Mobbarnas fula trynen sticker ut överallt...

Tidigare ansåg man att mobbaren var en antisocial stackare, en som var oförmögen att samverka med andra. Idag har man kommit fram till att det snarare är de som strategiskt och med skickligt beteende som blir mobbare. De gör det för att själva tillfredsställa sina behov av makt och dominans bland sina klasskamrater. Jag studerar främst barnens mobbningssituationer just nu, men är säker på att det går att jämföra med vuxnas beteende också. Det kanske rent av är så att de som är vuxna och mobbar andra idag helt enkelt inte blivit riktigt vuxna själva.  Det är just dominansen och makten och kontrollen som är det framträdande för den ledande mobbaren som alltid måste ha en grupp omkring sig som hejar på och tillåter att det sker...

Det talas också ofta om att den mobbade alltid är en svagare person. Så är inte alltid fallet från början. Det kan mycket väl vara en jämnstark eller starkare individ som på något sätt anses som konkurrent som blir ansatt och med tiden bryts ner av den exkludering och utsatthet som blir resultatet av en längre tids mobbande. Den mobbade får en låg status i gruppen över tid och vem vill stödja en sådan? Man vill vara populär, eller hur? Se upp till den som vill bli beundrad. Och ve den som stör ordningen. Dessutom finns risken att man själv kan bli utsatt om man stöttar den som har lägre rang än mobbaren.

Ofta finns det ingrodda normer, det sitter i väggarna på något sätt, i grupper som fungerar så här och ett sätt kan faktiskt vara att bryta upp gruppen och formera om den så ofta så att inget hinner fastna i väggarna. Då blir även mobbaren osäker. Publiken försvinner.

Många barn känner sig osäkra i skolan och är rädda till och med, många vuxna mår dåligt på jobbet och hänvisar ofta till social utsatthet och mobbning som skäl till detta. De blir marginaliserade, ignorerade och utstötta. Den som aldrig stött på problemet menar att det inte ens förekommer och tyker rent av att det är larvigt att ens prata om mobbning.

Jag tror att det är svårt att komma åt det här problemet på grund av att det verkligen finns människor som njuter av att förstöra för andra, kanske för att de tror/tycker att de själva får fördelar av det. Men samtidigt är det en så pass viktig uppgift att man inte kan eller ska igonerera den. Mobbning är inte samma sak som att man är tillfälligt oense med någon utan det handlar om att utsätta enskild person för kränkningar och elakheter under längre period. Det är allvarligt för det kan få sådana fruktansvärda konsekvenser.

Ju mer jag läser om detta område desto mer inser jag hur viktigt det är att ta itu med saken. Det går kanske inte att fixa alla problem men kan man ställa tillrätta för några så är det en storvinst. Vare sig barn eller vuxna ska känna sig utstötta. Sen passar inte alla ihop och då ska kanske relationen avslutas, men det måste ske innan allt för stor skada är skedd. Där har personer som förstår det som sker en hel del att göra. Både i skolor och i andra typer av organisationer.

Läs gärna boken Utstött - en bok om mobbning. Den handlar i huvudsak om problemen i skolan, men är ganska lätt översatt till vuxnas mobbningssituationer också.



Läs även andra bloggares åsikter om #Blogg100, mobbning, utsatthet, skolan, vuxenmobbning

Vem är bäst på härskarteknik, upp med en hand...

Har man skrivit nästan 6000 inlägg på sin blogg är det intressant att titta tillbaka ibland och se vad tänkte man då på.

Allt sedan Berit Åhs synliggjorde härskartekniker utifrån sina egna erfarenheter som kvinna i politiska sammanhang poppar diskussionen upp då och då. När kvinnor tar makt så förändras taktiken. Det blir mer subtilt menar organisationskonsulterna Helene Thomsson och Ylva Elvin-Nowak som skrivit boken 11 nyanser av tystnad. En bok väl värd att läsa om problemet kring härskartekniker intresserar.

"– Härskarteknikerna kan orsaka mycket skada, egentligen handlar det om mobbningstekniker. Det är inte ovanligt att vi kallas till en arbetsplats där det finns en ”besvärlig person” som andra beskriver som ”helt omöjlig”. Sedan visar det sig att personen i själva verket är utsatt för andras härskartekniker." säger Thomson och Nova till SvD.

Härskartekniker går att överlista menar Elaine Eksvärd i sin bok Härskartekniker även den intressant att läsa för den som är intresserad av ämnet. Se upp bara så att ni inte träffar på personer som använder den som handbok. De finns...

Jag skrev en text om detta för ett par år sedan som kanske kan vara av intresse att läsa även idag.

Härskarteknik är intressant... från 19 oktober 2010

Efter valet här har jag lovat många att skriva om lite annat än bara politik och det ska jag med glädje göra. Min huvudsakliga utbildning finns inom ämnet pedagogik som omfattar väldigt mycket kommunikation och psykologi och liknande. Beteendevetenskap alltså. Med detta i bakfickan så studerar jag alltid hur människor gör och hur de beter sig i olika sammahang. Ska absolut inte säga att jag alltid förstår för så är det långt i från. Men lite har man lärt sig genom åren och ett ämne som ofta dyker upp och är ganska modernt är härskarteknik. När någon yngre än du själv lägger hvuudet på sned och kallar dig för "vännen" är det fara å färde. Jag delar med mig lite trix härnedan som ja bland annat byggt på vad

Berit Åhs, professor i socialpsykologi vid universitetet i Oslo  upptäckt i sitt arbete som politiker när hon sett hur män(niskor) systematiskt använder sig av olika tekniker för att utöva makt. De gäller förstås inte bara i politiska sammanhang detta, utan överhuvudtaget där maktspel kan vara av intresse.

Teknikerna är mer eller mindre medvetna hos utövarna och är ett effektivt sätt att skapa subgrupper och hierarkier. Är man medveten om vad teknikerna går ut på kan man synliggöra dominansen människor emellan och skapa medvetna strategier för en mer tillåtande miljö där alla får känna sig delaktiga och viktiga i arbetsgruppen. Målet är att skapa en tillåtande och trivsam arbetsmiljö med välmående och kreativitet. Åhs har delat upp härskarteknikerna i fem punkter som hon ser som särskilt viktiga.

1) Osynliggörande

Att tysta eller marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem.

Att osynliggöra en person är ett sätt att utestänga eller förminska en person. Det kan vara svårt att identifiera osynliggörandet eftersom det oftast sker utan ord. Genom gester och bristen på gester, kroppsspråk, som det ofta uttrycks på exempelvis styrelsemöten. Den person som blir utsatt för osynliggörande känner att den är till besvär när den säger något.

Exempel på osynliggörande:

En persons område på ett möte anses inte lika intressant som de andras. En person får mindre utrymme att tala än de andra på mötet. Vissa grupper i samhället får mindre utrymme i media. I barnböcker, barnprogram och filmer har oftast inga tjejer huvudroller. Hjältarna är killar, och de syns och hörs mest. En person har en annorlunda åsikt som inte ”stämmer” in för resten av gruppen. De andra tittar enbart på varandra när de pratar eftersom de förstår varandra bättre. Den enskilde exkluderas från gemenskapen,

Strategi mot osynliggörande:

Att vara medveten om att detta är en härskarteknik. Uppmärksamma sig själv och andra som utövar detta – det kan vara omedvetet. Se vem som talar mest och minst på ett möte. Mät taltid, alltså hur lång tid var och en talar för att ta reda på om det är någon som inte får lika mycket utrymme. Talutrymme är viktigt. Det gäller att låta alla komma till tals. Men det gäller också att man själv håller igen och ger andra chansen att komma till tals. Man kan exempelvis göra rundor i början och i slutet av ett möte. Försök att uppskatta allas olika åsikter. Säg hellre – Vad intressant, berätta mer, i stället för att dra egna slutsatser om att allt personer säger är trams.

2) Förlöjligande

Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Det är en obehaglig upplevelse att bli förlöjligad. Som maktstrategi används förlöjligandet genom att se människor som skrattretande, inkompetenta och otillräckliga. Hån, kommentarer, sarkasm och skämt kan vara tecken på förlöjligande. Den som utnyttjar den här härskartekniken har skrattarna på sin sida. Den som blir utsatt uppfattas som humorlös och tråkig. Personer som blir utsatta för förlöjligande väljer ofta att anpassa sig för att smälta in och inte synas.

Exempel på förlöjligande:

En person som blir förlöjligad tystnar i samlingen eller på arbetsplatsen för att slippa miner och kommentarer. En person kommer med förslag och det slås ned med – Så kan man inte tänka/säga/göra! En person förminskas genom att bli klappad på huvudet och kallas för lilla vän, flicka lilla, lilla gubben eller lilla gumman.

Strategi mot förlöjligande:

När människor lär sig känna igen förlöjligande som en av härskarteknikerna kan han/hon lättare tydliggöra kränkningar och kräva att de upphör. Medvetandegör situationen genom att säga – Du förlöjligar mig! – Du stör mig med ditt viskande! – Jag gillar inte att du viskar när jag talar! – Jag vill att du slutar viska och lyssnar på mig! Exempelvis att kalla mig någon för andranamn i stället för tillnamn.

3) Undanhållande av information

Att utestänga någon eller marginalisera dess roll genom att undanhålla dem väsentlig information. Kunskap, fakta och information, ger makt. Upplevelsen att andra har mer information kan vara obehagligt och känslan av att beslutet redan har tagits någon annanstans kan skapa förvirring. Det finns gott om tillfällen då människor hamnar utanför för att andra skapar lojalitetsband. Dessa tillfällen sker informellt. Att anse att det är oviktigt att mäta jämställdhet kan vara ett uttryck för att vilja undanhålla information. De som har makt vill inte lämna ifrån sig den.

Exempel på undanhållande av information:

Under ett möte har alla deltagare fått förberedelsematerial. Det blir tydligt att några har pratat ihop sig innan mötet och är ute efter att få igenom de förslag som de kommit överens om. De har redan en mängd argument för att deras förslag ska klubbas igenom. När en person kommer med motförslag får denne svaret att han/hon inte har tillräckligt med argument för sitt förslag. Då gäller det att kräva att korten läggs på bordet.

Strategi mot undanhållande av information:

Lär dig känna igen undanhållandets tekniker. Kräv bättre information och underlag innan beslut ska tas. Uppmuntra samarbete, rättvisa, delaktighet och att arbeta mot gemensamma mål. Det finns alla skäl att delta i föreningsarbetet. Man kan inte alltid förvänta sig att få informationen serverad, man måste ta den. Det sker genom att man deltar i möten och föreningsarbetet eller helt enkelt ställer frågor till berörda.

4) Dubbelbestraffning

Att försätta någon i en situation där de nedvärderas och bestraffas oavsett vilket handlingsalternativ de än väljer. Dubbelbestraffning innebär att hur en person än gör blir det fel. Om en person engagerar sig tar denne för mycket plats. Om inte är denne passiv, tråkig och tar inget ansvar. Den som blir dubbelbestraffad upplever en hopplöshet och att det blir fel vad man än gör oavsett hur man beter sig. Den som blir utsatt för dubbelbestraffning kan bli handlingsförlamad.

Exempel på dubbelbestraffning:

En kille ska inte vara för känslosam och feminin då kan han kallas för fjolla eller bög. Är han hård, tuff och stökig kan han bli dömd av vuxna för att vara en ”värsting”.

Tjejer förväntas att vara mjuka och omhändertagande, men riskerar samtidigt att betraktas som ”veka”. Om en tjej bryter mot den traditionella kvinnligheten genom att agera tufft betraktas hon som okvinnlig. Det kan kanske handla om en person som sätter emot, då betraktas denne som bråkig och stridbar, bara för att han/hon vill försvara den och dem tycks bli orättvist utsatta.

Strategi mot dubbelbestraffning:

Att ha en medvetenhet om denna härskarteknik ger en möjlighet att distansiera sig från denna och se vad det egentligen handlar om, att det är en fråga om maktutövning.

Synliggör de outtalade system som finns för vad som värderas som bra eller dåligt och vad som är mer eller mindre viktigt. Fundera på vilket beteende som belönas i er organisation? Vilka har detta beteende? Vad räknas som kompetens? Vad straffas i er organisation? Vad räknas som mindre bra beteende? Får man säga emot? Får man vara stridbar för det man tror på?

5) Påförande av skuld och skam

Detta är nästan det värsta. Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Känslan av skam och skuld kan infinna sig utan att man riktigt förstår varför. Då är det bra att uppmärksamma att upprätthållandet av en maktstruktur ligger bakom känslan. Genom vardagligt osynliggörande och förlöjligande av människor finns en grund till att ta på sig skam och skuld. När man förlöjligat någon tillräckligt länge och lyckats få med sig även andra på tåget är det illa.

Exempel på påförande av skuld och skam:

Tjejer som har våldtagits eller misshandlats. De känner sig djupt skamsna och medansvariga till det som inträffat fastän de är helt oskyldiga. Alla vill bli omtyckta, det ligger djupt i själen. Människor kan känna att deras intressen är oviktiga medan andras intressen prioriteras mer. Vardagligt osynliggörande kan vara en bidragande orsak till att människor påför sig skuld och skam.

Strategi mot påförande av skuld och skam.

Vad pratar olika grupperingar om? Är det skillnad? Brainstorma om vad du tror att det kan talas om. Markera sedan de ord som är du tror uppfattas positiva och negativa med plus och minus. Ser du något mönster? Tydliggör mönstret och tänk efter varför det ser ut så här?

Att kringgå härskarteknik

Genom att vara medveten om att det finns härskartekniker så kan det vara en bra hjälp på väg. Ett gammalt talesätt är att skrämma ut trollen ur hörnorna och fram i ljuset så försvinner dom. Det är samma teknik man kan använda här. Det finns flera motstrategier som man kan använda sig av. Det är tydligheten i det man gör och säger som ska vara vägledande. Alla behöver inte vara överens om allting, det gäller dock att vara tydlig med att skilja på sak och person. Sammanfattat kan det se ut som nedan.

Härskarteknik - Motstrategi - Bekräftarteknik

Osynliggörande - Tag plats - Synliggörande

Förlöjligande - Ifrågasättande - Respekterande

Undanhållande av info  - Korten på bordet  - Informera

Dubbel bestraffning - Bryta mönstret  - Dubbel belöning

Skuld och skam - Intellektualisera  - Bekräfta rimliga normer

(intressant)

Bloggar: AnetteGrinde

Läs även andra bloggares åsikter om härskarteknik, gruppdynamik, psykologi,

#Blogg100

Att vara rätt person på fel plats...

Forskning har kommit fram till att det är de starka och modiga som mobbas på olika sätt. Inte de svaga. Det bästa man kan göra om man hamnar i en sådan situation är egentligen att dra. Det är inte en själv det är fel på i just såna här fall. Har en mobbgrupp kommit i gång så förflyttar de sina krafter till andra offer om det aktuella försvinner, så svaga och eländiga är dom. Vem vill vara i en sådan miljö egentligen?

Snåla skator sparkar starka systrar... Ni minns kanske den devisen från 80-talet. Det handlade om just vad det låter som, kvinnor som är dumma mot varandra, de svårigheter som finns för kvinnor att stötta varandra, det är som om att så fort det går bra för någon annan så premieras inte detta utan vederbörande får inte längre följa med de andra på toaletten. Något grovgeneraliserande kanske, men det stämmer allt för väl.

Jag har under senaste tiden funderat en hel del över denna företeelse. Såsom varande en stark kvinna själv vet jag vad det innebär att bli betraktad som något katten släpat in. Vara den som ett par stycken sitter och fnissar åt eller ignorerar eller låter bli att svara när man blir tilltalad. Å andra sidan, med åren blir man luttrad och vet hur man genom att använda olika härskartekniker tillbaka tar udden av det hela, om man ens bryr sig. Människor som ägnar sig åt mobbning är mest patetiska och väldigt självmarkerande och förlorar själva i längden på sitt uppförande. Om de ändå kunde förstå det.

Ve den kvinna som vågar ta ton med magstöd och säga - här kommer jag och jag kan det här och det här. Det är det man lär sig på alla ¨populära självkänslekurser, eller hur? Det fungerar sällan i praktiken dock. Det spelar ingen roll i vilken organisationsform du befinner dig. Det är alltid andra som vill/ska avgöra hur mycket utrymme du får ta. Om du själv framhäver dig på något sätt så finns alla möjligheter att du blir utesluten ur innegänget. Det sker ofta subtilt. Men kännetecknande är att en liten grupp sluter sig samman och börjar mobba en ensam person.

Det handlar nästan alltid om ledarskapet. En bra chef /ledare ska alltid vilja ersätta sig själv för att nå vidare, men det är också en utopi. Ty många har redan passerat sin kompetensnivå och gör allt för att hålla sig kvar på sin post. Därmed så kan det utkristallisera sig i princip vad som helst. Vem kastar ut ledaren?

I en idéell organisation blir det svårare för där finns ingen chef. Vissa är säkert självutnämnda och agerar som om de vore chefer, det är ofta omogna personer med bristande erfarenhet som agerar så. Enligt min syn så bör man ta vara på alla goda krafter som finns och använda dem för det högre målet, organisationens framgång. Tjafsande och mobbningsaktioner bromsar dessväre framgången på det vidare planet för det gemensamma mål alla borde sträva emot. Men så lätt att säga och så svårt att genomföra. Det är människor inblandade och de agerar dessvärre inte alltid så rationellt som man kunde önska.

Begreppet utanförskap handlar idag mest om att ha jobb eller att inte ha jobb. Men utanförskap är också så mycket annat. Inte minst den som blir mobbad på jobbet vet vad det handlar om. Det tisslas och tasslas och blir tyst när man kommer in i ett rum. Man blir inte självklart kallad till möten och de andra sätter sig vid ett annat bord i matsalen. Tittar menande på varandra men aldrig i ögonen på den mobbade.

Det är oftast ett gäng som håller på, men nästan alltid är det en som leder. Det är den personen man som chef/ledare ska identifiera och punktera. Det är enda chansen att få det lugnt i organisationen. Mobbartyperna ger aldrig upp, de finner nya offer vartefter. Elakheterna förflyttas till nästa, det är det enda sättet de kan få utlopp för sin egen ångest. Visst kan mobbare må dåligt, men det är i sig inget skäl för att de ska tillåtas att trakassera andra. Här behövs hjälp för att kanalisera.

Efter ett långt arbetsliv har jag både varit med om att bli mobbad själv, se andra mobbas och dessutom se chefer som blundar för saken. De senare är nästan värst. För civilkurage önskar man hos en chef och nog är det minsta man kan begära att de kan hålla ordning i en grupp. Nu är det inte så enkelt det vet man av erfarenhet, man vet också att en grupp där det råder viss harmoni arbetar bättre och blir mer framgångsrika än en där det råder ständig spänning och misshag mellan medlemmar.

Mobbning är som sagt nästan alltid ett ledarskapsproblem för det är ledaren som måste sätta standard för vad som är OK på arbetsplatsen. Dessvärre är ofta ledaren också en människa (Sic!) med de tillkortakommanden som det innebär, så det är inte lätt. Men man måste börja diskussionen någonstans.

En viktig sak att komma ihåg är att vi själva är en del av helheten och kan bidra till att förbättra situationen och vi ska absolut välja oss själva i första hand. Man behöver inte stanna kvar på en arbetsplats där man kän ner sig mobbad. Tryggheten måste man försöka uppbåda inom sig själv.

Man är rätt person men på fel plats för tillfället... Kom ihåg det. Det går att söka andra vägar.

Lästips: AB  

Forskning

En uppsats - En studie av det sociala fenomenet mobbning , som bland annat beskriver elektronisk mobbning, det vi idag kallar näthat. Begreppen förändras men innehållet är desamma.

(intressant)

Kollektiv bestraffning för Lundsberg... är det bra?

Häromdagen kom det till vår kännedom att ungar på Lundsberg brände varandra med varma strykjärn. Den första spontana reaktionen från min egen sida var - stäng skolan. Så som man reagerar när man hör talas om hemska saker. Det betyder inte alltid bokstavligt, men så reagerade i alla fall Skolinspektionen på händelsen. De stänger ner utan tankar på konsekvenser för alla andra elever som har sitt viste på skolan. Det är nu ett par hundra barn som blir drabbade av skolbyte och förändring i sin situation.

Det är verkligen vidrigt att höra talas om pennalism och översitteri och kränkningar av andra. Begrepp som oftast används när det gäller internatskolor. I de mer vanliga skolorna säger vi helt enkelt mobbning - Det är dock samma sak det handlar om. Människor som beter sig som svin mot andra. Det är väl just det som är det stora problemet inte skolan i sig.

Medierna på vänsterkanten hoppar högt av glädje över att Lundsberg nu stängs för ett tag, de vill å andra sidan att alla privata skolor ska stängas för övrigt. När det gäller internatskoor så är det överklassens barn som minsann inte ska särbehandlas och när det friskolor så handlar det om utsugande riskkapitalister. Det blir förstås en tacksam vinkel att rycka tag i. 

Kollektiv bestraffning är sällan bra, det är vad det handlar om för Lundsberg nu. Det är inte de pojkar som betedde sig vedervärdigt just nu man tar itu med genom att stänga verksamheten, det drabbar alla, hela skolan och det kan frågas om det är det vettigaste. För grejen är nu att liknande saker sker varje dag på varenda skola. Oavsett vem som driver den.

Den stora frågan är - hur kommer vi åt mobbningen, hur kan vi lära oss att bli snällare mot varandra?

Kanske att den frågan rent av är en utopi. Vissa människor skanar helt empati, andra följer med den som visar vägen av rädsla för att själva bli drabbade. Det är sorgligt. Varför kan vi inte vara snällare mot varandra? 

Det är väl snarare en nollvision mot mobbning i alla skolor som ska råda.
Läs om mobbning här.

Inte att man stänger enskilda skolor och ställer till ett elände för alla dem som inte var inblandade i händelsen? Det är bara en kortsiktig lösning som skapar goda rubriker i kvällspressen. Problemet göms undan till nästa gång det händer nåt.

Skolinspektionen
Gunnar Hökmark

AB AB Expressen NWT SvD DN
(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om Lundsberg, pennalism, mobbning, skolan, skolinspektionen, regeringen, skolministern, val2014

Bodström talar klarspråk...

L Ö R D A G S T A N K A R...


Det är möjligt att det är så att man måste lämna ett parti för att kunna tala om vad man tycker. På något sätt är det lite tragiskt. För det är i samtal med andra som utveckling sker både av den egna personen och av gruppen och verksamheten. Men i många politiska församlingar är det inte en välkommen arbetsform. Man ska följa med och nicka och le oavsett om man tycker att det som framförs är bra eller ej. Det är att tycka att allt är bra som gäller annars får man inte vara med. Har roat mig med att titta på TV-serien The Newsroom som nu sänds på SVT, man kan se den här. Det  är möjligt att bättre program har visats men pulsen på arbetsplatsen är något man dras med av. Alla har något att tillföra, det kan vara bra eller dåligt men det får sägas. En tanke ger en annan och det finns en hederlighet i tillåtandet att den får sägas.

Möjligen att min egen bakgrund såsom en gång i världen journalist som gör att detta är en helt naturlig miljö. Det är lite fart i den miljön, det finns konflikter - som man löser, det finns utrymme för intellektuell kapacitet, det finns nyfikenhet på vad den andre ska säga och en längtan efter egna nya kunskaper. Gud ska veta att det finns primadonnor i den branschen också, men det finns samtidigt en puls som verkligen ger liv åt verksamheten. Jag tycker att politisk verskamhet borde få fungera lite likadant - som för att ta en annan TV-serie som exempel Vita Huset, en intressant betraktelse i intellekt och dialog. Visst finns det säkert svarta sidor där också - men om man är ute efter livligheten så är det en bra serie. Puls och politik är en viktig ingrediens.

Jag deltar i politiken och samhällsdebatten på många olika sätt och upplever de stora olikheterna i hur det fungerar. Det beror på människorna mer än på organistionen i sig. På vissa ställen kommer ledaren in, sätter sig i högsätet och delar ut ordet, det blir aldrig någon konklusion av det som sägs. I andra sammanhang pågår det en livfullare diskussion, många deltar i samtalet och det förs naturligt vidare med allas insatser. Olika vinklar får utrymme och på slutet är man framme vid någon slags gemensam ståndpunkt. Kanske inte gillad av alla, men accepterad. För att någon framför en annan åsikt behöver den inte vara fientlig eller hur? Den kan bygga på kunskap som alla inte har, eller helt enkelt en motsatt åsikt.

Thomas Bodström tar idag i en Brännpunktartikel upp frågan om socialdemokraternas arbetssätt  "... så länge partiet fortfarande är ett slutet, omodernt och odemokratiskt parti finns en stark oro för hur det ska gå. I dagens samhälle fungerar inte de här sekteristiska arbetsformerna som vi nu fått se." (källa).

Det ligger så mycket i det han säger. Vi behöver inom politiken överhuvudtaget jobba på detta. Det tals om öppenhet, transparens och högt i tak. Det är inte OK att personer som har en egen åsikt som inte följer linjen inte ska få uttala den med respekt för att det just finns en annan åsikt. Det är inte OK att man inte kan få förtroendeuppdrag eller hotas med att bli fråntagen dem för att man hävdar en annan bild av verkligheten. De flesta mogna människor kan för dialog om de bara tillåts att göra det.

Många politiska församlingar jobbar stenhårt för att putta ut dem som har egna åsikter i stället för att involvera dem i verksamheten och se fördelen med att det finns många krafter som kan jobba för den övergripande saken. Man använder sin makt för att få det man tror är lugn och ro, samtidigt så bubblar det utanför den egna kretsen. Att påstå att det inte finns folk som är intresserade av samhällsfrågor och politik är ett något smalt tankesätt. Det är bara att se på hur åsikterna och engagemang växer utanför de traditionella församlingarna. Inte minst i de sociala medierna och olika bloggar. De i sin tur höjer och ökar intresset för de traditionella mediernas ledarsidor - det blir en hälsosam debatt. Kanske inte önskvärd för alla som vill ha kontrollen och tolkningsföreträdet - men så småningom blir det alltid jämvikt, det ligger i sakens natur. Ledare måste våga släppa fram oliktänkande. Någonstans har alla trots allt valt en plattform och det i sin tur är en gemensam nämnare som borde räcka som trygghet. I alla fall så länge det handlar om sakfrågor och det är de politik borde handla om. Och det är sakfrågor och inte personfrågor som ska få personer att välja att lämna eller att stanna kvar. Läs också: Lojalitet - protest - eller sorti...  Personstrider borde inte få förekomma. Men om den som har makten nyttjar den för att likt en gökunge putta bort den man inte gillar så uppstår dessa konflikter vare sig man vill eller inte. Fann en intressant artikel skriven och tänkt av Konstantin Meleounis, den handlar om mobbning som tyvärr inte alltför sällan förekommer i olika grupperingar såväl inom som utanför den politiska sfären. Det är den tysta publiken som låter det ske. Varför är man likgiltig?  För hur svårt skulle det vara att dra igång en dialog och inte bara låta det ske. Det krävs mogna ledare och ibland är det dessvärre ledaren som är den som mobbar och trycker bort, så helt oproblematiskt är det inte. Men genom att börja tala om saken så kanske det öppnar upp för problemet, som finns vare sig man vill se det eller ej.

Så låt oss jobba för dialogen i stället för att tysta den som har annorlunda åsikt. Det måste bli mer öppet även för den som inte tillhör den inre klicken i en gruppering som får talutrymmet. Här rekommenderas läsning av Isakssons bok Den politiska adeln som öppnar upp för intressanta tankar. Politik är så viktigt för alla och ska därför inte låsas av enskilda maktstrukturer. Politik berör alla och de som är engagerade bör få utrymme att vara det. 

Vem vet - man kan rent av lära sig något av den andre? Allt andra säger är inte fientligt menat. Som jag brukar säga till mina barn - du är inte i skolan för att visa vad du redan kan utan för att lära dig mer och det är allmängiltigt för de flesta mellanmänskliga relationer. Ge dialogen utrymme, släpp tankarna loss. Livet lär...


Många har skrivit om Bodströms artikel och intressant nog så är många mer intresserade av att ge sig på Bodström själv en av den fråga han lyfter. Det stärker bara det jag själv skrivit ovan. Alla spikhuvuden som sticker upp ska slås in i plankan... Detta är inte så bra för demokratin och den sunda debatten om politik. 

Uppdatering: Bodström tillbaka till politiken? Med upphottad blogg och allting. Han känns lite i tiden faktiskt. Så moderat jag är tycker jag det.

Bloggar: Högberg, Johan Westerholm, Ringborg, Svensson, 

Ab, Ab2, Ab3, DN, Exp, Exp2

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, samarbete, mobbning, demokrati, öppenhet, transparens

Politiken och personfrågorna...

Socialdemokraterna ska välja ledning och lugnet man på ytan trott rått med Stefan Löfven tycks vara en schimär. Kvällstidningarna börjar spinna på att det pågår interna stridigheter och att det finns krafter som vill byta ut honom. Fredrik Reinfeldt ska sluta som partiledare och Anders Borg tar över läste vi häromveckan. Det fanns interna säkra källor på detta säger man. Anders Borg dementerade och Fredrik Reindfeldt likaså. Båda var nöjda och sitter där de sitter. Vi lär väl få se vilka som blir sidsteppade framöver. Att sätta igång rykten för att driva en egen agenda är inte direkt ovanligt. Man kanske i viss mån måste gilla läget men bra behöver man inte tycka att det är. Vem som lurar vem och vem som lurar media och vem som lurar den som tar emot alla dessa rykten vet man inte. Snöbollar sätts i rullning och ni vet hur det kan gå..

Man kan också kalla det här personstrid. INgen har väl glömt hur det såg ut runt Juholt. Det är inte helt ovanligt i organisationer och i synnerhet inom politiken verkar det vara rejält vanligt. Den värsta tiden är nu när det börjar dra ihop sig mot val. Få funderar kring sakfrågornas betydelse för väljarna. Det blir hugskott och kniv i ryggen på andra som är huvudsysselsättningen. Det ska bli ytterst intressant att följa socialdemokaternas partistämma framöver och se ifall den illojalt SMS:ande Anders Johansson nu tar plats på toppen. Eller Morgan Johansson. Efter att ha sett TV-serien House of Cards så blev skitstövleriet i maktens korridorer så tydligt. Det är lustigt att dramatisering av verkligheten tydliggör de smutsigaste skrubbarna. Maktkampen pågår överallt och de där sakfrågorna och grundvärderingarna kommer i andra hand.

Om man bortser från rikspolitiken och går ner på de lokala planen så är det samma sak. Personer väljs med omsorg av den som har makten. Det bör vara såna som inte ger så mycket ljud ifrån sig och framförallt inte konkurrerar om de så åtråvärda personkryssen. De kryss som ger bekräftelsen att alla tycker om mig och det ger mig rätten att ta makten, när jag fått den så släpper jag den inte. Är man minsta hotande för makten så får man känna på utdrivningens hårda metoder. Att vilja vara vara med för att jobba för politiken och sakfrågorna är inte det primära för alla. Vill någon ha bort en annan så kommer det att lyckas, förr eller senare. Rykten dras igång bakom ryggen. Personer förminskas i alla sammanhang. Jaså han, den behöver du inte bry dig om. Han är bara besvärlig. Man ger inte utrymme för den enskilde att verka överhuvudtaget i sammanhang där denne kan få komma till sin rätt. Grejen är att man går över liken för att nå sitt mål. Om allting runt omkring faller så spelar det ingen roll. Det är inte väsentligt - de är att fälla konkurrenten det handlar om. Detta är den värsta avarten av alla inom politiken. Personstriderna. Som någon erfaren sa - den värsta tiden i politiken är före val, under val och efter val när platserna ska fördelas, därefter blir det i bästa falla några lugna år och så drar det igång igen. Det är så fult och så obehagligt.

Det är så att den som har tolkningsföreträdet och positionen vinner alltid kampen. Kan man tro, i alla fall på ytan och kortsiktigt sett. Jag fann ett bra ordspråk som tydliggör detta.

"You only have power over people so long as you don´t take everything away from them. But when you´ve robbed a man of everything, he´s no longer in your power - he´s free again."
(källa okänd dock taget från Pricken över livet där man kan finna många ordspråk)

I min blåögda värld så är sakfrågorna och värdegrunden och målen man vill nå det viktigaste. Självklart är jag inte omedveten om maktspelet, jag är själv i hög grad drabbad av det. Kanske på grund av att jag ser spelet och inte låter mig dras med. Det värsta är att det sker mitt i bland oss hela tiden. Den som vågar säga emot blir ofta själv drabbad. Det är förfärligt att det kan fortgå utan att omgivningen reagerar. Att människor inte kommer överens av olika skäl är en sak som är svår att undvika. Då borde någon bredvid se till att skapa plattformar för båda parter. Innan skadan är skedd. Dessvärre så får det ofta bara fortgå utan att någon griper in. Det finns många kraschade själar i vår värld.

Det är dock en viktig fråga att ta itu med de mellanmänskliga relationerna. Ty görs inte det så kommer avarterna att förgöra det viktiga och kvar blir det bara en fars av alltihop. Det är politiken för viktig för.

Detta gäller nota bene även arbetsplatser. Aftonbladet skriver om en man som tog sitt liv på grund av den utstötning han utsattes för. Det är så tragiskt att man vill gråta. Nu åtalas ansvariga chefer. För vad har man att sätta emot om det är chefen som driver mobbningen? Det här är en bra markering för att förstärka att det inte är OK att bete sig hur som helst mot andra. Vare sig det är på jobb, i föreningar eller i hemmet. Även om det är olika platser så hör det ihop. Det handlar om de mellanmänskliga relationerna. Om de inte fungerar så ställer det till problem. Det är dyrt med psykisk ohälsa var den än uppstår.

Att bara ta sig till att skriva en artikel likt denna kan ge ett pris att betala. Är inte det hemskt så säg? Men någonstans måste vi börja tala om det här. Det behöver repeteras gång på gång. Det hjälper inte att det är inskrivet i värderingsdokumenten. Det måste efterlevas också.


(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, vuxenmobbning, personstrider, moderaterna, socialdemokraterna, psykiska problem, vänlighet, valtider

Syndabocken är bara en tillfällig lösning...

Det är alltid intressant att studera processer i olika grupper. En grupp går som bekant igenom olika faser och det förändras över tid. Från början är alla lite avvaktande men mest glada och på något sätt har vi överseende med varandras olikheter, ser dem som fördelar. Vilket egentligen borde vara det optimala även i fortsättningen. En grupp som bygger på gemensam tolerans mot varandra alltså, som ser fördelarna med detta och använder den gemensamma nyttan för att nå mål. Men så enkelt är det inte, tyvärr. Det handlar oftast om tolkningsföreträden. Vem som ska få uttala sig i olika frågor, vem som ska få bestämma. I grupper med välutbildade människor som är vana att jobba i projekt där alla vet att man har olika kompetenser och respekterar det kan det flyta på ganska bra, man har ett mål att nå. Men det är oftast i professionella sammanhnag det är så.

Sen finns det andra mer traditionella grupper där hierarikerna är viktiga. Är du med i en sådan grupp ska du inte ifrågasätta för mycket för då åker du ut. Det måste vara rätt person som uttalar sig. Även de mest uppenbara dumheterna vill man helst stoppa under mattan. Har någon gjort fel ska det inte påpekas, då blir det störningar i gruppen. Ingen vill vara dum och ingen vill bli inblandad.

Vad gör man då med den person som ser problem och uttrycker dem med meningen att alla kan lära av det som sker så att misstag inte fortsätter att begås. Enkelt man utser personen i fråga till syndabock. Alla går samman mer eller mindre tydligt och lägger skulden på en enskild person. 

Alla vet att problemen som påpekats finns men ingen vill ta upp dem för någon kan bli skyldig och ingen vill ha bråk. Istället för att försöka göra något åt saken utser man en person som får bli ansvarig för allt. Syndabocken får ensam bära det hela och blir anledningen till och får skulden för all oro. Då blir det tillfälligt lugnt och skönt och så fortsätter gruppens omnipotens vidare tills någon ny konflikt uppstår. Det gör det alltid eftersom de ursprungliga problemen inte är lösta, bara stoppade under mattan. Poppar det upp igen så löser man detta med att utse en ny syndabock. Och så går det runt runt och tar aldrig slut. Alla grupper vill ha ro men de vill eller vågar inte alltid göra något radikalt för att verkligen få det. Oron består men syndabockarna byts ut. Tycker man att man blir behandlad som en syndabock så är det nog också så. Ingen kommer dock att tillstå det. Detta är dessvärre en inte helt ovanlig situation. Det handlar ofta om makt.

Blir man eller känner sig utsatt ska man hålla sig undan och ta det hela med ro. Om det går. Man ska dock försöka låta bli att fastna. Grupper har en förmåga att förändras och att man var på fel plats igår betyder inte att man behöver vara det i morgon. 

Läs denna mycket intressanta artikel om Syndabocken i civilisationens ursprung. Tänkvärt på många sätt.

Om vi nu vet att det är så här varför fortstätter vi att acceptera det? Det är en spännande fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, syndabockar, grupptryck

Pennalism - mobbning - hurdana är vi människor egentligen...

För närvarande pågår det en rättegång om en misshandelshistoria på en internatskola i Sigtuna. Det talas om kamratfostran och annat. En modig kille har anmält att han själv blivit misshandlad/uppfostrad av flera andra killar. Han fick stå på knä med händerna på ryggen och  fånga ostbollar, som vore han en hund. Missade han blev han sparkad och slagen. Har ni hört om sån ondska. Här hemma i Sverige. Tankarna går till tortyr. Medveten handling från de som i gäng ger sig på en ensam yngre person.

Har detta hänt frågar vissa? Nej vi har inte gjort något säger andra. Vem tror att en ensam kille skulle utsätta sig för en rättegång om han inte varit med om detta hemska? Förvisso så verkar det inblandade nobba och säga att de inte varit delaktiga eller det var bara en lek. Ja, för dem kanske det var det. En lek - hand i hand med ondskan i deras inre. Den otäcka maktkampen mellan människor som på alla sätt måste beivras.

Man frågar sig hur det kan finnas människor som utsätter andra för sådana övergrepp. Tyvärr så finns det både fysiska och psykiska former när man vill se andra i underläge. Det är den fula sidan av makt- och kontrollbehov. 

Internatskolor är kända för sin kamratuppfostran. Den kan självklart ifrågasättas och ska ifrågasätts. Men det vidrigaste är att de elaka finns lite varstans och inte bara på internatskolorna, utan även i andra skolor, för att inte tala om arbetsplatser, föreningar eller ställen där flera ska samsas.. Mobbning är samlingsnamn för alla elakheter som sker systematiskt. Sverok har gjort en bra sammanställning av vad det innebär, de kallar det Härskarteknik. Allt från exkludering och uteslutning som är en mycket effektiv metod när man vill få bort konkurrenten från banan till skuldbeläggande, undanhållande av information till skitsnack bakom ryggen allt i syfte att förringa den andre. Det behöver inte vara en svag person man ger sig på, det kan vara en som inte inordar sig eller ska vi säga underordnar sig. Men i en sund gemenskap ska alla få utrymme kan man tycka. Det är nu inte så, men det är värt att slåss för att det ska bli.

Många vill inte tala om det här - det är otäckt. Man vill inte kännas vid, man vill inte bli inblandad. Det finns dessutom de som gillar att trycka ner andra. Av olika själv. Det kan handla om egen självbild, svartsjuka, konkurrens, allmän elakhet. Hemska tanke är väl att den som lär sig att mobba på exempelvis internatskola fortsätter subtilt när de är vuxna... Så kan vi inte ha det.

"Vi har alla två val när det gäller att mobba. Att göra det eller att låta bli. När allt är avskalat, alla om och men diskuterade, så handlar det just om det: att göra ett val och stå för det." Larrie Griffis som  sin tur skrivit denna gripande artikel Mobbningens fula tryne. Det är inte behaglig läsning men viktig.

Anser att man inte ska fastna i internatskolors traditioner kring kamratuppfostran enbart och sen låta sig nöjas med det. Det är viktigt att all mobbning dras fram i ljuset så att den liksom troll i solen försvinner.
Allt är inte mobbning ska man komma ihåg också. Men man ska inte förringa enskilda människors upplevelse av hur de upplever sin situation. 

Själv skriver jag mycket om mobbing för att jag inte står ut med den. Inte på något sätt. Må vara naivt kanske men jag vill verkligen att vi ska få till en nyordning här. Förändra attityder.


(intressant)


Mobbning Pennalism

AB  SvD AB Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, kamratfostran, pennalism, misshandel, politik