Är det någon som har tänkt på barnen

Varje gång det diskuteras om vårdnadsbidrag kommer frågan om jämlikhet mellan män och kvinnor upp. Kvinnor måste kunna försörja sig själva. Det blir snett för kvinnor som är hemma med barn eftersom de halkar efter på arbetsmarknaden, får sämre löneutveckling och inkomstbortfall som påverkar framtida pensioner.

Jaha, då är det väl det man får göra något åt. Tvinga fram ett nytänk på arbetsmarknaden. Låt familjeinkomster bli gemensamma och delas mellan parterna. Inför hushållsarbetet som värde i BNP. Läs den här artikeln om vad en hemmafru eller hemmaman med för den delen är värd i lön. Tänkvärt och något att fundera på. Varför bråkar vi om det här egentligen? Vem som ska göra vad? Varför inte lösa problemet och se till att det blir gjort. Prislista kanske behövs. Timpenningsbaserad. Tack för tipset på den artikeln Ramberg. Detta är ett sätt att värdesätta det som benämns som tråkiga hushållstjänster som ändå måste göras. Och därmed blir de synliga och kan räknas in i det som kallas livet. Det är inte bara yrkeskarriären som ska räknas enligt min mening.

Hur jämställda har barnen rätt att vara i den här diskussionen? Det är de som är viktiga här, livet handlar i praktiken mycket om hur vi ska ta hand om våra barn. De barn som idag sätts på institution det som kallas förskola, eller lekis under täckmantel att de utvecklas bättre i grupp. Är det helt självklart? Hur kan man säga att två eller tre personal som det kallas, skall kunna ta bättre hand om 20 barn i en grupp, än vad föräldrar som tar hand om sina egna barn gör. Finns tiden att utveckla barn i dessa grupper? Ha inte så stora grupper säger vissa då, som en lösning på problemet. Men hur kan vi garantera att barn i stora grupper känner sig älskade och omtyckta och sedda av förskolepersonalen? Det är ett orimligt krav. Är det inte föräldrars uppgift att älska sina barn? Inte bara mellan middag och Bolibompa. Det handlar inte heller om att fylla en almanacka, det handlar om tid, fri tid. Att tänka, att vara och en och annan kram till det. Jag vill förstås bestämt påpeka att jag inte har något emot förskola eller lekis som sådant. Det är säkert jättebra på många sätt. Men jag saknar mångfalden. Varför måste allt vara så svart eller vitt?

Jag tycker absolut att ett vårdnadsbidrag där föräldrarna själva bestämmer vem som ska vara hemma är en självklarhet. Om det blir mamman vilket verkar vanligast så ska hon inte straffas för det i längden. Det må finnas argument enligt ovan om sämre löneutveckling etc. Men se då till att de argumenten försvinner.

Ge barnen tillgång till sina föräldrar och föräldrarna tillgång till sina barn. Så (s)-förslaget om att skrota vårdnadsbidraget bör försvinna. Det är dags för barnen att få tillgång till sina föräldrar. Det är ungarna som nu borde ställa sig upp och skrika:

- Se på mig någon gång och tänk inte bara på er själva. Jag är ingen bil som man ställer undan på vinterförvaring, inte heller ett husdjur som får vara på pensionat när ni är semester. Jag vill ha och kräver att få tid av mina föräldrar.

Vårdnadsbidrag är en bra början på den inriktningen. Samhället måste arbeta för att barnen får chans att känna tillit till vuxna och i första hand till sina egna vuxna. Alliansen gick dessutom till val på löftet att införa vårdnadsbidrag så det lir nog inget av med socialdemokraternas utsträckta hand för att försöka punktera den frågan.