Jag jobbar som lärare - ett av de viktigaste jobben...

Häromdagen såg jag en av mina elever sitta i matsalen med en mobil i örat och en uppfälld dator samtidigt som han försökte äta lunchen. Han såg ut som en riktig liten businesskille. Det ska börjas i tid. Andra tycker säkert att han absolut inte skulle ha den verksamheten igång samtidigt som han åt. I matsalen äter vi. Jovisst. Skolmatsalar är så extremt avkopplande och lugna det vet alla som satt sin fot där. 

Men just den här killen som lyckades sitta där mitt i allt ljud, spring och slammer med disk var det nåt extra med. Han var helt oberörd av allt runtomkring sig. När jag sedan frågade honom vad han gjorde så berättade han att han löste mattetal med hjälp av sin pappa. Han skulle ha läxprov senare på eftermiddagen nämligen. Hur kan man klaga på en sådan kille? Egna initiativ och drivkraft är bra egenskaper när man ska söka sina förmågor.

En höjdardag i skolan. En känsla av att det finns drivkrafter i varenda unge och att det är min uppgift att hitta och locka fram dessa egenskaper. Med hjälp av internet, mobiler och andra verktyg kan man individualisera undervisningen på ett bra sätt. De som är långt framme kan ges svårare uppgifter och lärarens tid frigörs till de som behöver mer personligt stöd.

Det är grejen... 

nu har jag haft sportlov och börjar längta tillbaka till skolan. 

Mobbarnas fula trynen sticker ut överallt...

Tidigare ansåg man att mobbaren var en antisocial stackare, en som var oförmögen att samverka med andra. Idag har man kommit fram till att det snarare är de som strategiskt och med skickligt beteende som blir mobbare. De gör det för att själva tillfredsställa sina behov av makt och dominans bland sina klasskamrater. Jag studerar främst barnens mobbningssituationer just nu, men är säker på att det går att jämföra med vuxnas beteende också. Det kanske rent av är så att de som är vuxna och mobbar andra idag helt enkelt inte blivit riktigt vuxna själva.  Det är just dominansen och makten och kontrollen som är det framträdande för den ledande mobbaren som alltid måste ha en grupp omkring sig som hejar på och tillåter att det sker...

Det talas också ofta om att den mobbade alltid är en svagare person. Så är inte alltid fallet från början. Det kan mycket väl vara en jämnstark eller starkare individ som på något sätt anses som konkurrent som blir ansatt och med tiden bryts ner av den exkludering och utsatthet som blir resultatet av en längre tids mobbande. Den mobbade får en låg status i gruppen över tid och vem vill stödja en sådan? Man vill vara populär, eller hur? Se upp till den som vill bli beundrad. Och ve den som stör ordningen. Dessutom finns risken att man själv kan bli utsatt om man stöttar den som har lägre rang än mobbaren.

Ofta finns det ingrodda normer, det sitter i väggarna på något sätt, i grupper som fungerar så här och ett sätt kan faktiskt vara att bryta upp gruppen och formera om den så ofta så att inget hinner fastna i väggarna. Då blir även mobbaren osäker. Publiken försvinner.

Många barn känner sig osäkra i skolan och är rädda till och med, många vuxna mår dåligt på jobbet och hänvisar ofta till social utsatthet och mobbning som skäl till detta. De blir marginaliserade, ignorerade och utstötta. Den som aldrig stött på problemet menar att det inte ens förekommer och tyker rent av att det är larvigt att ens prata om mobbning.

Jag tror att det är svårt att komma åt det här problemet på grund av att det verkligen finns människor som njuter av att förstöra för andra, kanske för att de tror/tycker att de själva får fördelar av det. Men samtidigt är det en så pass viktig uppgift att man inte kan eller ska igonerera den. Mobbning är inte samma sak som att man är tillfälligt oense med någon utan det handlar om att utsätta enskild person för kränkningar och elakheter under längre period. Det är allvarligt för det kan få sådana fruktansvärda konsekvenser.

Ju mer jag läser om detta område desto mer inser jag hur viktigt det är att ta itu med saken. Det går kanske inte att fixa alla problem men kan man ställa tillrätta för några så är det en storvinst. Vare sig barn eller vuxna ska känna sig utstötta. Sen passar inte alla ihop och då ska kanske relationen avslutas, men det måste ske innan allt för stor skada är skedd. Där har personer som förstår det som sker en hel del att göra. Både i skolor och i andra typer av organisationer.

Läs gärna boken Utstött - en bok om mobbning. Den handlar i huvudsak om problemen i skolan, men är ganska lätt översatt till vuxnas mobbningssituationer också.



Läs även andra bloggares åsikter om #Blogg100, mobbning, utsatthet, skolan, vuxenmobbning

Kollektiv bestraffning för Lundsberg... är det bra?

Häromdagen kom det till vår kännedom att ungar på Lundsberg brände varandra med varma strykjärn. Den första spontana reaktionen från min egen sida var - stäng skolan. Så som man reagerar när man hör talas om hemska saker. Det betyder inte alltid bokstavligt, men så reagerade i alla fall Skolinspektionen på händelsen. De stänger ner utan tankar på konsekvenser för alla andra elever som har sitt viste på skolan. Det är nu ett par hundra barn som blir drabbade av skolbyte och förändring i sin situation.

Det är verkligen vidrigt att höra talas om pennalism och översitteri och kränkningar av andra. Begrepp som oftast används när det gäller internatskolor. I de mer vanliga skolorna säger vi helt enkelt mobbning - Det är dock samma sak det handlar om. Människor som beter sig som svin mot andra. Det är väl just det som är det stora problemet inte skolan i sig.

Medierna på vänsterkanten hoppar högt av glädje över att Lundsberg nu stängs för ett tag, de vill å andra sidan att alla privata skolor ska stängas för övrigt. När det gäller internatskoor så är det överklassens barn som minsann inte ska särbehandlas och när det friskolor så handlar det om utsugande riskkapitalister. Det blir förstås en tacksam vinkel att rycka tag i. 

Kollektiv bestraffning är sällan bra, det är vad det handlar om för Lundsberg nu. Det är inte de pojkar som betedde sig vedervärdigt just nu man tar itu med genom att stänga verksamheten, det drabbar alla, hela skolan och det kan frågas om det är det vettigaste. För grejen är nu att liknande saker sker varje dag på varenda skola. Oavsett vem som driver den.

Den stora frågan är - hur kommer vi åt mobbningen, hur kan vi lära oss att bli snällare mot varandra?

Kanske att den frågan rent av är en utopi. Vissa människor skanar helt empati, andra följer med den som visar vägen av rädsla för att själva bli drabbade. Det är sorgligt. Varför kan vi inte vara snällare mot varandra? 

Det är väl snarare en nollvision mot mobbning i alla skolor som ska råda.
Läs om mobbning här.

Inte att man stänger enskilda skolor och ställer till ett elände för alla dem som inte var inblandade i händelsen? Det är bara en kortsiktig lösning som skapar goda rubriker i kvällspressen. Problemet göms undan till nästa gång det händer nåt.

Skolinspektionen
Gunnar Hökmark

AB AB Expressen NWT SvD DN
(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om Lundsberg, pennalism, mobbning, skolan, skolinspektionen, regeringen, skolministern, val2014

Alla samhällsproblem löses inte med hjälp av Försäkringkassan...

Stor rubrik i Expressen - Psykiskt sjuka ska tvingas till arbetet. Det är bra med rutiner för den som är psykiskt sjuk, det är inte lika med benbrott säger Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson enligt tidningen.

Självklart kommer Ulf Kristerssons uttalande att leda till att moderaterna nu vill tvinga folk att arbeta trots att de är sjuka. Det är inte sant. Men chansen att smutsa ner och bygga upp motstånd mot regeringen lär tas av de politiska motståndarna - allt för att plocka egna poäng. Det gynnar inte på något sätt den som har psykiska besvär och har begränsade möjligheter på arbetsmarknaden. Det är synd för de hjälper inte på något sätt de drabbade.

Så här skriver ministern på sin Facebook:

"Ett mångfacetterat problem: ökad öppenhet; nya diagnoser; förändrad arbetsmarknad; svåra bedömningar av arbetsförmåga. Men också en allt bredare insikt att just sjukskrivning kanske inte alltid är det bästa receptet mot många psykiska problem. Här måste både socialförsäkringen, sjukvården, arbetsgivare och medarbetare börja fundera på nya lösningar."

Det han säger är alltså något helt annat än den bild som tidningarna vill sätta. Det handlar inte om att tvinga sjuka att arbeta med arbeten som inte finns för att förhindra att de får sjukförsäkring. Insikten om att det hela är en komplex situation är uppenbar i det han säger. Detta är en för viktig fråga för att partier ska sitta och kasta kubb och försöka övertrumfa varandra om vem som är bäst. Detta är ett samhällsproblem som heter duga.

Jesper Strömbäck som var huvudsekreterare för regeringens Framtidskommission varnar för sprängkraften i de som han säger - arga unga män - de som misslyckats i skolan och därmed inte har kvalifikationer för att komma in på arbetsmarknaden. En situation som gör dem till förlorare även i det sociala livet. Det är inte de killarna som får tjejerna då de senare hellre väljer de lyckade.

På Sveriges Radio berättas om en rapport som påvisar att unga personer med förtidpension och ofta psykiska funktionshinder försöker ta sina liv och lyckas också med detta. Det är förfärligt på alla sätt. En slutsats som man kan dra av detta är att många av dessa unga personer har misslyckats i skolan och därför inte finner en plats i livet enligt gängse normer. Arbetsmarknaden är stenhård idag. Det måste till åtgärder för den som inte fixar att jobba heltid eller på 120%-nivån oavbrutet. Men hur ska det gå till i den kvartalsekonomiska verklighet vi lever i då alla måste prestera fullt ut och lite till är än så länge en gåta. För den som inte räcker till från början så blir livet svårt att hantera. Passar man inte in så blir man frustrerad och det kan leda till aggressivitet eller passivitet. Båda tillstånden är förödande för individen.

Att få stöd i skolan tidigt så att man klarar de nödvändiga kunskapskraven ger en tryggare plattform för livet. Att inte få detta stöd kan leda till psykisk ohälsa. Någon glädje finns det med de diagnoser som allt oftare ställs kring olika psykiska funktionshinder. Samtidigt som det kan vara begränsande att det ofta är nödvändigt med en diagnos för att överhuvudtaget få stöd. Tomas Tobé och Eva-Lis Siren skriver i en debattartikel att de vill att rektorerna ska få större möjligheter att styra över stödmöjligheterna på ett tidigt stadium. Det går inte att komma ifrån att det idag på många ställen finns en tröghet i kommunernas budgetprocesser för att detta ska kunna ske på ett smidigt sätt. Det kan ta flera månader innan hjälp kan sättas in på grund av att poltiska beslut måste tas och det i sin tur är ofta styrt av almanackan och mötestider och frågan om vara ansvar och befogenheter ska läggas. Så tanken att rektorerna ska få större utrymme att besluta om åtgärder för enskilda elever utan byråkratiskt krångel borde vara en självklarhet. På individnivå.Vi måste blrja från blrjan men också se till dem som missade förra tåget, de som är vuxna idag och missade grunderna då.

Visst finns det personer som inte klarar av alla krav men det syns som om det är alltför många som inte gör det idag. Frågan varför kan och ska absolut ställas. Men en förklaring kan vara att vår idoga  längtan efter att kategorisera allt och alla ställer till det för individen som med sin unika personliga kompetens får allt svårare att passa in i de lådor som anses normala. Det sorteras i ålder, utbildning, hudfärg, kön med mera. Men säger just dessa variabler något om vad man kan skulle kunna uträtta själv för att finna en plats i tillvaron?

Det finns olika och framförallt fler saker att ta hänsyn till än siffror. Den instrumentella synen på människan må vara praktisk och kontrollerbar. Men är den bra? Framförallt så kan man inte lösa alla mänskliga problem med hjälp av Försäkringskassan. Det behövs ett större omtag.

Vardagsanekdot: Min gamla moster bondmoran hade en metod för att sysselsätta en släkting med psykiska problem. Moster sa att det behövs sysselsättning och därför skickar jag flickan till affären för att köpa mjöl till bak och när hon kommer tillbaka får hon gå en gång till för att köpa jäst. Det duger inte att sitta overksam hela dagen, man måste vara igång... Inte omöjligt att hon hade helt rätt. Att vara osysselsatt passiviserar.

Nu är den stora frågan hur detta ska hända. Kanske inte genom att ställa större krav på dem som inte har förmågan att klara sig på egen hand och dra undan tryggheten för dem genom att strypa den de har idag i form av ersättning för överlevnad. Inte utan att erbjuda alternativen först...

Men vilka är dessa alternativ?

(IMHO - In my humble opinion)

(intressant)

SR Expressen Aftonbladet DN DN2 Dagens Samhälle VG



Läs även andra bloggares åsikter om psykisk sjukdom, självmord, arbetsmarknaden, försäkringskassan, moderaterna, ulf kristersson, regeringen

Om matte var ett språk...

En vän berättade att i en mattekurs på KTH var det 40 deltagare, 20 kom från Kina, 17 var från invandrade familjer och 2 var svenskfödda. Det är ett exempel som ställer frågan - varför? Hur kommer det sig att det är så få som är intresserade av matematik? Det finns säkert många förklaringar. En kan vara att det pluggas för lite matematik. Det kan vara så men det är inte den enda förklaringen. Vi kan inte bortse ifrån att vissa är mer talangfulla vad gäller matte än andra. Dessutom finns myten kring matematik som så väldigt svårt.

I familjen har vi en ung man som vid två och ett halvt års ålder knäckte mulitplikationsnöten. Han satt på golvet och räknade med muffinsformen, den där som har 3 x 4 utrymmen att hälla smeten i. Plötsligt så satt det bara där. Sen dess har han haft det lätt för matematiken och behöver egentligen större utmaningar än skolan kan erbjuda. Ett annat exempel är killen som inte kunde räkna överhuvudtaget förrän han i vuxen ålder började intressera sig för matlagning. Då plötsligt fick matematiken ett innehåll. Man måste mäta och väga och beräkna. Ellen Key var kritisk till det som hon kallade förkvävande skolsystemet och kallade det "Själamorden i skolorna". Hennes bok Barnets Århundrade är intressant läsning för alla som är intresserade av skolan och redan då talades det om barns eller människors olika inlärningssätt vilket på senare år ofta tagits upp i mer populärvetenskapliga sammanhang. Utbildningsgurun Sir Ken Robinson kan var och en som är intresserad av utbildning ta och lyssna på via www.ted.com. Han påvisar hur inlärning går till idag då det inte är som det var då. Mycket har hänt och det är inte längre självklart att varje individ tar till sig kunskap på samma sätt. Variationerna är många och därför borde det vara självklart att undervisningen behöver individualiseras.

Jag är inte själv något mattesnille precis men jag har sett lärare på universitetet dansa fram över tavlan och nästan sjunga fram matematiken och förstått att det här är en konst, ett språk. Förtjusningen över ekvationer och parenteser och x och y har varit så uppenbar. Hela kroppen var ett enda stort matematiskt tal fyllt av glädje. Tänk om fler skulle känna så för matte. Det vore fantastiskt. Med exemplet i början av artikeln här så inser man att så är det inte här i Sverige. Någonstans har svenska barn tappat bort språket matematik. Det är klart om man inte direkt känner av sången i matematiken är det nödvändigt att man får fram förståelsen för vardagsnyttan av den. Det vore bra om det fanns en vision för framtidens skola och framförallt vad det är vi tycker att den ska ge och varför... Sir Ken Robinson, jag säger det igen. Kolla och lyssna på honom. Saker har förändrats och det måste med i de olika satsningarna framåt.

Matte är ett språk - men det presenteras inte alltid så.


Det var intressant att se två syner ställas mot varandra som i artiklarna i SvD
Elever måste plugga mer matte och Modernt liv kräver inte så mycket matte


Lite bloggtankar: Nej men lärarna behöver plugga mer matte, Behöver mattekmmissionen KTHs rektor, Bättre matematikundervisning


Läs även andra bloggares åsikter om politik, matematik, undervisning, moderaterna, regeringen, skolan.

Även centern omfamnar skolan...

Skolan är ett evigt sorgebarn om man får tro lärare och politiker. Folkpartiet har haft frågan som sin under den borgerliga regeringen. Ett aningens stuprörstänkande med polishämtning av ungar, kepsen i korridoren och liknande inslag. Ordning och reda och väldigt lite pedagogisk utmaning. När man har pedagogik som huvudämne så blir man lite förvånad. Även socialdemokraterna har börjat tala om skolan men mer då i förvaringstermer. Ungarna ska börja tidigt och de ska sluta sent och skolan betraktas utifrån mitt sätt att se mer som en institution där man ska tillbringa sin tid från 2 års ålder fram tills man fyllt 18.

Moderaterna har också tagit omtag om skolan och är inriktade på en modern skola, Men ävenhär kan man se tendenser till hur saker ska göras. Mer gymnastik på schemat osv. Jo, det är nog helt klart att fysisk rörelse är bra och hänger ihop med inlärningsförmågan. Men när det står i moderaternas program 

"En annan viktig förutsättning för en bra skolgång är arbetsro. Lärarnas arbete att skapa en bättre studiemiljö underlättas med möjligheten att omhänderta störande föremål som mobiltelefoner." 

Mobiltelefonen eller snarare den mobila enheten är ett av de viktigaste lärohjälpmedlen som finns idag. I mobilen finns all världens kunskap samlad via uppkopplingen till internet. Det är snarare hur man använder den som ska läras ut. Varje unge borde ha en egen mobil. Så det känns inte jättemodernt moderaterna. En extra timme matematik i veckan för alla hjälper inte självklart eleverna, vissa elever behöver tio timmar extra och för andra räcker det med färre timmar. Det här är såna självklarheter att man inte borde behöva påtala dem i dessa tider. Men det instrumentella tänkandet tar på något sätt alltid över.

Personligen skulle jag vilja se en mer målinriktning på det individuella lärandet i skolan. Alla är inte likadana och det borde inte heller vara önskvärt att det riktas åt det hållet. En skola som tar fram varje individs talang skapar ett starkare samhälle på sikt. För alla behövs.

Även centern tar nu ett tag om skolan och Annie Lööf skriver tillsammans med Ulrika Karlsson (C) om kreativiteten och motivationen som viktiga faktorer i skolan. Det låter intressant. Ordningen och redan kommer med automatik när ungarna är stimulerade och ungar och även vuxna som känner stimulans blir nyfikna och lär sig mer. Det är mer min typ av skola än den där man står på rad med kepsen i hand. Det är synd att man inte kan vara med och påverka mer kring detta. Önskar verkligen att vi som är pedagogiskt kunniga och de som forskar i ämnet skulle komma mer till tals i skolfrågor. Då kanske vi skulle slippa de här populistiska ideerna kring rättning i leden.

Ämnet pedagogik är viktigt för samhällets utveckling, jag har själv ägnat nästan 5 år av mitt liv på universitetet åt detta. Men svårigheten att komma igenom med dessa kunskaper blir allt mer uppenbar... För var ser vi forskarnas idéer i de politiska programmen? Var ser vi pedagogerna mer än som de som vill ha mer betalt. Men ungarnas glädje att lära diskuteras praktiskt taget inte.

(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, skolpolitik, utbildning, pedagogik, alliansen, moderaterna, centern, regeringen