läs,så får du svaret.
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=400116
Ett svar har vi fått idag, eller hur? Nu genomförs inte taket i sjukförsäkringen. Det finns säkerligen utrymme för fler förändringar om det visar sig vara nödvändigt.
Skicka en kommentar