Hur många nollor kan människor i allmänhet förhålla sig till - regeringens nya budget...

Budgeten är årets händelse. Finansministrar promenerar stolt med luntan... Leende med vakter runtomkring för att förhindra så kallad tårtning vilket kan förstöra både kläder och frisyr om man har otur. Men självklart handlar det om säkerhet också, man vet aldrig vad en tårta innehåller. Så skämt åsido självklart ska våra höga politiker skyddas från såna dumheter.

Idag ska dock siffrorna presenteras. Tidningarna är fyllda med konsekvensanalyser om vad varje satsning betyder för just dig eller för mig. Alla tyckare är med och vänder på siffrorna från sitt perspektiv. Det hör till. Alla är förmodligen både vinnare och förlorare. Som det brukar vara.

Men en sak som alltid får mig att fundera runt budgetdirektiv är det här med nollorna. Ju fler nollor desto större ser det ut (och det är det också förstås). Men hur många kan förhålla sig till alla dessa nollor? Dessa miljarder med kronor som vräks ut till olika ändamål. Sen när matematikerna (sic!) börjar förklara hur det förhåller sig och att det bara blir 0,75 kr per pensionär. Eller som nu senast när regeringen satsar oerhörda summor med många nollor på byggande av nya skollokaler. Så visar det sig att det kanske bara räcker till ett lite fikarum för lärarna enligt den seriöse bloggaren Sven-Erlands beräkningar.

De nollor som presenteras i olika budgetpresentationer är för många. Helhetsgreppet försvinner. Nåväl många andra kommer att rationellt förklara budgeten för oss så det här var bara ett annat inlägg och vinkel i det hela.


Kan man annat känna sig lurad? Hur man än vänder på det?


(Nr. 17 av 100 (ja  jag ligger efter rejält, skyller på influensan och annat...)

Läge att ändra på reglerna för ensamkommande barn...

Killen som mördade den unga flickan på ett boende i Mölndal är alltså inte 15 år utan äldre, kanske 20 år, eller i alla fall inte under 18 år. Inget barn alltså utan en ung vuxen man. Det är inte första gången det diskuteras om hur mycket barn många av de ensamkommande barnen egentligen är. Det skrivs mer om detta i de extrema nyhetsmedierna än i den mer politiskt korrekta kvällspressen. Det finns ingen anledning att ge mer luft än nödvändigt till de extrema åsikterna. Men det är däremot nödvändigt att se till så att det blir ordning på de kategorier av människor som kommer hit. Något annat kan inte gälla. Vi kan inte agera som folkhopen gjorde inför Kejsarens nya kläder - bara vifta och vara glada. Vad hände förresten med pojken som utropade att Kejsaren var naken?

När nu polischefen säger att han inte förstått hur allvarligt allting är så blir man i det närmaste mörkrädd. Karln ger navelskåderiet ett ansikte. Tyvärr så är det så ibland och man får tåla det, men inte i hans position då gäller det att se sanningen i vitögat.

Att samhället tar mer hand om ensamkommande barn än om vuxna torde vara en självklarhet men man ska inte kunna bestämma själv att man är barn om man är vuxen. Såna fintar ska vi inte gå på här. Bättre kan vi allt. Det är dags att ändra på reglerna.

Tillskriv mig inga rasistiska åsikter nu. Jag pratar om fungerande administration för att det ska fungera att hjälpa människor i nöd.

Moderaterna och framtiden...

Nu hade jag inte tänkt skriva så mycket mer på den här bloggen egentligen, men det är svårt att avengagera sig, även om man borde för sin egen skull. Det får dock bli ett undantag här.

Idag har det varit Sverigemöte för moderaterna och många samlades för att arbeta med gemensam politikutveckling. Jag tror att det är bra. Självklart ska många komma till tals och förhoppningsvis är det slut på Uppifrån och ned-stilen nu.

Jag tror på Anna Kinberg Batra och det nya gänget som kör moderattåget just nu. Det kan bli bra - om man hinner med att bli relevanta igen till nästa val, som Lena Melin skriver i Aftonbladet . Ja det kan man fråga sig, men samtidigt så finns det en viss kvalitet även i de personer som nu är satta att leda partiet. Det går inte frångå att luften gick ur - att ballongen sprack när än den ena och än den andra lämnade partiet. Så visst har det varit lite märkligt att se tidigare ledande moderater visa upp sig på Facebook görandes helt andra saker än att syssla med den moderata politiken.

En egen reflektion jag har över moderaternas framtid är den att det behövs en stor insats från centralt håll för att få det att fungera på det lokala planet. Det går inte att komma ifrån att det är på gräsrotsnivå det händer och det är där kontakterna tas med allmänheten, de så kallade väljarna. Utan vars röst varje parti är helt kört. Det bör man ta på allvar. Det är inte bara de lokala frågorna det handlar om utan det handlar om mötet med väljarna. Det måste finnas något gediget där. Inte bara den egna personen eller partiet centralt.

Exemplet från denna kommun var ju att de som kandiderade till riksdagen inte fick något stöd här i form av affischer eller flygblad, samma sak för dem som kandiderade till landstinget. Bara en och annan tidigare utvald kommunpolitiker fick stå i centrum. Men det är för få. Själv fick jag inget stöd alls härifrån så jag hoppade av tidigt, liksom så många andra gjorde inför eller efter den nomineringsstämma här där de ledande flyttade upp sina egna favoriter på listan och skickade många andra utanför valbar plats. Detta trots att många fått bra placeringar i provvalet. M tappade 4 mandat och får nog räkna med att även ha ett ansvar för att FP tappade 2 av sina. Det var en moderatledd allians som styrde tidigare, deet var viktigt att poängtera då. Tänk om all denna negativa energi hade bytts till en positiv genom att få med alla på tåget. Även oss som tydligen betraktas som och beskriv som udda! Bara en sån sak. Udda! Vad som sägs om var och en av oss som inte är välkomna kan man fundera över. Själv vet man inget. Det är naturligtvis inte bra, det fårstår minsta unge. Det handlar om att skapa gemenskap och stor plattform med alla som deltar. Det är vad jag själv har försökt göra under alla år, men det har inte varit välkommet på alla fronter, istället har man utsett mig och flera andra bör påpekas till att vara "bråkiga" och icke samarbetsvilliga. Det är inte sant. För det är sammanhållning och gemensamma mål, gemensamma politiska mål vi sökt efter.

Med föreningar som bara minskar i medlemsantal så blir det inte så många kvar att utföra arbetet på marken. Det är en förutsättning trots allt - att folk både ska vilja och få vara med. Det är alltför många utstötningar ur organisationen för att det ska vara bra. Jag tycker att det är skam på torra land när människor som verkligen är engagerade och vill vara det stöts ut på grund av problem på det mellanmänskliga planet. Det är frågan om makt och konkurrens och tydligen finns det inga spärrar för hur vissa kan bete sig i egenskap av sin position för att försvara sina egna privilegier. Här bör det finnas resurser för partiet centralt att gå in och styra om lite. Skapa förutsättningar för andra positioner än de lokala platserna. Skapa mentorskap exempelvis. Det finns mycket annat där man kan bidra till partiet. Om man tilläts. Jag känner fler som tar avstånd mot hela partiet på grund av liknande händelser. Det är väldigt onödigt på alla sätt. Ska moderaterna bli ett starkt parti så måste de här knutarna kunna lösas. Omöjligt är det inte. Det behövs fler beteendevetare här.

Jag har personligen alltid velat arbeta för vänlighet, arbetslust och engagemang. Det är så stor skillnad på hur man ser på makt. Det handlar om att ha makt ÖVER eller att ha makt FÖR ATT. Jag föredrar det senare då det skapar både dynamik och arbetsglädje och möjligheter till förändring, för det är inte makten i sig som är intressant utan hur man kan använda den. Just för utveckling istället för avveckling. Det här är synpunkter som ska hållas internt säger många. Jag lovar att jag har försökt... och många med mig.


Jag gillar moderaterna, jag vill kunna göra det också framöver. Men på vissa plan så är det omöjligt. Jag är inget offer, men det är den koftan man får på sig när man uttrycker sådant som andra inte vill höra.

En duktig politiker stiger fram i ljuset…

Efter en aningens turbulent tid i moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avhopp på valnatten så har äntligen Anna Kinberg Batra fått taktpinnen. Hon har hållit i den länge men den har inte varit hennes på riktigt hittills och som hon själv uttryckte det igår på presskonferensen när valberedningen presenterade sin partiledarkandidat – jag är inte vald ännu. I stället för att säga att jag är ödmjuk inför uppgiften så sade hon – jag är väl förberedd och rustad för jobbet. Det är verkligen rakryggat att inte stå och böja nacke utan att klart och tydligt meddela att man är beredd och har förberett sig inför en stor uppgift, tar den på allvar och ber inte om ursäkt för det.  Det är ovanligt och mycket rakryggat. En bra ledaregenskap.

Att Anna Kinberg Batra förs fram i ljuset som kandidat till partiledarposten i Moderaterna är speciellt på många sätt. Hon är den första kvinnan där och tillika den första kvinnliga statsministerkandidaten i Sverige.  Det är i sig intressant men är det där tyngdpunkten på hennes nu framskjutna position ska ligga? Att hon är kvinna? Nej inte självklart. Det är i första hand hennes kompetens som person och hennes politiska meriter som är viktiga i det här sammanhanget. Kunnande, erfarenhet och personlighet. Genusaspekten skulle aldrig ens nämnas om det varit en man som varit föreslagen. Eller hur?

Anna Kinberg Batra har varit gruppledare i moderaternas riksdagsgrupp där hon deltagit i regeringens beredningar, en tradition som Carl Bildt ska ha äran för. Hon har tidigare varit ordförande i EU-nämnden och även i Finansutskottet, varit riksdagsledamot i många år.  Det är tunga uppdrag. Inget för den ödmjuke, utan för den som tar ansvar och vill något.  Det har ingenting med att vara kvinna eller man att göra utan snarare att man är en kompetent och duglig person.

Det är som sådan hon ska betraktas i det här läget.  Liksom hennes medsystrar centerpartiets Annie Lööf och Folkpartiets Birgitta Ohlsson, för at nämna några. Det handlar inte om att de är just kvinnor,  utan att kvinnor numera betraktas som lika dugliga som män för de högre positionerna i samhällsapparaten. Helt vanligt är det inte, men det är på gång nu. Det handlar inte om kvinnor och män mot varandra. Det handlar mer om att även kvinnor i egenskap av personlighet, utbildning, erfarenheter, hårt arbete och allmän duglighet börjar få eller ska vi säga ta samma chanser att tillträda de positioner som tidigare varit mäns arena.

Det kommer att bli mycket intressant att följa Annas arbete för moderaterna, Alliansen och Sverige framöver. Kommer hon att ändra på den politiska inriktningen? Eller räcker det med att vara en trygg och stabil och kunnig person som inte viker sig när det blåser?  

Många är tveksamma som alltid när det vankas förändringar, andra ser på dem med framtidshopp.

Vad kommer att hända med integrationsfrågorna? I många kommuner jäser det just nu enligt en undersökning SVT har gjort.

Kommer hon att kallas Anna eller kommer hon att kallas Kinberg Batra i officiella sammanhang? 

Allt kommer att visa sig. Tuff period väntar. 

Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, anna kinberg batra, extraval2015, partiledare, integration

Tack för att du inte sa ödmjuk Anna Kinberg Batra...

Så släpptes bomben då - nåväl den har varit känd steg för steg under en längre tid. Men idag så presenterades Anna Kinberg Batra som blivande partiledare. Hon påpekade själv noggrant att hon inte är vald ännu. Det är typiskt för henne att var klok på rätt sätt. När bloggare som Sven-Erland Västros skriver "hon den där från Manpower som vikarierar för Reinfeldt" kan man inte låta bli att dra lite på munnen. (Den som inte förstår att han oftast skämtar kan låta bli). Hon är inte vikarie så länge till.

Foto: Ulf Kristofferson, TV4Nyheterna

Anna är en bra och kompetent person med mycket humor och man hör inte någon som inte respekterar henne. Det är bra. Rak rygg ska man ha som partiledare. Särskilt bra var att hon inte stod och talade om hur ödmjuk hon var inför uppgiften. Kort och gott sa hon att hon kände sig förberedd och väl rustad för jobbet som partiledare för moderaterna. Det är liksom det viktiga och uttrycker en viss självständighet gentemot organisationen. Ödmjuk kan man vara ändå. Man ska inte som ledare vara "ödmjuk" och falla på knä och jamsa med - man ska vara fast och övertygad och kunna vara en hygglig person ändå. Det gäller i det här fallet. Det är bara att ta taktpinnen och börja köra nu. 

Lycka till Anna. Verkligen... Nu är vi många som ser fram emot fortsättningen.


Moderata kvinnor - ett inlägg från 2009 - Anna Kinberg Batra kvalar in på listan.





Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, anna kinberg batra, partiledare, nyval2015

Moderaternas eftervalsanalys - bristen på frimodighet är en viktig poäng...

Moderaternas eftervalsanalys har fått många att ta till tangenten. Det är främst de politiska budskapen man koncentrerar sig på. Personligen fann jag något annat i analysen. Nämligen den om organisationen. Där nämns bristen på frimodighet, att det saknas sådan. Det blev för instrumentellt helt enkelt.

Citat ur eftervalsanalysen -  "Väljarna uppfattar till exempel att de partier som suttit länge vid makten bär ansvar för de samhällsproblem man ser, det tenderar att göra regeringspartier defensiva. Det är även svårt att i regeringsställning vara framåtblickande och visionära. Här hade partiorganisationen en extra viktig roll att fylla, som tyvärr inte axlades under mandatperioden. Regeringskansliet kom att ta ett större ansvar för partipolitiken. Ansvar och kontroll kom att gå före idéer. Den välkontrollerade politiken lyste igenom och bidrog till att Moderaterna betraktades som mindre framtidsinriktade och mindre frimodiga än tidigare."

Det är ganska enkelt att se det där om man jämför med äldre politiker i min egen ålder där finns modet att uttrycka sig på ett personligt sätt. Fritänkande personer som Gunnar Hökmark, Mikael Odenberg, Sven-Otto Littorin, Cecilia Stegö Chliò med flera uttrycker tankar utifrån egen fatabur men med den moderata grunden som plattform. Så självklart egentligen. Ett politiskt parti borde vara välfyllt med människor som tänker själva och är engagerade för sin sak med grund i politiken. Det är inte alltid önskvärt att göra det tyvärr. Tystnad och medhåll premieras. Det blir som soldater på led om man ska uttrycka sig lite skarpt. Det intellektuella kapaciteten försvinner. Vi måste få tag på "rätt" sorts människor sa en här ledande person. Jag själv exemplvis, det finns flera,  är/var jätteengagerad men inte "rätt" uppenbarligen för då hade jag inte blivit så motarbetad och känt mig tvungen att lägga ner mitt politiska intresse förstås. Vi vet att du vill men först får du allt kröka ryggen.

Det bör finnas en bas i ett parti, förändring och anpassning är förstås självklar också, men en grund att stå på. Typ det den nu avlidne Hans L Zetterberg myntade. Staten är mindre än samhället. Så fint. Kände att det verkligen var en av de avgörande anledningar till att jag själv engagerade mig aktivt politiskt. Med en sådan bas finns det utrymme för personligheter och de var fler förr. Så är det bara.

I en idéburen organisation så bör det gemensamma vara just idén som alla ska drivas av. Inte den egna möjligheten att göra karriär. Det blir lätt för mycket kraft på den interna verksamheten då och den yttre glöms lätt bort. Har funderat många gånger på varför den hierarkiska ledarskapsstilen finns i lokalföreningar som exempel. Det är ganska omodernt idag med välutbildade människor som från början lärt sig att ifrågasätta och vrida och vända på saken utan att därför kritisera personer. Det jag har kommit fram till krasst är att det inte är kompetens som är avgörande när man blir ledare för en ideell organisation, det är andra saker.


Läsvärt för den politiskt intresserade.
Moderaternas eftervalsanalys i sin helhet.

Nu finns det all chans inför det extra valet att plocka fram den här frimodigheten i partiet och strunt i vems tår man trampar på, eller om det är "rätt" person - det handlar om engagemanget. Det är vad som behövs i alla politiska partier för att driva framåt.

Lästips om hierarkiska organisationer. De är nog lite ute trots allt. Hoppas det. Visst måste det finnas viss ordning. Men ledare måste vara modiga och delegera och känna tillit. Det gäller alltid. Utom möjligen förflyttning av trupp i krig. (säger man så?)

Så - frimodighet, glädje och lust. Det driver oss engagerade människor. Politiska partier behöver släppa fram mer av detta. Ska man bygga lag har detta betydelse, stor betydelse,




Läs även andra bloggares åsikter om val2014, val2015, politik, eftervalsanalys, moderaterna, alliansen

De som inte känner sig hemma i sitt eget parti...

Jag tar och lyfter upp en blogg från tidigare i år. Det handlade om politiska vildar, då och då så aktualiseras frågan. Det är synd att det inte går att hantera sådana här saker på ledarnivå för det är där det hör hemma... Det är en sak när man byter parti på grund av sakfrågor, men när man ska behöva göra det på grund av samarbetsproblem är det inte bra för den så kallade helheten. Här finns utvecklingspotential. Verkligen...

Politiska vildar ökar i omfattning... Ledarskapsfråga...

Det blir allt vanligare att politiker byter parti eller/och blir politiska vildar. Man kan tycka vad man vill om det förstås. Tidigare i mitt liv så ansåg jag att det vore en helt oacceptabel lösning, kliver man av så kliver man av allt. Idag är jag inte lika säker.

Någon säger att man inte är förtroendevald som person utan för sitt parti. Det kan diskuteras. Enligt reglerna så är det faktiskt så att det är man själv i egenskap av sig själv som blir vald, även om man tillhör ett parti. Det är ett personligt mandat och det ska respekteras. 

Förvisso så sätts kandidatlistorna ihop enligt så kallade principer som ser lite olika ut i partierna. Jag säger så kallade för det är vad det handlar om. Det kallas demokrati och partiföreningars medlemmar väljer sina kandidater. Ofta är det dock få medlemmar som väljer. Cirka 30% av medlemmarna är vanligt. Sen arrangeras det små klubbar för vem som gillar vem och röster läggs strategiskt på de personer man vill ha fram i toppen. Det kan vem som helst räkna ut att är det 50 till 100 personer som röstar så är det en ganska enkel sak att få listan som man vill ha den. Allt annat är nonsens. Det vet alla, men ingen talar högt om det.

Sen tar nomineringskomitteerna vid och stuvar om efter eget huvud och personer flyttas upp och ner på listorna utifrån vad ledningen tycker. Att nomineringskommitteerna inte skulle ha kontakt med ledningen är rent barnsligt att tro även om reglerna kanske säger annat. Favoriter högt upp och de man är missnöjd med av olika skäl hamnar längst ned. Helst på icke valbar plats. Så att de inte ska göra så mycket väsen av sig. Så klubbas det hela effektivt igenom på en nomineringsstämma och så har man det man har i politikerväg. Mycket taktik på vägen till de högre positionerna.

Så klart att det uppstår trubbel...

Men om vi då går in på den politiska sidan av det hela och tänker på den politiska kapaciteten hos olika människor. Vissa är verkligen intensivt och ärligt och uppriktig intresserade av politiken och samhällsförändringen. Man vill vara med och påverka helt enkelt. Delta i diskussionerna och vara med, delaktig i det som pågår. Det kan man tycka är en självklar grej när alla går ihop i en förening, FÖR ENING som det står för, i ett parti där man utgår ifrån att alla delar värderingar.

Sen när det kommer till kritan så är det inte alls så utan det uppstår konflikter på vägen och man har olika åsikter i frågorna som dyker upp. Då är det viktigt att det finns ledare som förstår att hantera detta på ett bra sätt så att den politiska verksamheten når bäst resultat. Det kan vara bra att ändra på saker ibland och principer kan behöva få annan inriktning. I synnerhet gäller detta i kommunalpolitiken som kan skilja sig mycket från kommun till kommun. Här gäller det att ha ett flexibelt och öppet sinne för samverkan. Att vara alltför hierarkiskt lagd leder ofta till problem. Det är lätt att glömma att de förtroendevalda i de allra flesta fall är det på sin fritid.

För den som ser politiken som en trevlig gemenskap med andra och bara vill följa med och nicka och le så är det naturligtvis enklare än för den som vill vara med i idediskussionerna och inte tillåts vara det. Det här är självklart en ledarskapsfråga för det handlar om att ha förmågan att ta tillvara på människors kunskaper och erfarenheter och vilja. Olika frågor ska helst samordnas innan det kommer till den administrativa processen i kommunen, då är det försent. Oftast är det så att ideerna serveras färdiga på bordet utan att så många fått vara med och ha några tankar alls.

Visst kan det vara enklare i kommunfullmäktige om det inte finns några vildar där, det utgör ett osäkerhetsmoment för ledningen så klart. Man vet inte hur röstningar kommer att utfalla. Å andra sidan så skulle det inte behövas några vildar om partiapparaten fungerade bättre, med ett bra ledarskap som fångade upp de personer som vill vara engagerade istället för att uppmuntra de som bara tiger still. Det senare är möjligen enklare på kort sikt. Men på längre sikt så är det förödande för demokratin.

Som politiskt engagerad person vill man vara med. Annars finns det annat att göra. Lojaliteten mot partierna är inte längre stark på samma sätt som det var förr. Nu verkar det som om det är  mer vanligt att rösta efter olika frågor som berör eller sturnta i politiken för det är ändå ingen idé.

Detta är ett intressant fenomen. Av tradition stannar man i sitt parti eller kanske rent av är med där för att föräldrarna var det. Inom partierna finns det många som fastnar av olika skäl. Det kan vara bekvämlighet men också så att det är det enda val man har, man vet inget annat kanske inte kan något annat heller för den delen. Man lär sig hur det fungerar och anpassar sig till det. I en värld där allt fler har högre utbildning och möjligheter att ställa alternativ mot varandra så förändras den här hemtillhörigheten på något sätt. Det är inte längre självklart att göra som partiet säger och tycker och bara hålla med. Vad är ett parti egentligen om inte en samling där många individer ingår? Mattias Lundbäck skrev i sin blogg ett underbart och tänkvärt inlägg om detta. Han menar att man inte kan säga att partier tycker, lika lite som man kan fråga Årstaviken vad den tycker om friskolor."... Vi har gått med på att rösta som majoriteten i partiet vill, men vi har sannerligen inte gått med på att alltid tycka som majoriteten tycker."

Engagerade människor med kunskap tar ställning, ofta i särskilda frågor. De gömmer sig inte bakom tryggheten i partiet eller suktar efter värmen de tror finns där. Den är nämligen mycket förgänglig om man uttrycker avvikande mening. Jag tror att vi kommer att få se fler personer som hoppar mellan partier framöver. Både socialdemokrater som blir borgerliga som alliansare som flyter mellan de borgerliga partierna. Det handlar om aktuella frågor och det handlar om vilka personer man har runt omkring sig. Känner man sig stoppad eller tycker att andra har mer rätt i sina ställningstaganden så är det lätt att röra sig idag. Man finner vänner på olika ställen, inte minst i de sociala medierna. Det berikar det politiska livet och samhällsutvecklingen på många sätt. Det finns de som tycker att det är bra att bråkstakarna, alltså de som inte bara följer med, försvinner från partierna. Det blir lugnast så.

Men det är sunt att ta ställning och kan ledningen i partierna på ledande nivå inte ta vara på den kreativitet, arbetslust och erfarenhet som kommer med att folk engagerar sig så är de illa ute. Det verkar finnas någon rädsla i att ta till sig andras ideer och att släppa möjligheter för dem att agera. Politiska frågor borde drivas mer i projektform än att vara något som kanske den ledande politikern själv har hittat på och där vägen mellan tanke och mål saknas. Om man talar om kommunalpolitisk nivå. Men det sker på flera ställen.

Anton Abele var den yngsta riksdagsmannen i moderaterna och han ger sin syn på varför han hoppar av:

"Anton Abele uttrycker dessutom en kritik gentemot den attityd som han menar råder i det poltiska Sverige idag. En attityd som visar både politkernas brist på empati och deras alltför stora intresse av att kritisera motståndare.

– För mig är det en loser-attityd. Det är ingen som har förändrat världen genom att klanka ner på människor och deras idéer, säger Anton Abele i Sommar i P1."(Svd)

Anton är ung och hoppar av helt. Men alla vill kanske inte släppa men ser ingen möjlighet till utveckling i den miljö de befinner sig i. Det finns många skäl till varför människor blir politiska vildar. En av de stora möjligheterna att undvika detta är att ta itu med saken innan det sker.

Jag har full förståelse för att det finns vildar i politiken idag. För det är kanske ingen rättighet att vara med i ett parti. Men heller ingen skyldighet. Politiska partier behöver bli bättre på att ta tillvara sina engagerade medlemmar och politiker.

Antalet politiska vildar växer rekordartat
Anton Abele hoppar av riksdagen

Läs även andra bloggares åsikter om kommunpolitik. ledarskap, moderaterna, politik, politisk vilde, valet2014

Är det nytt parti man ska starta kanske...

Det har startats fler än 60 nya partier inför det kommande valet. Det är helt enormt egentligen. Men det säger också något om befintliga partier. Medlemsskarorna minskar i rask takt och politiskt intresserade tappar intresset när det flöjlas hit och dit. För de flesta som engagerar sig i politiskt arbete gör det utifrån någons slags ideologisk grund och är beredd att slåss för just den. Att vara med och påverka är en annan anledning förstås.

I Dagens Samhälle (nr13-2014) ser vi uppslaget med rubriken UTFRYSTA - NU STARTAR DE EGET TILL VALET. Många av de engagerade finner inte möjligheter eller får inte chansen att driva politik så de struntar i partiet och kör eget. I artiklen intervjuas statsvetaren Gissur Erlingsson som menar att det finns grogrund för lokala outsiders. Identifiktionen med partier minskar stadigt, det ser man inte minst på det sjunkande medlemsantalet. Många delar sina röster på olika partier i de tre valen till riksdag, landsting och kommun. En av de utfrysta i Dagens Samhälleartikeln är Else Ammor, hon blev på ett fult sätt bortplockad från sitt förtroendeuppdrag som socialnämndens ordförande mitt under mandatperioden. Nu ger hon inte upp alls utan startar eget parti i stället - Sundsvallspartiet. Det är så att människor med drivkraft sätter sig inte bara ner och finner sig. De tar saken i egna händer. Det är egentligen sorgligt att det ska behöva bli så.

Skulle det kunna vara annorlunda? Ja förmodligen om det vore så att partierna kunde organisera sig och skapa utrymme för alla engagerade på ett bättre sätt. Som det är idag så fryser man ut kompetenta människor med politisk kapacitet och satsar på en konformitet som bara uppskattas internt av dem som ingår i den inre kretsen. Jag tror att det är mycket olyckligt för moderaterna som parti, jag skriver moderaterna här eftersom det är för dem jag verkar/verkat. Men det förekommer i alla politiska partier det läser vi om allt som oftast.

Det samlas 2800 moderater i Göteborg för att lägga en grund inför valet. Det är många det. Jag brukar vara inbjuden till dessa möten men i år blev jag avvisad eftersom bloggare inte räknas som några viktiga mediapersoner att ha med i valrörelsen detta supervalår. Det var bara att ställa sig i kön och gå via sin förening som alla andra. Det känns mycket konstigt och snopet efter alla år jag hängivet som moderat drivit opinion och  deliberativa samtal som når ut till tusentals människor varje dag via de sociala medierna. För moderaterna, inte emot. Så nog känner jag mig också lite utfryst det går inte att komma ifrån. Tyvärr går det att räkna fler än fingrarna räcker till som hamnat i liknande situationer. Jag tror att moderaterna som parti skulle tjäna på att vara inkluderande istället för exkluderande på personnivå. Om alla ska med så måste man förstå att det finns att göra för alla. Inte en kotte borde kunna avvaras. Det måste ske från övergripande organisatorisk nivå. Det puttrar ute i landet och det är inte bara av glädje och framtidshopp.

Starta eget parti - ja kanske det. Eller gå med i något av dem? Alltså - drygt 60 nya partier har startats inför detta val. Det säger en del om hur partierna misslyckats med att engagera engagerade människor, eller hur?

Jag vill ha en borgerlig regering men också en kanal att arbeta igenom... just nu finns inte den. Man blir som en haj i ett akvarium på något sätt. Självklart kan man dra sig tillbaka och vara tyst om man blir ställd åt sidan, vinka och le. Man bör kanske rent av göra det för att det ska vara lugn och ro för andra.

Men blir det någon förbättring då? Nej...

Bäst att jag påpekar att jag inte kollektivt vill bestraffa alla mina trevliga M-kompisar. Det är mer konstaterande av en saksituation det här. Jag vill ha Fredrik Reinfeldt som statsminister. Verkligen. Men allt det andra som pågår.

(intressant)



AB

Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, politik, moderaterna, val2014, Sverigemötet

Fotbollsarenorna är platsen - gängbildningen är problemet...

Man kan inte tänka tanken ut egentligen att någon ska bli ihjälslgen för att denne velat titta på en fotbollsmatch. Det går inte att tag i det. Ändå har det nu hänt. Det är helt ofattbart. En omgivning i chock. Fotbollsklubbarna får bära skammen. Hur kan de locka till sig denna svans av våldsbengna människor undrar omgivningen. Det är lite som vanligt - skulden ligger alltid hos den andre eller den tredje till och med. Men fotbollsfester är en plats att mötas på för att få utlopp för annat. Det kunde varit något annat.

Ingen kan väl tro att alla fotbollsklubbar är skyldiga till att det bildas gäng som bara vill förstöra och ställa till det för alla som vill kolla på fotbollsmatcher? Eller att polisen tycker att den skojigaste delen i arbetet är att få slåss med fotbollshuliganer. Att just fotboll valts ut kan vara mer en slump från början än en tanke. Fotbollsmatcher är ett ställe, en plats där många samlas och möjligheterna att få vara med och bråka, slåss, kasta eldgrejer och annat är stora. Det blir rubriker, det blir uppståndelse med mera och framfrallt är det spänning för den som söker den. Tanken att många helt oskyldiga samlats där har nog inte föresvävat dem som är där i annan avsikt än att just heja på sitt eget lag i fotboll. De som vill bråka. Media håsar upp det hela genom att visa bilder på brinnande läktare i TV, ger bra bilder och skakar om. Under gårdagens (31 mars 2014) match på Friends Arena i Solna så fick jag ett meddelande från två som var där - det var nog falskt alarm i media det där, för de hade inget sett. Därmed inte sagt att det som sker inte är förfärligt.

I någon mening kan man nog säga att huliganerna har annekterat fotbollen. Som sin plats att vara på. Det är synd och det är inte fotbollsklubbarnas fel. Det hela blir som en utveckling av Röda och Vita Rosen, leken som Astrid Lindgren skrev om. Det är grupp mot grupp. I det här fallet har det tagit sig helt galna proportioner och det alldeles för långt upp i åldrarna. Blir folk inte vuxna numera.

Så varför tar man inte tag i problemet där det hör hemma? I gängen, i gängbildningen. Där finns hemligheten. Där finns oskrivna regler, kompisskap, social omgivning att anpassa sig till, grupptryck, "alla slåss", behov av bekräftelse med mer.

Det finns säkert en hel del "synd om" bland huliganerna som man kan förklara beteendet. Men det de ställer till är oacceptabelt. Fullständigt oacceptabelt.

Låt oss någonstans hoppas att det blev en tankeställare att en person behövde sätta livet till för denna otroliga agressivitet som härjar i dessa gäng. Att det nu kan bli ett stopp. En kille har i alla fall frivilligt och själv anmält sin inblandning till polisen. Det är alltid något.

Det är dessvärre inte bara inom fotbollens sfär man ser gängbråk, det finns lite varstans och av allehanda skäl. Det är dags att sätta ner foten nu och inte ge fotbollsklubbarna det ansvaret att ta itu med saken, för det leder säkerligen till att det blir dem gängilskan riktas mot i fortsättningen och så har vi nya konstellationer som står i motsättning mot varandra. Beteendevetare, jurister, politiker och andra behöver arbeta med detta över de gränser som finns. Inte bara utreda utan handla också.

Boktips: Våldets regler - Sara Uhnoo. Handlar om ungdomars egen syn på våldet. Den kan läsas ur ett vuxet gängperspektiv också.

Ett tillägg här. Jag är övertygad om att det arbetas på många olika ställen och hårt med att få bukt med dessa problem. Det är inte helt okomplicerat.

Läs också Per Svensson


(intressant)



Aftonbladet , SvD
Läs även andra bloggares åsikter om #blog100, fotboll, huliganer, gäng, gängvåld, politik, juridik,

Kreativitet o civilkurage inte alltid välkommet...

Kreativitet är något som för det mesta påtalas som positivt. Men ska man ha en hög kreativ nivå så måste det också finnas en tillåtande kultur i organisationer och företag. Det är dessvärre just här man stöter på problemen. Den tillåtande attityden finns på väldigt få ställen. Ni har hört talas om "NIH - Not Invented Here", eller hur? Eller - du, det där har vi prövat förut, om man överhuvudtaget lyssnar på den som är ny och kommer med förslag som kan innebära förändring av något slag. Jag vill påstå att vi har en bra bit kvar tills den där riktiga öppenheten infinner sig i olika organisationer.

Sen har vi det klassiska att den som talar för mycket, har nya idéer eller kanske rent av har mage att komma med kritik, även om den är kosntruktiv - ganska snabbt förpassas ut i kylan. Får byta kontor, jobb och arbetsuppgifter, kanske får en ny chef. Det hela sker mycket subtilt. Personalchefen ler och berättar hur det kommer att bli. Så var den spiken spikad och det blir lugnt och fint igen, det dröjer tills någon vågar sticka upp nästa gång. De mest spännande människorna på företagen hittar man ofta på de där lite mer undanskymnda platserna av någon anledning. Det är ju egentligen de som borde vara med i ledningen, eftersom de har visioner och idéer. De skulle tas till vara innan kreativiteten går över i bitterhet.

Idag är många väldigt väl skolade i att ifrågasätta, vi lever verkligen mitt i ett kunskapssamhälle där man tycker att det vore helt naturligt för företag och organisationer att ta vara på allas drivkrafter. Att se till att det finns en dynamik i att ta vara på olika idéer. Inte så mycket fundera på varifrån de kommer utan på om det är en bra idé för företaget eller inte och hur man kan använda den. Då talar jag inte om att stoppa in människor i stora databaser där man kan slå på nyckelord utan på den dynamik som uppstår i mötet mellan människor. När den ena säger ett så ger det något annat hos en annan och så är dynamiken igång. Man hinner jobba också... Eller rättare sagt det är det man gör.

Riktigt kreativa människor ser ofta på tvärs och funderar inte så mycket över om de förmedlar sina tankar på rätt ställe i hierarkierna. Ofta blir de också väldigt entusiastiska, men också lika ofta tillbakahållna, av andra. Stopp, stopp - NIH.

Min vuxna son sa till mig senast igår. Mamma, för att få till en förändring i samhället och särskilt när det gäller att få in kvinnor på höga poster och se till att de verkligen får något att säga till om och inte bara är galjonsfigurer, så handlar det inte bara om att "skita i det blå skåpet", man måste spränga det i bitar. Förändra hela kulturen helt enkelt. Det tar tid. Jag är stolt över min sons insikter i detta ämne.

Läs också mer om whistleblowers, de som vågar säga ifrån och anta narrens roll eller barnets i historien om Kejsaren är naken. Det där civilkuraget som alla talar om men ingen vill ha, i alla fall inte allt för nära. 

Kreativitet och civilkurage - det talas en del om det... Men...

Andra bloggar om: politik, kreativitet, tryggehet, samhälle, utveckling, tolerans, frihet, intressant

Rationalitet och människan och HR ...

Jag fann ett synnerligen intressant blogginlägg som handlar om HR och synen på människan. Det är erfarne personalvetaren Magnus Dalsvall som skrivit om att se människan. Jag tänker att människan är mer än en siffra, mer än en ålder, mer än statistik, mer än lönegrad, mer än en titel... 

Detta fick mig att fundera i banor kring rationaliteten i samhället och en text jag skrev om detta 2009. Tillägg: Alltså jag har gjort ett referat på en bok...

Men först läser ni Magnus Dalsvalls blogg här

måndagen den 24:e augusti 2009

Människan som rationell varelse... 

Det är alltid intressant att studera när två grupper står emot varandra och pratar om som det tycks olika saker även om det handlar om samma, på ytan i alla fall. Hur som helst, jag började fundera på det här med rationalitet och plockar i hyllan och hittar boken Organisationens rationalitet – Kärnpunkter, problem och utvecklingstendenser skriven av Owe Johansson som arbetar som universitetslektor i företagsekonomi på Örebro Universitet.

Han funderar i sin bok kring innebörden av begreppen rationalitet och rationell organisation som han anser vara en angelägen fråga att studera och det kan man hålla med om. Boken är därför inte skriven på någons uppdrag utan handlar mer om Johanssons intresse för att ämnet kommer upp på agendan. Jag tycker att det är högaktuellt nu när vi behöver en förklaring till hur vissa politiska beslut har fattats.

Fem antaganden

Johanssons studie präglas av fem antaganden. Det första, det moderna projektet återstår fortfarande att färdigställa eftersom det mänskliga förnuftets möjligheter att skapa goda livsbetingelser långtifrån är kartlagda. För det andra - vi bör kritisera det moderna projektets inriktning hittills, eftersom det inte tagit tillvara på de möjligheter som finns för det mänskliga förnuftet. För det tredje, menar han vidare att ett centralt problem för det moderna samhället är att vi, som nämnts ovan, ofta förknippar rationaliteten med de produkter och metoder vi använder för att exempelvis vinstmaximera i företag. För det fjärde, är det att individen intellektuellt använder sig av tänkande och förståelse för att ta ställning till problem med förnuftsskäl som är det rationella. Det femte, rationalitet som det beskrivs ovan behöver försvaras och talas för.Johansson är i sin bok kritisk till den instrumentella synen på rationalitetsbegreppet som vi oftast använder i dagens samhälle. Den rationalitet som huvudsakligen handlar om att man styrs av i förväg systematiskt utarbetade regler, normer och andra styrmedel för bl a lönsamhet, produktivitet och effektivitet i företag och andra organisationer, snarare än att det handlar om människans egen förmåga att tänka och resonera.

Vad innebär det då att resonera rationellt

Johansson hänvisar till Habermas giltighetsanspråk i en språkhandling, som säger att det finns fyra kriterier som gäller för att ett resonemang ska vara rationellt. 1) Strävan efter teoretisk förståelse, vilket innebär att det som uttalas måste vara språkligt begripligt. 2) Strävan efter redogörelse och artikulering, 3) ett prövande förhållningssätt, 4) Resonemangets interna konsekvens.

Vad säger ordboken

Om man slår upp ordet rationalisera i synonymordboken (Palmér, 1983) så står det: (Bl a) (praktiskt) omorganisera, systematisera, förenkla, effektivisera.Emedan det för ordet rationell står: förnuftsenlig, förståndsenlig, förnuftsbestämd, förståndsmässig, förnuftig (t ordnad), logisk (t grundad), byggd på logiken; (mål)medveten, metodisk; vetenskaplig; praktisk, väl planerad 1, planlagd, (ibl.) förenklad, jfr ändamålsenlig

Synen på rationalitet

Det är inte i första hand rationaliteten i sig som är i fokus här utan ”synen på rationalitet”. Johansson försöker att tydligt formulera en medveten och genomtänkt syn på synen på rationalitet och hur det på olika sätt är möjligt att institutionalisera denna i organisationer och samhället. Han vill åt överbetoningen av ”det kalkylerbara och kontrollerbara på bekostnad av frågor om värderingar och förståelse”. ”Organisationens rationalitet förutsätter alltså bejakande av medarbetarnas förmåga härvidlag” – det vill säga människans förmåga att tänka och resonera.

Rationalitet skall ytterst definieras av ”strävan efter en teoretisk förståelse och artikulation av tankegången” i enlighet med Charles Taylors idéer. Han menar också att det är viktigt att moderna organisationer ger utrymme för detta. Tillsammans med dessa två tankegångar skall också ett prövande förhållningssätt och resonemangets interna konsekvens ingå i Johanssons kriterier för ett rationellt resonemang. Den rationella handlingen skall ha följande kriterier: en grund i ett rationellt resonemang, resonemangsenlighet vara förenlig med de mål och värden som man vill handla i enlighet med, så kallad preferensenlighet.

Rationella beteenden i en organisation

Nästa del i Johanssons förhållningssätt till rationalitet har tre huvudsakliga ansatser vad gäller att institutionalisera de rationella beteendena i en organisation.”Att institutionalisera rationalitet – att sätta den i system i ett samhälle, en samhällssektor, en organisation eller vad det nu kan vara för slags system – innebär stora svårigheter att behålla det nära sambandet mellan det rationella tänkandet och det rationella handlingarna” (ibid).

Institutionalisering handlar alltså om behovet av att styra och kontrollera organisationen, vilket i sig komplicerar den enskilde individens utrymme för egna tankeprocesser i organisationen, vad som sker inom var och en kan man förstås inte göra något åt. Att systematisera handlingar är dock enklare. Enligt den bild vi sett av partikulturen i olika läger så kan detta faktiskt vara en förklaring till det som hände. Institutionalisering skapar trygghet och igenkännande.

Ambivalens

Johansson beskriver också två ambivalenta linjer. För det första: ambivalens via icke-tänkande, som avser beteendestyrning via regler och rutiner som inte kräver något vidare tänkande, man bara gör saker på ett i förväg bestämt sätt. För det andra: ambivalens via tänkande, här byggs en tankemodell upp och det finns rådande normer som man håller sig inom, alla tillåts tänka själva, men det gäller att tänka samma sak.

Det finns en ambivalens i rationalitetssynen som alltså inte har sin grund i individens förmåga till rationellt tänkande. Dels talar han om den direkta beteendestyrningen och tankemodellstyrningar (rutiner mm) som bygger på att någon annan, en oganisationsingenjör har tänkt ut i förväg hur/vad som skall ske. Den tredje ansatsen är dialogen, där man enligt Johansson kan skönja en vilja att ta vara på organisationsmedlemmarnas individuella rationalitet. Dialogen är den ”enda genuint rationalistiska ansatsen enligt de kriterier som jag framhållit”. Men å andra sidan menar Johansson att människor ”kan tala med varandra” visserligen är allmänt erkänt., men att beskriva det som att systematiskt använda dialog som ett redskap för att lägga en rationell grund för beteenden i en organisation är steget ännu långt.

Modernitetens rationalitetssyn

Johansson visar på tre utmaningar mot moderniteten som han menar utmanar dess dominerande rationalitetssyn så som den ser ut idag. 1) Den humanistiska utmaningen där frågor som ställs är: Hur trivs, förverkligas och utnyttjas människan i organisationen.?Dessa tre aspekter skapar enligt Johansson en distinktion mellan det instrumentella och det mer humanistiska människointresset.Några utgångspunkter är särskilt intressanta för Johansson dels HRM (Human Resource Management) där människor ses som viktiga resurser för en organisation, dels Radikal humanistisk utgångspunkt där Johansson hänvisar till ett av Burrel&Morgans (1979) ett av fyra paradigm inom den sociologiskt baserade organisationsanalysen och dels den kunskapsteoretiska utmaningen där utgångspunkten är att vi lever i ett kunskapssamhälle med kunskapsorganisationer som ställer stora krav på organisationens kompetens och kunskapsnivå.

Kompetens handlar om att använda sin kunskap. Det gäller att individens kunskap även den som inte uttryckligen finns i betyg och examina är värdefull för organisationen. Den socialkonstruktionistiska utmaningen slutligen handlar om svårigheterna att planera, styra och kontrollera sociala system som i sig är mycket komplexa och svåra att förutse i detalj.

Johansson, O. L. (2001) Organisationens rationalitet - Kärnpunkter, problem och utvecklingstendenser. Lund: Academia Adacta.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, rationalitet, beslutsfattande, samhälle

#blogg100

Värt priset att vara politiskt aktiv - kanske inte...

Då och då uppstår frågan om det egentligen är värt att vara partipolitiskt aktiv. Hur påverkar det en själv som person och hur påverkar det omgivningen? Är det svårare att få jobb till exempel? Vad är en politiker? En person som alla andra, som folk är mest skriver Calle Fridén. Det är den enkla och helt självklara bilden egentligen. En vanlig samhällsintresserad medborgare som tar itu med saken att vara med och påverka omvärlden. Men så enkelt är det inte. Tyvärr. Någon sa till mig att jag är alldeles för profilerad nu och det blir svårt med jobb av den anledningen.

Men det finns andra konstigheter med det att bli politiker. Det är som om det inträffar någonting speciellt, som om man träder över en gräns som plötsligt gör en till fritt villebråd, inte minst i medierna. Första blir man invald i politiska församlingar och sen blir man utvald att tåla all granskning som inte har med det politiska arbetet att göra, gärna bakåt i tiden. Minsta lilla misstag så blir det rubriker i lokal- och kvällspress. Många politiker kan nog berätta om sömnlösa nätter och personlig press. En del politiker gör väldigt dumma grejer och där är det rätt att de får ta ansvar för det. När politiker börjar tala om väljare som om de vore en annan sorts folk än man själv ska man dra öronen åt sig. De är inte rätt personer. Väljare tar sig friheter mot politiker som person och inte i sakfrågor. Det kan vara hur oförskämt som helst. Igår var man grannar och plötsligt så blev man en fiende. Hur gick det till?

En annan konstig sak som händer när man ger sig in i politiken är att i stället för att befinna sig i en gemenskap där alla jobbar för den politiska grundtanken så hamnar man, särskilt i nomineringstider i en situation där konkurrensen mellan de ingående medlemmarna blir så stark att den tar sig det mest urspårade uttryck. Det handlar inte alltid om vem som har politisk kapacitet eller så utan det handlar om vem som är vem med vem. Arvodessystemet är också inlåsande här. Den som är på toppen delar ut jobben med fasta arvoden till dem som man känner till är mest lojal mot en själv. Andra göre sig ej besvär. Det är lätt att tröttna på den attityden, särskilt om man själv gav sig in i det hela för att få vara med och påverka. Det innebär inte att man får det nämligen, vara med och påverka alltså.

Det kan utspela sig de mest fruktansvärda scenarios kring detta med utfrysning och mobbning och allt annat som man inte alls borde finnas tid till när man ska försöka jobba gemensamt för en sak. Ledarskap är en viktig ingrediens även i politiska församlingar, eller borde vara i alla fall. Hur som helst, dessa stridigheter kan slita ut även den starkaste och mest välmenande person. I värsta fall kan det går riktigt illa för enskilda, men i de flesta fall så drar man sig undan. Det är inte värt att hålla på och bråka med andra... Livet är för kort.

Sen har vi det här med de yttre hoten. De som kommer med otäcka mail som beskriver vad som ska hända med en om man förtsätter med sitt partiarbete. Hot och annat för att man som enskild talar för en sak som inte faller andra på läppen. I anonymitetens tecken bakom en skärm verkar det som om allt är tillåtet. Så är det inte - att hota andra människor är inte tillåtet i lag. Jag har själv peppar peppar varit förskonad än så länge, men har vänner som råkat illa ut. Det är inte storpolitiker som har möjligheter ändå att få stöd, utan helt vanliga på gräsrotsnivå det handlar om.

Läs om bloggaren Granntantens förfärliga upplevelser här. Det är inte OK På något sätt.
Rör inte min kompis - det är verkligen något man vill skriva ut här.

Näthat handlar inte bara om unga tjejer och i skolan. Det handlar också om vuxna politiskt engagerade gräsrötter. Polisanmälningar måste till, men det är också viktigt att polisen tar tag i saken och inte bara lämnar det som ett ärende bland andra som de inte har tid med.

Så frågan är om det är värt att engagera sig politiskt överhuvudtaget? Det i sig är inte minst en viktig fråga för demokratin, kanske rent av avgörande?  Eller hur?

Det finns saker att jobba med... Viktiga saker... För vi vill väl ändå att människor ska engagera sig politiskt?

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om #blogg100, politik, våld, hot, trakasserier, demokrati, politikens baksida, näthat

Seriöst partierna - vem bryr sig om alla dessa siffror...

Gårdagens partiledardebatt med Löfven och Reinfeldt kom att innehålla en väldig sifferexercis och det var de stora talens afton. Men hörrni - vem bryr sig egentligen?

För vanliga människor, ni vet de där som ska rösta, de så kallade väljarna, så är siffermängder med nio nollor eller fler omöjliga att ta på för de flesta. Det är den ena sidan och å den andra så talar man om höjda pensioner med 150 spänn i månaden (exempel nu alltså för den som måste ha allt exakt) vilket ungefär är den summa som ryker på att något annat höjs. Maten eller nåt. Det vardagsnära.

Skulle det möjligen finnas något annat att tala om än siffror tror ni? Det finns kvalitativa variabler i politiken också också som står människor nära. Möjligen. I alla fall vissa.

Allvarligt - politiker och siffernissar - ni är inte de enda som ska rösta.

Det finns de som tycker att livet också har andra värden. Frihet, demokrati, yttrandefrihet och liknande. Inte minst med tanke på det som sker omvärlden.

Just saying...

Passionen var finns den? Den politiska passionen, att göra det bra för samhället. Inte den andra delen. Passionen för makten i sig utan för vad man kan göra med den.

Inget fel på vare sig framförandet eller slipsarna, bara så förutsägbart. Det måste till nåt mer här för att få det att lyfta.

För säkerhets skull bäst att jag påpekar att jag också tycker att det är viktigt med ordning i rikets finanser. Men det driver mig inte politiskt.

#blogg100

AB  SvD SvD Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om politik, #Blogg100, moderaterna, socialdemokraterna, val2014, reinfeldt, löfven, alliansen, siffernissar, demokrati

Vem kommer ihåg motboken - synen på alkohol har förändrats...

Så var det med spriten förr - före IT...

Jag dammar av ett inlägg från 2008, något redigerat.

Visst har vi en speciell syn på alkohol här i landet och visst tycker man att det borde gå att köpa en flaska vin på ICA samtidigt som det inte går att bortse ifrån att alkohol ställer till det för många. Det är verkligen två sidor av det myntet.

Men låt oss gå tillbaka några år i tiden. Motboken infördes 1917 och var ett sätt att försöka begränsa drickandet genom att vara restriktiv med utbudet. Det var läkaren och politikern Ivan Bratt som var idégivare och den drivande kraften. Det handlade främst om sprit, vin fick man fortfarande köpa. Kvinnor fick ingen motbok om det fanns en man i huset, ogifta kvinnor kunde få en egen, men då med mindre ranson. Det var vid den här tiden det också blev lag på att man skulle äta mat tillsammans med alkolhaltiga drycker. Den som sett en av traktens A-lagare med en varuvagn med fyra flak öl och ett paket Hotdogs kanske reflekterat över den saken.

Hur som helst så här såg motboken ut - vilket språk det är i den sen...




Obs! Undvik köbildning.



"Motboken gäller för inköp endast vid visst utminuteringsställe"

Om utminutering

Utminutering av rusdrycker må äga rum allenast till den vilken av systembolaget i det detaljhandelsområde som omfattar hans kyrkobokföringsort (hemortsbolag) erghållit tillstånd att inköpa sådana rusdrycker.

Kan det av särskild anledning befaras, att inköp av rusdrycker skall lända till skada för köparen eller annan, må inköp ej medgivas eller ock de inskränkningarna i inköpen stdgas vilka finnas påkallade.

I fråga om spritdrycker skall hemortsbolaget, med hänsyn till köpares ålder och levnadsförhållanden fastställa den högsta myckenhet som må av honom inköpas.

*******

ÖVERLÅTELSE

av inköpsrätt å motbok liksom avyttring av därå inköpta spritdrycker och viner är i lag förbjuden.

Detta blad må icke avskiljas.

För den som erhållit tillstånd till inköp skall bolaget utställa motbok, gällande för visst utminuteringsställe.

Vill någon stadigvarande verkställa inköp å utminuteringsställe, lydande under annat bolag än hemortsbolag, äger sistnämnda bolag härtill lämna medgivande.

...

Avhämtning av å icke äga rum genom ombud som kan antagas ej hava fyllt aderton år.

Vid all korrespondens med bolaget i motboksärenden bör uppgivas:

fullständiga för. och tillnamn, födelseår och -dag

fullständig postadress

fullständig uppgift om kyrkobokföringsort

för Stockholm: gata och adressnummer

för landsorten: socken, by, gård, hemman och nummer

för villasamhällen: även kvarter och tomtnummer

Det var lika krångligt förr...

Uppdatering: Aktuellt på ämnet idag.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, alkohol, systembolaget, vin, sprit, motbok,samhälle

Sökes: Parti - Finnes: Engagerad, rutinerad valarbetare som vill ha möjlighet att påverka...

Efter att lojalt ha arbetat för moderaterna sedan 2006 söker jag mig nu nya utmaningar på den borgerliga fronten inom politiken. Jag vill arbeta för ett borgerligt Sverige, det är grunden...

Jag vill inte och har inte tid längre att slå huvudet i väggen i ett parti där man skickar ner mig på icke valbar plats på kommunfullmäktigelistan och dessutom tar ifrån mig det sista privilegiet, eller ska vi säga den sista tråden jag hade till partiet genom att ta bort mig från medielistan med pressinbjudningar och hänvisar mig, efter sju års lojalt skrivande och bevakande, till att gå igenom föreningen som alla andra. Bloggare göre sig ej besvär längre, det kommer kanske särskilda aktiviteter för dem senare var beskedet jag fick. Där slogs sista spiken in.

Det samhälleliga engagemanget sitter i min ryggmärg och jag vill gärna ha utrymme för det. Du blir som en haj i ett akvarium när du blir undanträngd sa en av mina kompisar en gång. Det var nog rätt uppfattat.

Tyvärr - alla ni som säger att ni behöver mig. Det går inte att bara snacka man måste handla också. Det enda i den vägen som skett är att jag sakta men säkert puttas bort. Så tyvärr... Men alla är välkomna med förslag. Jag låser inga dörrar, men nuvarande situation får vara... det fungerar inte.

För den som är intresserad av mitt engagemang så är min bakgrund i korthet som följer. Jag har en fil.kand i pedagogik, alltså beteendevetare. Min yrkesbakgrund är som chef/ledare i olika sammanhang, främst inom IT och media. Har varit journalist/publicist i många år och är en jäkel på sociala medier och inte minst att hålla liv i den här bloggen. Kommunikation och organisation är en ledstjärna. Jag är inte heller ovan vid politiskt styrda organisationer. Jag gillar att samverka med andra har humor och är helt prestigebefriad, dock mycket målmedveten. Tror att jag har god politisk kapacitet och en god närvaro i det som kallas sociala medier.


Viktig artikel i sammanhanget skriven av Per Grankvist - Ödesvalet för demokratin.

Det blir ingen sänkning av studiebidraget...

Det var ett herrans liv härförleden när Anders Borg berättade att studiemedlen skulle sänkas med 300 kronor medan studielånet däremot skulle höjas med 1000 kronor i månaden. Rösterna och argumenten emot var många. Var det verkligen rätt att studenter skulle skuldsätta sig mer. Vad var det för incitament till vidare studier för att förbereda sig för arbetsmarknaden frågade man sig. Förvisso så höjdes också taken så att den som ville kunde jobba mer än man tidigare fick för att behålla studielånet.

Samtidigt som kritiken var hård mot denna symbolfråga som enligt andra egentligen handlade om kaffepengar i statens budget så var det många allianspolitiker som gjorde allt för att försvara idén. Det är just den saken som jag själv har svårast för. Inte att man ändrar sig när man inser att kartan och vägen inte ser likadan ut och att läget är missbedömt. Men att man slåss för en sak som man uppenbarligen inte riktigt själv tänkt igenom. Det händer ofta.

Nu har i alla fall Fredrik Reinfeldt tänkt igenom saken - om han nu visste om det från början. Han har fullt upp med att vara statsminister trots allt.

Idag berättade han att regeringen backar även om han inte vill tillstå att det blev fel förstås.

Många studenter blev nog nöjda idag för att få en förbättrad studiesituation och oppositionen blev snuvade på ännu en fråga att klandra regeringen för.

Politik kallas det...

SvD


Läs även andra bloggares åsikter om #blogg10, politik, fredrik reinfeldt, moderaterna, studiebidrag, studielån, alliansen

Stå på dig Mia Skäringer...

Snåla skator sparkar alltid starka systrar. Det är mer regel än undantag. Alla chanser tas. Om det är skillnad att skriva i tidningen Mama eller hos Proviva vet ej tusan. Båda betalar antar jag och det kan vara avgörande ibland. Skulle snarast säga att det är de med fast lön som kan hacka på den som frilansar sig fram i livet. Jag tror att de har tråkigt och avundsjuka är de också och söker blottor hos sina friare medsystrar. Sökandet efter den politiska korrektheten luktar inte alltid fräscht. Det är som om det finns en längtan att döma andra. Visst allt man gör är inte genomtänkt, men det gäller nog de flesta av oss...

Mia Skäringers krönika läser ni här.

Den är befriande på alla sätt och helt i linje med mina egna tankar kring hur livet är. Självklart skapar det ångest hos dem som springer ihjäl sig och äter för lite bara för att vara smala. Denna hets kring hur kroppen ska se ut är helt uppåt väggarna. Därmed inte sagt att man ska strunta i allt som har med hälsa att göra och bara vräka i sig Mc Donalds processade mat. Att gå in i matvarubutiken där 25% av golvytan upptas av läsk och chips är säkert inte det enklaste för den som känner sig sugen. Det är naturligtvis två ytterligheter det här.

Ett enkelt knep är dock att äta och vara mätt innan man handlar. Husmorstips.



Även om man är kulturpersonlighet så får man skärpa till sig lite innan man ger sig på andra tycker jag.

Expressen

Vem är politiken till för...

En bild dök upp på min bildskärm och jag tycker att det är tänkvärda ord om man översätter det till att också gälla politiken. Detta mot bakgrund mot det som just nu sker i alla partier. Det är för mycket inåtvänd verksamhet...

Det handlar om väljarna. De kan tippa allt... tänk på dem och inte så mycket på hur ni ska paja för varandra. (paja - slang för förstöra)


#blogg100

Dags för skolan att möta IT-branschen...

I Sverige är vi jättebra på att dela ut datorer till lärarna i skolorna men jättedåliga på att ha kollen över hur de används i undervisningen. Det finns naturligtvis många goda exempel, men de har inte nått ända ut i skolorna och kanske framförallt inte ända in i förvaltningar och politiken. Det är på många håll så att det fortfarande är modernt med datorer och man får pluspoäng som politiker om man tillhandahåller dessa.

Men låt mig ta er igenom en beskrivning av en konferens som inspireade mig att tänka på hur en skolsituation skulle kunna se ut. Jag har nedan redigerat en artikel om detta som jag skrev 2009. Men då förstod nog ingen mina tankar. Men kanske idag...

IT-branschen har mycket att lära skolan och tvärtom för den delen...

Twitterkonferensen - förebild för den framtida skolan...

Själv tänker jag ta mig an konferensen utifrån ett annat perspektiv. Jag är i grunden beteendevetare med pedagogik som huvudämne och av den anledningen så är jag nästan alltid fokuserad på vad som skapar mening i tillvaron och hur lärandet ser ut i olika situationer. Att hamna på den här konferensen gav mig en häftig vision av vad den nya skolan skulle kunna vara.

Den gamla katederundervisningen känns tämligen ute, ordning och reda är jättebra men kan inte vara huvudsaken i en skola. Det måste vara lärandet om står i foukus. Ungar av idag kan en hel del mer och annorlunda saker än det Piaget beskrev i sin stadieteori. En teori som fått starkt fäste i den svenska skolan. Vi har åldersindelningen i olika klasser och det är inte säkert alls att det är optimalt för det är klart att det är skillnad kunskap på en unge som är född i januari jämfört med en som är född i december samma år. Att barn och människor skulle ha kunskaper och talanger beräknat utifrån ålder är mest en social konstruktion och rent nonsens det förstår vilken normalbegåvad person som helst. Piaget har fått en del kritik för att han studerade sina egna barn, men också finns funderingar över hur relevant det är att fullt ut jämföra den tiden med nutid. Däremot så tror jag på Piagets tankar kring assimilation och ackommodation. Den teorin behöver inte ha med ålder att göra utan kan vara lika aktuell tanke för vuxna. Var och en av oss vet väl hur det känns när man plötsligt upptäcker att man förstått något på ett nytt sätt. Man lyfter till en ny nivå.

Undervisningen borde enligt min mening vara helt individstyrd. Med hjäp av datorer kan den också vara det. Det talas ofta om datorer som teknik, sladdar, programmering och investering, det är det traditionella sättet. Istället borde vi tala mer om innehållet inte datorprogrammen så mycket som innehållet på internet - här finns såna enorma möjligheter till kunskapsinhämtning så att det är rent fel att inte använda sig av det. Det är feltänk. Barn lär sig mycket av att arbeta med dator, de utvecklar också en hel del kompetenser som det inte talas så mycket om. Det talas mest om faran med datorer, tyvärr. Det handlar om finmotorik, språkförståelse, att kunna ta instruktioner, matematik, strategitänkande, samarbetsförmåga, lateralt tänkande, informationssökning, kreativitet, färg och form. Listan kan göras lång.

När jag hamnade på min första twitterkonferens och såg flera hundra människor sitta med datorer i knät och aktivt delta i det hela, alltså inte bara lyssna, så blev det nästan en uppenbarelse. Att själv sitta där och twittra ut frågor och svar som kom upp i ens egen skalle under föreläsningar och samtal på scenen samtidigt som man på ena sidan av scenen på en vägg kunde följa hela konferensen och på den andra sidan hela twitterflödet i realtid var nästan magiskt.

"Vi hade dryga 110 000 tittade minutrar under dagen och i snitt 250-300 tittare vid varje givet ögonblick (folk försvinner ju och kommer till). Therese Göterheim (@tesas) håller på med en C-uppsats baserad på gårdagen just i avseende av lärande - lär med sig mer "live" eller via videostreamen?"  (Annika Lidne som anordnade den konferens jag deltog i))

Ni kan tänka er vilken koncentration som fanns där i rummet - tankarna, kunskaperna, frågorna flög genom cyberrymden och kom alla till del. Just i det här fallet var alla intresserade av en gemensam sak. Men tänk när våra barn kan få arbeta på det här sättet. Man kan jobba utifrån sin egen nivå och det finns alltid anledning till fokusera på en sak som intresserar. Det innebär att det inte gör något om alla är på olika nivå. Hjälp finns alltid att få och de behöver inte störa andra.

Det finns skolor som har startat med användning av ny teknik, men det krävs både modiga och nytänkande politiker och lärare. Dåvarande Moderate Riksdagsmannen Mats Gerdau som numera är kommunstyrelsens ordförande i Nacka berättade om en skola där barnen hade egna datorer och hur han fascinerades av den tystnad och totala koncentrationen som rådde i skolsalen. Förvisso kanske vissa ungar satt och spelade spel för att de var färdiga med uppgiften eller behövde hälp och stöd.

Vad jag förstått så pågår en hel del ute i våra skolor, berätta gärna mer om det ni som håller på. Ovan skrevs 2009 så jag vet att det har hänt mycket. Det behöver komma fram i större utsträckning.


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, disruptivemedia, annika lidne, skola, sociala medier, IT, moderaterna

SvD