onsdag 8 oktober 2014

Reinfeldts sista tal för den här gången...

Vilken förunderlig känsla det var att lyssna på partiledardebatten idag. Fd. Statsminister Reinfeldt sa idag tack och hej leverpastej för egen del. Snyggt, distinkt och eftertänksamt som vanligt. Sen tyst. Bara Annie fick honom att säga några ord om falukorven han fick i present. Allt är så bra osv osv... Trots detta så blev det som det blev. Tomt. Reinfeldt deltar inte längre. Förmodligen finns det förklaringar till skeendet som vi som är lite utanför inte känner till, därför vill jag inte döma. Det har många andra gjort. Men tycka att det är snurrigt att en organisation står och faller med en person kan man göra. Det finns många duktiga som kan ta över. Men var är de? Detta stillastående nästan krampaktig tystnaden är oförklarlig. Är det ett typiskt Groupthinkskeende vi ser. Alla vet och har kunskaper men ingen tar sig ton. Alla håller ihop och håller tyst för att gruppen inte ska brisera. Den introverta krampen pågår för fullt. men det duger inte för i ett politiskt parti krävs öppenhet. Det finns så många duktiga och kompetenta personer... Läs mer

fredag 3 oktober 2014

Jag startar om med ny blogg - Mary X Jensen...

Allt har sin tid här i världen. Nu är det dags att ta nya steg för min del och jag låter min gamla blogg MinaModerataKarameller (MMK) gå i vila. Efter 5943 inlägg  och två valrörelser är det dags att göra något annat. Byta bana lite grann.  Min nya blogg heter kort och gott Mary X Jensen - kan förkortas till MXJ om man vill.

Bloggandet har förändrats sedan jag startade i maj 2007. Då var det nästan som en folkrörelse och vi länkade och samverkade på många olika sätt. Den stora bloggbävningen mot FRA-lagen för att skydda den personliga integriteten var nog det vi som var med då kommer ihåg allra bäst. Alla tidningar med lite självaktning hängde på och vi twinglade så att det rök om det. 



Det var en kul tid men också väldigt intensiv. Därefter har Twitter och Facebook tagit över mycket av dialogen och aktiviteten i bloggsvarsfälten har minskat och många bloggar har lagt ned eller ändrat fokus. Just nu känns det dock som om bloggandet har fått en liten nytändning. 

Jag gillar och brinner för politiken på olika sätt och självklart kommer den här bloggen att handla om det, fattas bara. Opinionsbildning helt enkelt. Men i friare form än tidigare. Nu sitter alliansen i opposition och jag har lagt mina politiska ambitioner på hyllan.

Gunnar Hökmark skrev detta på sin blogg och jag tyckte att det stämmer väldigt bra med min egen uppfattning så nu kör vi på här...

"En av de viktiga skillnaderna i politiken är mellan dem som ser politikens begränsningar och dem som inte kan eller vill se den. Skillnaden uppträder i alla frågor och på alla politiska nivåer.
De som vill reglera familjers sätt att leva och de som vill skapa valfrihet. De som vill att vi ska kunna välja vård, skola och omsorg och de som vill styra över den. De som vill att politiken ska respektera medborgarnas val och de som vill göra dem till politikens undersåtar. De som anser att politiken är till för att förverkliga deras egna uppfattningar om hur människor ska leva sitt liv och de som vill att politiken ska bidra till att människor kan förverkliga sina uppfattningar och drömmar.
 För några har den politiska makten inga begränsningar var de än utövar sin makt och för oss andra är politikens gränser en del av politiken. Så ser det ut inför valåret 2014 och det gäller både inför Europavalet och inför valen i september."



Läs även andra bloggares åsikter om  ,  ,  ,  ,,  

onsdag 20 augusti 2014

Jag är från och med idag med i Folkpartiet...

Jag har idag blivit medlem i Folkpartiet och samtidigt begärt utträde ur Moderata Samlingspartiet. För mig är det viktigaste just nu att alliansen får sitta kvar. Men med de omständigheter och det ledarskap som bedrivs i moderaterna i Österåker så fungerar inte det för mig att vara aktiv här. Vi gillar inte varandra och jag vill få utrymme för min politiska kapacitet och inte bara vara passivt mottagande.

Tyvärr ska jag säga. Jag har varit med i moderaterna sedan 1973... men men...

Jag utgår ifrån att de som är mina vänner fortsätter att vara det och att ni respekterar mitt beslut. För nu gäller det att få till en alliansregering och jag kan inte stå i skuggan och titta på och sen veta att jag inte gjort mitt bästa för att det ska bli så. Vad jag gör efter valet är en annan fråga.
Så nu är jag alltså Folkpartist...

Hur ska jag göra med bloggen?

 - den fortsätter nog som vanligt - moderat kan betyda mycket och är inte direkt kopplat till Moderata Samlingspartiet.


Om Bloggen MMK

Jag valde namnet MinaModerataKarameller - MMK för att jag tyckte att ger en bra bredd och möjlighet att vända på frågeställningar på olika sätt.

En karamell kan vara söt, sur, salt, hård, mjuk, seg, färgglad, syrlig, sockerfri, kladdig - ja en karamell är överraskande på många sätt. Och alla tycker inte om alla sorter.

Mina karameller är väldigt mångsidiga, och framför allt vardagsnära. Tanken är inte att vara politisk expert och bjuda på djupa analyser, istället handlar det om vardagstankar kring politiska spörsmål. Jag gillar att ta tankar en meter längre, bortom det som syns direkt. Gärna på tvärsen och så gillar jag att retas lite, med alla och envar ;-). Jag är beteendevetare i grunden och funderar väldigt mycket på de frågorna. Hur fungerar människor ihop?

Egentligen borde kanske den här bloggen heta JAG TYCKER... och det helt osorterat och inte alltid medhållande med partilinjen. Men alltid med engagemang.

Det bör påpekas att det här är min egen godispåse och att jag inte representerar moderaterna på annat sätt i detta forum än att jag aktivt delar och arbetar för moderaternas värderingar och utgångspunkten är mitt sätt att vara moderat.

Publicering görs med journalistiskt syfte i enlighet med SFS 1998:204


Att vara moderat
personligen känner jag igen mig i alla dessa beskrivningar nedan, utom möjligen det där med material i en kärnreaktor då, men man vet aldrig vart utvecklingen tar vägen...


moderat

1 måttfull, skälig
2 som rör moderata samlingspartiet; konservativ
3 medlem el. anhängare av moderata samlingspartiet, svenskt konservativt partimoderationmåtta, sansmoderato (ital., mus), måttligt tempomoderator

1 material i en kärnreaktor som bromsar snabba neutroner
2 ordförande vid paneldebatter o.d

(Bonniers Svenska Ordbok, 1994)

De som inte känner sig hemma i sitt eget parti...

Jag tar och lyfter upp en blogg från tidigare i år. Det handlade om politiska vildar, då och då så aktualiseras frågan. Det är synd att det inte går att hantera sådana här saker på ledarnivå för det är där det hör hemma... Det är en sak när man byter parti på grund av sakfrågor, men när man ska behöva göra det på grund av samarbetsproblem är det inte bra för den så kallade helheten. Här finns utvecklingspotential. Verkligen...

Politiska vildar ökar i omfattning... Ledarskapsfråga...
Det blir allt vanligare att politiker byter parti eller/och blir politiska vildar. Man kan tycka vad man vill om det förstås. Tidigare i mitt liv så ansåg jag att det vore en helt oacceptabel lösning, kliver man av så kliver man av allt. Idag är jag inte lika säker.

Någon säger att man inte är förtroendevald som person utan för sitt parti. Det kan diskuteras. Enligt reglerna så är det faktiskt så att det är man själv i egenskap av sig själv som blir vald, även om man tillhör ett parti. Det är ett personligt mandat och det ska respekteras. 

Förvisso så sätts kandidatlistorna ihop enligt så kallade principer som ser lite olika ut i partierna. Jag säger så kallade för det är vad det handlar om. Det kallas demokrati och partiföreningars medlemmar väljer sina kandidater. Ofta är det dock få medlemmar som väljer. Cirka 30% av medlemmarna är vanligt. Sen arrangeras det små klubbar för vem som gillar vem och röster läggs strategiskt på de personer man vill ha fram i toppen. Det kan vem som helst räkna ut att är det 50 till 100 personer som röstar så är det en ganska enkel sak att få listan som man vill ha den. Allt annat är nonsens. Det vet alla, men ingen talar högt om det.

Sen tar nomineringskomitteerna vid och stuvar om efter eget huvud och personer flyttas upp och ner på listorna utifrån vad ledningen tycker. Att nomineringskommitteerna inte skulle ha kontakt med ledningen är rent barnsligt att tro även om reglerna kanske säger annat. Favoriter högt upp och de man är missnöjd med av olika skäl hamnar längst ned. Helst på icke valbar plats. Så att de inte ska göra så mycket väsen av sig. Så klubbas det hela effektivt igenom på en nomineringsstämma och så har man det man har i politikerväg. Mycket taktik på vägen till de högre positionerna.

Så klart att det uppstår trubbel...

Men om vi då går in på den politiska sidan av det hela och tänker på den politiska kapaciteten hos olika människor. Vissa är verkligen intensivt och ärligt och uppriktig intresserade av politiken och samhällsförändringen. Man vill vara med och påverka helt enkelt. Delta i diskussionerna och vara med, delaktig i det som pågår. Det kan man tycka är en självklar grej när alla går ihop i en förening, FÖR ENING som det står för, i ett parti där man utgår ifrån att alla delar värderingar.

Sen när det kommer till kritan så är det inte alls så utan det uppstår konflikter på vägen och man har olika åsikter i frågorna som dyker upp. Då är det viktigt att det finns ledare som förstår att hantera detta på ett bra sätt så att den politiska verksamheten når bäst resultat. Det kan vara bra att ändra på saker ibland och principer kan behöva få annan inriktning. I synnerhet gäller detta i kommunalpolitiken som kan skilja sig mycket från kommun till kommun. Här gäller det att ha ett flexibelt och öppet sinne för samverkan. Att vara alltför hierarkiskt lagd leder ofta till problem. Det är lätt att glömma att de förtroendevalda i de allra flesta fall är det på sin fritid.

För den som ser politiken som en trevlig gemenskap med andra och bara vill följa med och nicka och le så är det naturligtvis enklare än för den som vill vara med i idediskussionerna och inte tillåts vara det. Det här är självklart en ledarskapsfråga för det handlar om att ha förmågan att ta tillvara på människors kunskaper och erfarenheter och vilja. Olika frågor ska helst samordnas innan det kommer till den administrativa processen i kommunen, då är det försent. Oftast är det så att ideerna serveras färdiga på bordet utan att så många fått vara med och ha några tankar alls.

Visst kan det vara enklare i kommunfullmäktige om det inte finns några vildar där, det utgör ett osäkerhetsmoment för ledningen så klart. Man vet inte hur röstningar kommer att utfalla. Å andra sidan så skulle det inte behövas några vildar om partiapparaten fungerade bättre, med ett bra ledarskap som fångade upp de personer som vill vara engagerade istället för att uppmuntra de som bara tiger still. Det senare är möjligen enklare på kort sikt. Men på längre sikt så är det förödande för demokratin.

Som politiskt engagerad person vill man vara med. Annars finns det annat att göra. Lojaliteten mot partierna är inte längre stark på samma sätt som det var förr. Nu verkar det som om det är  mer vanligt att rösta efter olika frågor som berör eller sturnta i politiken för det är ändå ingen idé.

Detta är ett intressant fenomen. Av tradition stannar man i sitt parti eller kanske rent av är med där för att föräldrarna var det. Inom partierna finns det många som fastnar av olika skäl. Det kan vara bekvämlighet men också så att det är det enda val man har, man vet inget annat kanske inte kan något annat heller för den delen. Man lär sig hur det fungerar och anpassar sig till det. I en värld där allt fler har högre utbildning och möjligheter att ställa alternativ mot varandra så förändras den här hemtillhörigheten på något sätt. Det är inte längre självklart att göra som partiet säger och tycker och bara hålla med. Vad är ett parti egentligen om inte en samling där många individer ingår? Mattias Lundbäck skrev i sin blogg ett underbart och tänkvärt inlägg om detta. Han menar att man inte kan säga att partier tycker, lika lite som man kan fråga Årstaviken vad den tycker om friskolor."... Vi har gått med på att rösta som majoriteten i partiet vill, men vi har sannerligen inte gått med på att alltid tycka som majoriteten tycker."

Engagerade människor med kunskap tar ställning, ofta i särskilda frågor. De gömmer sig inte bakom tryggheten i partiet eller suktar efter värmen de tror finns där. Den är nämligen mycket förgänglig om man uttrycker avvikande mening. Jag tror att vi kommer att få se fler personer som hoppar mellan partier framöver. Både socialdemokrater som blir borgerliga som alliansare som flyter mellan de borgerliga partierna. Det handlar om aktuella frågor och det handlar om vilka personer man har runt omkring sig. Känner man sig stoppad eller tycker att andra har mer rätt i sina ställningstaganden så är det lätt att röra sig idag. Man finner vänner på olika ställen, inte minst i de sociala medierna. Det berikar det politiska livet och samhällsutvecklingen på många sätt. Det finns de som tycker att det är bra att bråkstakarna, alltså de som inte bara följer med, försvinner från partierna. Det blir lugnast så.


Men det är sunt att ta ställning och kan ledningen i partierna på ledande nivå inte ta vara på den kreativitet, arbetslust och erfarenhet som kommer med att folk engagerar sig så är de illa ute. Det verkar finnas någon rädsla i att ta till sig andras ideer och att släppa möjligheter för dem att agera. Politiska frågor borde drivas mer i projektform än att vara något som kanske den ledande politikern själv har hittat på och där vägen mellan tanke och mål saknas. Om man talar om kommunalpolitisk nivå. Men det sker på flera ställen.

Anton Abele var den yngsta riksdagsmannen i moderaterna och han ger sin syn på varför han hoppar av:

"Anton Abele uttrycker dessutom en kritik gentemot den attityd som han menar råder i det poltiska Sverige idag. En attityd som visar både politkernas brist på empati och deras alltför stora intresse av att kritisera motståndare.
– För mig är det en loser-attityd. Det är ingen som har förändrat världen genom att klanka ner på människor och deras idéer, säger Anton Abele i Sommar i P1."(Svd)
Anton är ung och hoppar av helt. Men alla vill kanske inte släppa men ser ingen möjlighet till utveckling i den miljö de befinner sig i. Det finns många skäl till varför människor blir politiska vildar. En av de stora möjligheterna att undvika detta är att ta itu med saken innan det sker.
Jag har full förståelse för att det finns vildar i politiken idag. För det är kanske ingen rättighet att vara med i ett parti. Men heller ingen skyldighet. Politiska partier behöver bli bättre på att ta tillvara sina engagerade medlemmar och politiker.

Antalet politiska vildar växer rekordartat
Anton Abele hoppar av riksdagen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jaha så du är läkare, bra det behöver vi här...

Det talas mycket om flyktingar dessa dagar och hur mycket de kostar det svenska samhället idag och hur mycket det kommer att kosta oss om vi tar emot fler. Stor oro och ibland fientlig syn på det okända uttrycker många för det. Kostnaderna ställs i jämförelse med att vår egen välfärd blir sämre. Frågan som går att ställa är hur dåligt vi har det i Sverige egentligen. Enligt internationella jämförelser har vi det väldigt bra.

Enskilda personer ramlar mellan stolarna och får på anekdotisk grund visa på hur dåligt det är i Sverige. Det blir genast stora rubriker i medierna om detta och slutsatser dras om hur erbarmligt dåligt det är och hur framförallt de borgerliga skapat denna sorgliga utveckling. Det där stämmer inte rakt över, alla vet nog det trots allt men fastnar i detaljerna. Det är mest politiskt korrekt beroende utifrån den syn man representerar. Här borde man se till att det finns kontrollpunkter så att människor INTE ramlar mellan stolarna. Byråkratiska regler är snåriga och alla klarar inte dem.

En annan fundering är hur vi tar hand om flyktingar? Egentligen? Inte bara den sociala sidan av det hela med bostäder och allmän omvårdnad för en person som flytt från krig och elände. Det vill till en stor del pappersexercis kring det hela som verkar övermäktigt för Migrationsverket. Läser man på Merit Wagers blogg så får man höra många märkliga historier från det praktiska livet för tjänstemännen där på Migrationsverket att man baxnar. Det ska man inte blunda för, att det finns problem. Det borde vara en självklar sak att se över organisationen då. Men ingen talar om det. Vet vi inte hur vi ska göra?

Visst känns det helt självklart i hjärtat att öppna upp för människor som är i nöd och söker skydd på lugnare platser, som man väl får betrakta Sverige vara. Hittills i alla fall. Men nog borde det funderas lite mer på hur det ska organiseras?

Kommer det en läkare hit så kanske han/hon ska in i läkarfacket direkt utan att behöva passera en allför stor administrativ koloss? Akademiker är vana att lära sig nytt och behöver inte samma typ av utbildning för att anpassa sig till samhället som en som inte har studievana. De historier vi kan läsa om invandrade personer med hög kompetens som idag arbetar på jobb de är överkvalificerade för är märkliga. Hur kommer det sig att de inte får jobba med det de kan? Finns det inte en nöt att knäcka där? Absolut är det så. Men vem ska knäcka den?

Den humanitära sidan är självklar, det går inte att undvika att alla länder måste ta del av att hjälpa oskyldiga människor som flyr från krig och elände.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 19 augusti 2014

Valrörelsen 2014 utan aktivt deltagande... Nåja...

Valrörelse är något som får pulsen att öka och det brukar vara förbaskat roligt att delta i dem. Man håller på dygnet runt, sätter upp affischer, är i valstugan, delar material i brevlådor, deltar i politiska möten och slänger käft på torget bland valstugorna. Rycker ut och deltar, byter upp affischer lämnar kundvagnspoletterna kvar på ICA som goodwill til nästa person. Talar trevligt med alla, hanterar de ilskna med en kopp kaffe kanske.

Detta år är det annorlunda, på grund av flera års interna konflikter kommer jag personligen inte att delta i den lokala valrörelsen, men den centrala går förstås inte förbi utan där får det bli lite krut i alla fall, för en borgerlig valseger på riksplanet är det värt att arbeta för. Jag betraktas av många här som en positiv politisk varelse och får många erbjudanden om att byta parti och vara med andra. Det är gulligt och rart tycker jag och det värmer mycket. Men jag har min fasta plats på något sätt trots allt, det finns olika frågor på riksplanet som jag inte kan ställa mig bakom i andra partier. Men vore det bara för människorna så skulle jag gå med i alla partier...

Betraktelser från det lokala planet och det central blir det förstås här på bloggen, det går inte att undvika och det är till och med lite spännande att se och observera det hela från sidan om. Det är mycket som sker. Min modell och princip är inte att "hata" motsidan, snarare så handlar det om att resonera med varandra på ett vuxet sätt. Alla vet att de politiska ställningstagandena skiljer sig, så det är andefattigt att fastna i dem och stå i en hörna och misstänkliggöra alla andra för jävelskap. Det handlar inte om det, eller det gör det tyvärr, men borde inte göra det.

Visst kan man förstå att det uppstår irritation när ett parti plötsligt affischerar om ett budskap som andra har jobbat för den senaste mandatperioden, och alltid fått nej till av den som nu gör det till sitt eget. Det känns så där, det förstår jag. När någon i ett parti glömt att fixa den utlovade transporten till annat partis valstuga är det lätt att förstå att det blir sprickor i gemenskapen. Oavsett om det är med flit eller ej. Om väljarna bara visste hur barnsligt det kan vara så skulle de absolut fundera lite extra vilka de vill ska representera dem i politiken.

Hur som helst just nu så har inte valrörelsen lyft, men det kommer nog i veckan då alla ungar börjat skolan och blivit utskickade av sina lärare att lära allt om partierna. Det brukar finnas skolmaterial i valbyråerna som oftast bemannas av äldre rutinerade personer som har både tid och tålamod att resonera med de yngre. Det är en viktig långsiktig del av valrörelsen. Även om de inte får rösta nu så kommer de att göra det och de kommer att berätta för sina föräldrar hur de blivit mottagna i valstugorna.















Än så länge är det som sagt ganska tomt på torget, men det har bara börjat. Socialdemokraterna har en bunker till valstuga, men har ändå lyckats göra den väldigt trevlig när de slår upp dörrarna. Bjuder på kaffe och kakor och gemytligt snack. Miljöpartiet har den största valstugan detta år. Med en hundbar - vatten till jycken kan nog få många att stanna. KD har en prydligt snickrad stuga och än så länge har de inte kommit igång riktigt. Men de har en familjepolitik jag gillar. Centern kör med sitt vita och gröna och delar ut basilikafrön och talar om företagsamhet på ett sunt sätt. Moderaternas stuga är blå och orange. De lokala partierna Österåkerspartiet och Roslagspartiet uttrycker sig också på sitt eget sätt och har i stort sätt frångått det traditionella och kör runt med husvagn. Så finns det nystartade Skolpartiet som koncentrerar sig på en fråga - skolan. Ja det kan ge något mandat i kommunfullmäktige.

Österåkerspartiet har en underbar liten SMART och åker runt i. Ursprungligen är den grön men den har pimpats till en rosa karamell under valrörelsen. Spännande teknik det där med hur man kan slå in en hel bil i ny förpackning. Blir intresserad av tekniken och måste kolla hur det fungerar.












Husvagnen av traditionell campingmodell mäter sig inte med Beatrice Asks rosa lilla underverk men nog är det lite kul när Roslagspartisterna ställer upp husvagnen och sätter sig utanför med campingbordet och fikar med alla.















En och annan utstickare från det traditionella finns det också. Moderaten Leif Wicklund exempelvis söker förtroende för skärgårdsfrågorna. Han bor på Ljusterö och jobbar för sin valkrets. Det är att ta personvalskampanjandet på allvar och det borde vara mycket mer sånt egentligen. ALLA borde vara med på affischer och med egna budskap. Det ger partiet ett större genomslag och väljarna får se att det finns många frågor som kan vara aktuella. Kanske ens egen hjärtefråga...





















Jag fikade med en ung man igår och han sa - Politik kan egentligen inte påverka så mycket, människor gör ändå som de vill. Kanske att han har rätt? Kommer att fundera på det där ett tag...
Stay tuned som det heter.

Jag bryter min tystnad på bloggen nu, skriver om mina funderingar kring val och politik, pimpar bilen och alltid är det några som stannar och snackar. Borgerlig regering är målsättningen. Även om arbetet blir i egen regi detta val...









Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 10 april 2014

Mobbarnas fula trynen sticker ut överallt...

Tidigare ansåg man att mobbaren var en antisocial stackare, en som var oförmögen att samverka med andra. Idag har man kommit fram till att det snarare är de som strategiskt och med skickligt beteende som blir mobbare. De gör det för att själva tillfredsställa sina behov av makt och dominans bland sina klasskamrater. Jag studerar främst barnens mobbningssituationer just nu, men är säker på att det går att jämföra med vuxnas beteende också. Det kanske rent av är så att de som är vuxna och mobbar andra idag helt enkelt inte blivit riktigt vuxna själva.  Det är just dominansen och makten och kontrollen som är det framträdande för den ledande mobbaren som alltid måste ha en grupp omkring sig som hejar på och tillåter att det sker...

Det talas också ofta om att den mobbade alltid är en svagare person. Så är inte alltid fallet från början. Det kan mycket väl vara en jämnstark eller starkare individ som på något sätt anses som konkurrent som blir ansatt och med tiden bryts ner av den exkludering och utsatthet som blir resultatet av en längre tids mobbande. Den mobbade får en låg status i gruppen över tid och vem vill stödja en sådan? Man vill vara populär, eller hur? Se upp till den som vill bli beundrad. Och ve den som stör ordningen. Dessutom finns risken att man själv kan bli utsatt om man stöttar den som har lägre rang än mobbaren.

Ofta finns det ingrodda normer, det sitter i väggarna på något sätt, i grupper som fungerar så här och ett sätt kan faktiskt vara att bryta upp gruppen och formera om den så ofta så att inget hinner fastna i väggarna. Då blir även mobbaren osäker. Publiken försvinner.

Många barn känner sig osäkra i skolan och är rädda till och med, många vuxna mår dåligt på jobbet och hänvisar ofta till social utsatthet och mobbning som skäl till detta. De blir marginaliserade, ignorerade och utstötta. Den som aldrig stött på problemet menar att det inte ens förekommer och tyker rent av att det är larvigt att ens prata om mobbning.

Jag tror att det är svårt att komma åt det här problemet på grund av att det verkligen finns människor som njuter av att förstöra för andra, kanske för att de tror/tycker att de själva får fördelar av det. Men samtidigt är det en så pass viktig uppgift att man inte kan eller ska igonerera den. Mobbning är inte samma sak som att man är tillfälligt oense med någon utan det handlar om att utsätta enskild person för kränkningar och elakheter under längre period. Det är allvarligt för det kan få sådana fruktansvärda konsekvenser.

Ju mer jag läser om detta område desto mer inser jag hur viktigt det är att ta itu med saken. Det går kanske inte att fixa alla problem men kan man ställa tillrätta för några så är det en storvinst. Vare sig barn eller vuxna ska känna sig utstötta. Sen passar inte alla ihop och då ska kanske relationen avslutas, men det måste ske innan allt för stor skada är skedd. Där har personer som förstår det som sker en hel del att göra. Både i skolor och i andra typer av organisationer.

Läs gärna boken Utstött - en bok om mobbning. Den handlar i huvudsak om problemen i skolan, men är ganska lätt översatt till vuxnas mobbningssituationer också.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 4 april 2014

Är det nytt parti man ska starta kanske...

Det har startats fler än 60 nya partier inför det kommande valet. Det är helt enormt egentligen. Men det säger också något om befintliga partier. Medlemsskarorna minskar i rask takt och politiskt intresserade tappar intresset när det flöjlas hit och dit. För de flesta som engagerar sig i politiskt arbete gör det utifrån någons slags ideologisk grund och är beredd att slåss för just den. Att vara med och påverka är en annan anledning förstås.

I Dagens Samhälle (nr13-2014) ser vi uppslaget med rubriken UTFRYSTA - NU STARTAR DE EGET TILL VALET. Många av de engagerade finner inte möjligheter eller får inte chansen att driva politik så de struntar i partiet och kör eget. I artiklen intervjuas statsvetaren Gissur Erlingsson som menar att det finns grogrund för lokala outsiders. Identifiktionen med partier minskar stadigt, det ser man inte minst på det sjunkande medlemsantalet. Många delar sina röster på olika partier i de tre valen till riksdag, landsting och kommun. En av de utfrysta i Dagens Samhälleartikeln är Else Ammor, hon blev på ett fult sätt bortplockad från sitt förtroendeuppdrag som socialnämndens ordförande mitt under mandatperioden. Nu ger hon inte upp alls utan startar eget parti i stället - Sundsvallspartiet. Det är så att människor med drivkraft sätter sig inte bara ner och finner sig. De tar saken i egna händer. Det är egentligen sorgligt att det ska behöva bli så.

Skulle det kunna vara annorlunda? Ja förmodligen om det vore så att partierna kunde organisera sig och skapa utrymme för alla engagerade på ett bättre sätt. Som det är idag så fryser man ut kompetenta människor med politisk kapacitet och satsar på en konformitet som bara uppskattas internt av dem som ingår i den inre kretsen. Jag tror att det är mycket olyckligt för moderaterna som parti, jag skriver moderaterna här eftersom det är för dem jag verkar/verkat. Men det förekommer i alla politiska partier det läser vi om allt som oftast.

Det samlas 2800 moderater i Göteborg för att lägga en grund inför valet. Det är många det. Jag brukar vara inbjuden till dessa möten men i år blev jag avvisad eftersom bloggare inte räknas som några viktiga mediapersoner att ha med i valrörelsen detta supervalår. Det var bara att ställa sig i kön och gå via sin förening som alla andra. Det känns mycket konstigt och snopet efter alla år jag hängivet som moderat drivit opinion och  deliberativa samtal som når ut till tusentals människor varje dag via de sociala medierna. För moderaterna, inte emot. Så nog känner jag mig också lite utfryst det går inte att komma ifrån. Tyvärr går det att räkna fler än fingrarna räcker till som hamnat i liknande situationer. Jag tror att moderaterna som parti skulle tjäna på att vara inkluderande istället för exkluderande på personnivå. Om alla ska med så måste man förstå att det finns att göra för alla. Inte en kotte borde kunna avvaras. Det måste ske från övergripande organisatorisk nivå. Det puttrar ute i landet och det är inte bara av glädje och framtidshopp.

Starta eget parti - ja kanske det. Eller gå med i något av dem? Alltså - drygt 60 nya partier har startats inför detta val. Det säger en del om hur partierna misslyckats med att engagera engagerade människor, eller hur?

Jag vill ha en borgerlig regering men också en kanal att arbeta igenom... just nu finns inte den. Man blir som en haj i ett akvarium på något sätt. Självklart kan man dra sig tillbaka och vara tyst om man blir ställd åt sidan, vinka och le. Man bör kanske rent av göra det för att det ska vara lugn och ro för andra.

Men blir det någon förbättring då? Nej...

Bäst att jag påpekar att jag inte kollektivt vill bestraffa alla mina trevliga M-kompisar. Det är mer konstaterande av en saksituation det här. Jag vill ha Fredrik Reinfeldt som statsminister. Verkligen. Men allt det andra som pågår.

(intressant)



AB

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 1 april 2014

Fotbollsarenorna är platsen - gängbildningen är problemet...

Man kan inte tänka tanken ut egentligen att någon ska bli ihjälslgen för att denne velat titta på en fotbollsmatch. Det går inte att tag i det. Ändå har det nu hänt. Det är helt ofattbart. En omgivning i chock. Fotbollsklubbarna får bära skammen. Hur kan de locka till sig denna svans av våldsbengna människor undrar omgivningen. Det är lite som vanligt - skulden ligger alltid hos den andre eller den tredje till och med. Men fotbollsfester är en plats att mötas på för att få utlopp för annat. Det kunde varit något annat.

Ingen kan väl tro att alla fotbollsklubbar är skyldiga till att det bildas gäng som bara vill förstöra och ställa till det för alla som vill kolla på fotbollsmatcher? Eller att polisen tycker att den skojigaste delen i arbetet är att få slåss med fotbollshuliganer. Att just fotboll valts ut kan vara mer en slump från början än en tanke. Fotbollsmatcher är ett ställe, en plats där många samlas och möjligheterna att få vara med och bråka, slåss, kasta eldgrejer och annat är stora. Det blir rubriker, det blir uppståndelse med mera och framfrallt är det spänning för den som söker den. Tanken att många helt oskyldiga samlats där har nog inte föresvävat dem som är där i annan avsikt än att just heja på sitt eget lag i fotboll. De som vill bråka. Media håsar upp det hela genom att visa bilder på brinnande läktare i TV, ger bra bilder och skakar om. Under gårdagens (31 mars 2014) match på Friends Arena i Solna så fick jag ett meddelande från två som var där - det var nog falskt alarm i media det där, för de hade inget sett. Därmed inte sagt att det som sker inte är förfärligt.

I någon mening kan man nog säga att huliganerna har annekterat fotbollen. Som sin plats att vara på. Det är synd och det är inte fotbollsklubbarnas fel. Det hela blir som en utveckling av Röda och Vita Rosen, leken som Astrid Lindgren skrev om. Det är grupp mot grupp. I det här fallet har det tagit sig helt galna proportioner och det alldeles för långt upp i åldrarna. Blir folk inte vuxna numera.

Så varför tar man inte tag i problemet där det hör hemma? I gängen, i gängbildningen. Där finns hemligheten. Där finns oskrivna regler, kompisskap, social omgivning att anpassa sig till, grupptryck, "alla slåss", behov av bekräftelse med mer.

Det finns säkert en hel del "synd om" bland huliganerna som man kan förklara beteendet. Men det de ställer till är oacceptabelt. Fullständigt oacceptabelt.

Låt oss någonstans hoppas att det blev en tankeställare att en person behövde sätta livet till för denna otroliga agressivitet som härjar i dessa gäng. Att det nu kan bli ett stopp. En kille har i alla fall frivilligt och själv anmält sin inblandning till polisen. Det är alltid något.

Det är dessvärre inte bara inom fotbollens sfär man ser gängbråk, det finns lite varstans och av allehanda skäl. Det är dags att sätta ner foten nu och inte ge fotbollsklubbarna det ansvaret att ta itu med saken, för det leder säkerligen till att det blir dem gängilskan riktas mot i fortsättningen och så har vi nya konstellationer som står i motsättning mot varandra. Beteendevetare, jurister, politiker och andra behöver arbeta med detta över de gränser som finns. Inte bara utreda utan handla också.

Boktips: Våldets regler - Sara Uhnoo. Handlar om ungdomars egen syn på våldet. Den kan läsas ur ett vuxet gängperspektiv också.

Ett tillägg här. Jag är övertygad om att det arbetas på många olika ställen och hårt med att få bukt med dessa problem. Det är inte helt okomplicerat.

Läs också Per Svensson


(intressant)



Aftonbladet , SvD
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 31 mars 2014

Kärlek på jobbet - det går inte...

Kommunikationschefen på Försäkringskassan slutar sin nu sin tjänst, han anser sig vara utsatt för folkdomstolen i frågan. Ja kanske är det så men det var väl ändå väntat. Det var nog klokt gjort av honom. Det fövånar mig ofta att människor med höga befattningar som i sig borde kräva en och annan insikt begår den här typen av misstag. I en kommun uppstod en liknande situation och när chefen ville göra något åt saken och dela på de tu så fick vederbörande själv sparken och ett avgångsvederlag med ett par miljoner. 

Att möta någon på arbetsplatsen är inte ovanligt, det är till och med den vanligaste platsen att mötas på. Konstigt vore det annars så mycket tid som man i allmänhet är på där och många gånger har man också gemensamma värdegrunder också. Kärleken kan slå ner som en bomb, det är alltid trevligt och bara att gratulera. Men hur ska man hantera det på arbetsplatsen? Det beror nog på. Om en chef och en underställd inleder en seriös relation så ställer det till problem. För andra. Då gäller det att hantera saken på rätt sätt. Det är lika illa om det är två chefer som sitter i samma ledningsgrupp till exempel. På stora organisationer brukar man kunna hantera det hela genom att personerna flyttas långt ifrån varandra för att inget gnissel eller beroendesituation ska uppstå.

Många gånger så tror man kanske att det går att handskas med problemen, men förr eller senare uppstår det situationer som inte kan skötas av personer som har nära relationer. Det handlar inte bara om kärleksrelationer utan också om alltför nära vänskap - om det är så att det handlar om att favorisera. Ge högre löner, snabbare karriärstege eller annat gynnande. Det skapar oro i övriga organisationen. Man kan också hamna i olika jävsituationer.

Höga chefer bör undvika starka relationer med enskilda på jobbet. Lättast är förstås att om situationen uppstår så slutar den ena. På många arbetsplatser är kärleksrelationer oönskade i synnerhet när det gäller chef och underordnad. Tänker man efter bara lite så är det lätt att förstå.

Att som chef ha gullegrisar på jobbet är också ett problem. Hur vuxna vi än vill vara så finns det alltid missnöje när andra favoriseras. Det skapar avundsjuka, tar ifrån gruppen arbetsmoralen. Kan han/hon så kan jag minsann också tänker de andra. Det är lätt när man är ung och ny och oerfaren chef att göra misstaget att koppla vissa närmare sig än andra och skapa kotterier. Man behöver stödet och det är lätt att falla för frestelsen att utse en kompis på jobbet. Man bör i stället i möjligaste mån skaffa en stödperson utanför den grupp man själv ska leda. Definitivt inte utse en underställd till kompis. Det uppstår alltid problem med en sådan relation. Tidningen Kollega har en intressant artikel om just detta i sitt senaste nummer, sidan 54.

På arbetet ska det gå proffsigt till, inte som i vanliga kompisklubben. Visst kan man vara vänner, det är kanske rent av en förutsättning för att kunna jobba ihop. Men man kan inte på jobbet sitta med huvudena tätt ihop och vända ryggen till övriga i rummet och småtissla. Det går inte för sig. Det skapar konflikter med de andra. Som chef/ledare har man ett ansvar att behandla alla lika. Särställer man en person så kan denne hamna i onåd hos de andra. Alla dessa relationer tar mycket tid från det viktiga - att jobba och driva verksamheten fram mot uppsatta mål...

Jo då jag träffade min man på jobbet som många andra. Men vi slutade båda på den arbetsplatsen och levde våra liv på andra platser. Det har gått utmärkt.

Lite mer:

Expressen
Jobbkällan
Chef






måndag 24 mars 2014

Betyg - vad betyder det egentligen...

Ordet betyg är som ett rött skynke för många. Det ska istället vara måluppfyllelse. Förlåt en enkel fråga. Var i ligger egentligen skillnaden? Skolan handlar om att ungarna ska lära sig vissa saker. Eller hur? Kunskapsnivån måste kolals på något sätt.

Det hela handlar om definitioner, mening och innebörd i begrepp som egentligen är samma sak. Det är alltså mer en intellektuell (nåja) kamp om meningen. Teknokrati och politisk pajkastning.

Betyg eller måluppfyllelse - spelar det någon roll? Det viktiga är att ungarna lär sig, att lärarna är duktiga och inspirerande. Vissa är bättre och andra är sämre och det skiftar mellan olika områden. Det är faktiskt också så världen ser ut för övrigt. Vi är olika.

Kunskapen om hur man lär ut är viktig men det är också också hur man lär in. Indelningen i åldersgrupperär inte bara av godo, man måste också se mer till individens förutsättningar och det gäller för både mycket duktiga och mindre duktiga elever. I Haninge kommun verkar man ha funderat till på hur ungar ska klara sig bra i skolan, och dessutom lyckats riktigt bra. Detta ska jag absolut börja driva i min egen kommun.

Att barn skulle må dåligt av kunskap tror jag inte riktigt på, men däremot att de ska behöva vara vuxna så tidigt och ta en massa ansvar som de inte borde ha. Det mår de inte bra av. Professor Matti Bergström har en poäng när han menar att skolan trycker på ungarna mer än de borde behöva, men jag skulle nog vilja säga att föräldrarna är än värre här. Skolan försöker bara att göra vad den alltid har gjort, lära ungarna att läsa, räkna och skriva. Och sedan kontrollera att de kan det.

Betyg, eller måluppfyllelse - vad är skillnaden? Tänk efter nu istället för att slå mig i huvudet.

När barn kan mer än man själv blir det kul. Detta hände i helgen. Motordriven extramadrass skulle blåsas upp. Ingen manual var med förstås, men in med stickkontakten i uttaget snabbt och lätt. Brum brum...

- Du ska skruva den där knappen åt andra hållet annars brinner motorn säger 8-åringen.
- Va, hur vet du det svarar den vuxne.
- Nisse har en sån...

OK - tack, utan den kunskapen hade madrassen förstörts. Man ska lyssna på barnen. Både hemma och i skolan. Zone of proximate Development (ZPD)...






Fritt tänkande...

Det var häromdagen som jag skrev dit Fritt tänkande i min bloggbeskrivning, det kändes lite berfriande faktiskt. Fritt tänkande har jag iofs alltid varit och kommer förmodligen att förbli också. Svårt att tänka mig något annat. En fri själ i en fri kropp. Det är ett slags bastillstånd här.

Däremot inte sagt att fri är det samma som att göra tvärtemot andra hela tiden. Det är liksom inte ett självändamål precis. Att alltid tycka tvärtom. Nej det är till och med ganska barnsligt.

Däremot är det skönt att befria sig själv från oket att försöka vara någorlunda poltiskt korrekt i alla sammanhang. Det är man ändå kan man väl säga om man inte har för avsikt just att säga emot hela tiden. Är manmed i någon sammanslutning så är man det för att man i någon mån är överens, i alla fall i det stora. Sen finns det detaljer man kan ha avvikande avsikt om, då får man säga ifrån. Så enkelt egentligen. Men det är inte alltid så. För att uttrycka en egen tanke kräver också ett utrymme. Att det finns tillit i sammanhanget, att det är tillåtet. Så är det långt i från alltid...

Alla människor borde få vara fria att uttrycka tankar och ideer och känslor...
Så är det inte överallt. I Sverige är det väldig mycket så om man jämför med en del andra länder, men ändå är vi inte nöjda. Ty tendenserna att styra och ställa över andra finns också här.

#blogg100

lördag 22 mars 2014

Lögnen - så förvirrande...


Förvisso så ser vi alla tillvaron utifrån vår egen sanning alltså den kunskap och den erfarnehet vi själva har om världen helt enkelt, och den kan skilja sig mellan olika människor. Gör det nästan alltid.

Men ibland handlar det om rena lögner, att någon hittar på eller avstår från att berätta om saker som de vet skulle ställa dem i dålig dager. Vissa människor har svårt med sanningen, de är rent av rädda för den och konstruerar sin verklighet genom att försköna den på olika sätt. De vrider och vänder på för att ge sig själva fördel. Innerst inne så vet de nog att de är ute på hal is. Men allt gäller för att inte tappa ansiktet. Halvlögner, omvända påståenden blir vardag. Som regel kan de inte svara på en enda fråga av logisk natur. Det finns ett problem för dessa personligheter, omgivningen består inte av idioter, så de blir nästan alltid avslöjade. Många hänger med och låtsas att det är sant förstås, för att de inte vill vara med i bråk. De kanske har fördelar som de inte vill bli av med. Eller så erbjuds de fördmåner för att hålla sig lugna. Det håller oftast bara till begränsad del. I längden brukar sanningen komma fram.

Men vad är en lögnare egentligen? Det finns olika sorters lögner. Den vita lögnen används ofta för att man vill att den man talar med ska känna sig mindre ledsen, trots att man vet att det är katastrofläge så försöker man trösta. En annan sorts lögn är bluffen, där man försöker lura mottagaren till att tro att något är på ett visst sätt helt enkelt fastän man vet att det inte är så. Den stora lögnen eller propagandan finns ofta i politiken. Hitler var en framstående lögnare i den genren. Syftet var inte att informera utan att påverka. Saklighet saknas ofta och innehållet är ofta medvetet falskt. Vilka medel som helst används för att få den egna viljan igenom. Det är synnerligen obehagligt. Dessvärre så är det ganska vanligt. Den manipulerande lögnen sysslar ofta psykopatiskt lagda människor med.

"Lögn, manipulationens grund, är psykopatens vardagliga verktyg och den kan återanvändas utan blygsel eller skamkänsla. Blir lögnen avslöjad är alltid felet andras eller på sin höjd ett minnesfel. Följdlögn blir oftast trodd då den utsägs med all den charm och övertygelse som psykopaten har. Samvete och ånger som styr andra människor saknas ofta helt hos psykopaten, i stället används andras samvetsömhet för att styra andra mot sina egna mål och syften. Andra är verktyg för psykopatens verksamhet."

Wikipedia kan man läsa om makthavares propaganda: "... Den som sprider propagandan avser att förändra folks bild av en fråga eller deras förväntningar på ett sätt som sammanfaller med spridarens egna mål. Ofta kopplar odemokratiska makthavare bruket av propaganda till bruket av censur – om en person eller myndighet ur mediautbudet med hjälp av censur tar bort oönskad information blir hela mediautbudet en propagandakanal för makthavaren..."

I de sociala mediernas tidevarv blir det allt svårare att komma undan med sina lögner, det är alltid någon ser och ertappar. Det ställer förstås till problem för den som har något att dölja.
Vem ljuger? Kanske att vi alla gör det ibland av olika anledningar. Det kan handla om makt på olika nivåer. Att vilja underlätta för sig själv att slippa obehag kanske. Vissa människor ljuger mer än andra. Det kan vara ett sätt att få ro, att slippa obehag. Man ska ha klart för sig att en lögn behöver inte vara det för den som uttalar den eftersom det väl kan kan representera vederbörandes sanning. Vi ser och betraktar världen utifrån vår egen vinkel. Så är det.

Visst är det lättare att betrakta världen i svart och vitt, då kan man ju välja vad man ska ta ställning till och behöver inte fundera mera sedan. Men är det inte just funderandet vi behöver. När det gäller att rädda någon som håller på och drunknar så måste man ta ställning direkt. Men annars så behövs tänkandet. Brist på eftertanke ställer till det väldigt mycket. Väldigt mycket.

Jag tror på sanningen även om den kan vara obehaglig så går det över. Lögnen däremot måste man leva med framöver och vakta sin tunga så att man inte försäger sig. Det är enklare med sanningen också på grund av att man inte behöver försöka komma ihåg vad man sagt.

(intressant)

#blogg100

Kreativitet o civilkurage inte alltid välkommet...

Kreativitet är något som för det mesta påtalas som positivt. Men ska man ha en hög kreativ nivå så måste det också finnas en tillåtande kultur i organisationer och företag. Det är dessvärre just här man stöter på problemen. Den tillåtande attityden finns på väldigt få ställen. Ni har hört talas om "NIH - Not Invented Here", eller hur? Eller - du, det där har vi prövat förut, om man överhuvudtaget lyssnar på den som är ny och kommer med förslag som kan innebära förändring av något slag. Jag vill påstå att vi har en bra bit kvar tills den där riktiga öppenheten infinner sig i olika organisationer.


Sen har vi det klassiska att den som talar för mycket, har nya idéer eller kanske rent av har mage att komma med kritik, även om den är kosntruktiv - ganska snabbt förpassas ut i kylan. Får byta kontor, jobb och arbetsuppgifter, kanske får en ny chef. Det hela sker mycket subtilt. Personalchefen ler och berättar hur det kommer att bli. Så var den spiken spikad och det blir lugnt och fint igen, det dröjer tills någon vågar sticka upp nästa gång. De mest spännande människorna på företagen hittar man ofta på de där lite mer undanskymnda platserna av någon anledning. Det är ju egentligen de som borde vara med i ledningen, eftersom de har visioner och idéer. De skulle tas till vara innan kreativiteten går över i bitterhet.

Idag är många väldigt väl skolade i att ifrågasätta, vi lever verkligen mitt i ett kunskapssamhälle där man tycker att det vore helt naturligt för företag och organisationer att ta vara på allas drivkrafter. Att se till att det finns en dynamik i att ta vara på olika idéer. Inte så mycket fundera på varifrån de kommer utan på om det är en bra idé för företaget eller inte och hur man kan använda den. Då talar jag inte om att stoppa in människor i stora databaser där man kan slå på nyckelord utan på den dynamik som uppstår i mötet mellan människor. När den ena säger ett så ger det något annat hos en annan och så är dynamiken igång. Man hinner jobba också... Eller rättare sagt det är det man gör.

Riktigt kreativa människor ser ofta på tvärs och funderar inte så mycket över om de förmedlar sina tankar på rätt ställe i hierarkierna. Ofta blir de också väldigt entusiastiska, men också lika ofta tillbakahållna, av andra. Stopp, stopp - NIH.

Min vuxna son sa till mig senast igår. Mamma, för att få till en förändring i samhället och särskilt när det gäller att få in kvinnor på höga poster och se till att de verkligen får något att säga till om och inte bara är galjonsfigurer, så handlar det inte bara om att "skita i det blå skåpet", man måste spränga det i bitar. Förändra hela kulturen helt enkelt. Det tar tid. Jag är stolt över min sons insikter i detta ämne.

Läs också mer om whistleblowers, de som vågar säga ifrån och anta narrens roll eller barnets i historien om Kejsaren är naken. Det där civilkuraget som alla talar om men ingen vill ha, i alla fall inte allt för nära. 

Kreativitet och civilkurage - det talas en del om det... Men...



Andra bloggar om: 

fredag 21 mars 2014

Rationalitet och människan och HR ...



Jag fann ett synnerligen intressant blogginlägg som handlar om HR och synen på människan. Det är erfarne personalvetaren Magnus Dalsvall som skrivit om att se människan. Jag tänker att människan är mer än en siffra, mer än en ålder, mer än statistik, mer än lönegrad, mer än en titel... 

Detta fick mig att fundera i banor kring rationaliteten i samhället och en text jag skrev om detta 2009. Tillägg: Alltså jag har gjort ett referat på en bok...

Men först läser ni Magnus Dalsvalls blogg här


måndagen den 24:e augusti 2009


Det är alltid intressant att studera när två grupper står emot varandra och pratar om som det tycks olika saker även om det handlar om samma, på ytan i alla fall. Hur som helst, jag började fundera på det här med rationalitet och plockar i hyllan och hittar boken Organisationens rationalitet – Kärnpunkter, problem och utvecklingstendenser skriven av Owe Johansson som arbetar som universitetslektor i företagsekonomi på Örebro Universitet.

Han funderar i sin bok kring innebörden av begreppen rationalitet och rationell organisation som han anser vara en angelägen fråga att studera och det kan man hålla med om. Boken är därför inte skriven på någons uppdrag utan handlar mer om Johanssons intresse för att ämnet kommer upp på agendan. Jag tycker att det är högaktuellt nu när vi behöver en förklaring till hur vissa politiska beslut har fattats.

Fem antaganden

Johanssons studie präglas av fem antaganden. Det första, det moderna projektet återstår fortfarande att färdigställa eftersom det mänskliga förnuftets möjligheter att skapa goda livsbetingelser långtifrån är kartlagda. För det andra - vi bör kritisera det moderna projektets inriktning hittills, eftersom det inte tagit tillvara på de möjligheter som finns för det mänskliga förnuftet. För det tredje, menar han vidare att ett centralt problem för det moderna samhället är att vi, som nämnts ovan, ofta förknippar rationaliteten med de produkter och metoder vi använder för att exempelvis vinstmaximera i företag. För det fjärde, är det att individen intellektuellt använder sig av tänkande och förståelse för att ta ställning till problem med förnuftsskäl som är det rationella. Det femte, rationalitet som det beskrivs ovan behöver försvaras och talas för.Johansson är i sin bok kritisk till den instrumentella synen på rationalitetsbegreppet som vi oftast använder i dagens samhälle. Den rationalitet som huvudsakligen handlar om att man styrs av i förväg systematiskt utarbetade regler, normer och andra styrmedel för bl a lönsamhet, produktivitet och effektivitet i företag och andra organisationer, snarare än att det handlar om människans egen förmåga att tänka och resonera.

Vad innebär det då att resonera rationellt

Johansson hänvisar till Habermas giltighetsanspråk i en språkhandling, som säger att det finns fyra kriterier som gäller för att ett resonemang ska vara rationellt. 1) Strävan efter teoretisk förståelse, vilket innebär att det som uttalas måste vara språkligt begripligt. 2) Strävan efter redogörelse och artikulering, 3) ett prövande förhållningssätt, 4) Resonemangets interna konsekvens.

Vad säger ordboken

Om man slår upp ordet rationalisera i synonymordboken (Palmér, 1983) så står det: (Bl a) (praktiskt) omorganisera, systematisera, förenkla, effektivisera.Emedan det för ordet rationell står: förnuftsenlig, förståndsenlig, förnuftsbestämd, förståndsmässig, förnuftig (t ordnad), logisk (t grundad), byggd på logiken; (mål)medveten, metodisk; vetenskaplig; praktisk, väl planerad 1, planlagd, (ibl.) förenklad, jfr ändamålsenlig

Synen på rationalitet

Det är inte i första hand rationaliteten i sig som är i fokus här utan ”synen på rationalitet”. Johansson försöker att tydligt formulera en medveten och genomtänkt syn på synen på rationalitet och hur det på olika sätt är möjligt att institutionalisera denna i organisationer och samhället. Han vill åt överbetoningen av ”det kalkylerbara och kontrollerbara på bekostnad av frågor om värderingar och förståelse”. ”Organisationens rationalitet förutsätter alltså bejakande av medarbetarnas förmåga härvidlag” – det vill säga människans förmåga att tänka och resonera.

Rationalitet skall ytterst definieras av ”strävan efter en teoretisk förståelse och artikulation av tankegången” i enlighet med Charles Taylors idéer. Han menar också att det är viktigt att moderna organisationer ger utrymme för detta. Tillsammans med dessa två tankegångar skall också ett prövande förhållningssätt och resonemangets interna konsekvens ingå i Johanssons kriterier för ett rationellt resonemang. Den rationella handlingen skall ha följande kriterier: en grund i ett rationellt resonemang, resonemangsenlighet vara förenlig med de mål och värden som man vill handla i enlighet med, så kallad preferensenlighet.

Rationella beteenden i en organisation

Nästa del i Johanssons förhållningssätt till rationalitet har tre huvudsakliga ansatser vad gäller att institutionalisera de rationella beteendena i en organisation.”Att institutionalisera rationalitet – att sätta den i system i ett samhälle, en samhällssektor, en organisation eller vad det nu kan vara för slags system – innebär stora svårigheter att behålla det nära sambandet mellan det rationella tänkandet och det rationella handlingarna” (ibid).

Institutionalisering handlar alltså om behovet av att styra och kontrollera organisationen, vilket i sig komplicerar den enskilde individens utrymme för egna tankeprocesser i organisationen, vad som sker inom var och en kan man förstås inte göra något åt. Att systematisera handlingar är dock enklare. Enligt den bild vi sett av partikulturen i olika läger så kan detta faktiskt vara en förklaring till det som hände. Institutionalisering skapar trygghet och igenkännande.

Ambivalens

Johansson beskriver också två ambivalenta linjer. För det första: ambivalens via icke-tänkande, som avser beteendestyrning via regler och rutiner som inte kräver något vidare tänkande, man bara gör saker på ett i förväg bestämt sätt. För det andra: ambivalens via tänkande, här byggs en tankemodell upp och det finns rådande normer som man håller sig inom, alla tillåts tänka själva, men det gäller att tänka samma sak.

Det finns en ambivalens i rationalitetssynen som alltså inte har sin grund i individens förmåga till rationellt tänkande. Dels talar han om den direkta beteendestyrningen och tankemodellstyrningar (rutiner mm) som bygger på att någon annan, en oganisationsingenjör har tänkt ut i förväg hur/vad som skall ske. Den tredje ansatsen är dialogen, där man enligt Johansson kan skönja en vilja att ta vara på organisationsmedlemmarnas individuella rationalitet. Dialogen är den ”enda genuint rationalistiska ansatsen enligt de kriterier som jag framhållit”. Men å andra sidan menar Johansson att människor ”kan tala med varandra” visserligen är allmänt erkänt., men att beskriva det som att systematiskt använda dialog som ett redskap för att lägga en rationell grund för beteenden i en organisation är steget ännu långt.

Modernitetens rationalitetssyn

Johansson visar på tre utmaningar mot moderniteten som han menar utmanar dess dominerande rationalitetssyn så som den ser ut idag. 1) Den humanistiska utmaningen där frågor som ställs är: Hur trivs, förverkligas och utnyttjas människan i organisationen.?Dessa tre aspekter skapar enligt Johansson en distinktion mellan det instrumentella och det mer humanistiska människointresset.Några utgångspunkter är särskilt intressanta för Johansson dels HRM (Human Resource Management) där människor ses som viktiga resurser för en organisation, dels Radikal humanistisk utgångspunkt där Johansson hänvisar till ett av Burrel&Morgans (1979) ett av fyra paradigm inom den sociologiskt baserade organisationsanalysen och dels den kunskapsteoretiska utmaningen där utgångspunkten är att vi lever i ett kunskapssamhälle med kunskapsorganisationer som ställer stora krav på organisationens kompetens och kunskapsnivå.

Kompetens handlar om att använda sin kunskap. Det gäller att individens kunskap även den som inte uttryckligen finns i betyg och examina är värdefull för organisationen. Den socialkonstruktionistiska utmaningen slutligen handlar om svårigheterna att planera, styra och kontrollera sociala system som i sig är mycket komplexa och svåra att förutse i detalj.