Nu har jag förstått det här med bloggandet...

Fann idag en intressant artikel om det politiska bloggandet och deltagandet i sociala medier i den utmärkta tidningen Riksdag & Departement.

"I ett land där partipiskan viner hårt är närvaro i sociala medier något problematiskt.

I båda fallen rimmar tanken om dialog och kompromiss med medborgarna för många politiker illa med en tradition av att komma överens inom partiet." (Riksdag&Departement)

Jag har tidigare här i MMK berört det fina i det självständiga att föra dialog med användarna. Vänt mig utåt mot väljarna ine inåt för att få bekräftelsen där. De blivande väljarna var min publik, men med tanke på citatet ovan kan det kanske finnas en förklaring till varför jag inte kommit längre i politiken. Jag har varit för självständig antagligen, jobbat utifrån ej given position. Så förvisso har bloggen och deltagandet öppnat många dörrar, givit mig tillträde till mediaarrangemangen och mycket annat. Det senare för mig helt naturligt som den gamla journalist jag ändå är i grunden. Många underbara nya bekantskaper inom såväl mitt eget parti som i andra har tillkommit i livet. Det har varit väldigt utvecklande och inspirerande. Men kommit in partigemenskapen har jag aldrig gjort, trots att jag verkligen har försökt. Dörrar har stängts på ett oförklarligt sätt ibland. Det hänger så mycket på var man befinner sig rent fysiskt hur det blir. Vilka människor som gillar en eller inte. Det handlar om att komma från rätt plats.

När den här bloggen startades i februari 2007 så var jag inte beredd på hur aktiv och stor den skulle bli. Jag låg på topp över alla moderata bloggar då och det var inte så konstigt för inom partierna hade man inte kommit loss rejält. Jag låg alltså för Carl Bildt på vissa listor och vem som helst kan räkna ut att det inte riktigt stämde med tanke på hur stor verksamhet han haft på internet överhuvudtaget.

Nåväl den här bloggen var snabbt i sving och vi som var i den politiska sfären var aktiva som bara den och länkade till varandra, jobbade stenhårt för gemensam sak, en av dem var emot FRA-lagen. Det var vi ett gäng tvärsöveralla gränser som hade synpunkter.

SvD refererade till min blogg som en av de man skulle läsa. Jag länkade och länkades. Blev tillfrågad om mina åsikter både här och där. Martina på Bloggometern skrev fint om mig och det var allmänt intressant och kul att vara med i hetluften för sina åsikter skull. Det kändes som om de togs på allvar och det är det intressanta.

Tacka för att det var kul. Men samtidigt så var det rena nybyggarland. Det var Bloggtävlingar, listor och Aftonbladets bloggpris. Jag var med i valrörelsen och bloggade på nätet ihop med Bildt, Kent Persson och Wykman. Det var drag och det var kul. Och sen tog det slut. Jag tappade också orken att skriva så mycket, det hela gick in i en annan fas. Jag lyckades helt enkelt inte att komma vidare in i politiken som jag verkligen hade velat. Då i alla fall.

Allt fler partister började blogga och visa sig i de sociala medierna, det blev mer och mer riktat och i förväg bestämr vad som skulle stå och vilka åsikter som var lämpliga. Som frifräsare kommer man aldrig riktigt in i gemenskapen om man är lite självständig. Så är det bara.

Jag har alltid försökt hålla en god ton i det jag skriver och undvikit oförskämdheter och förminskande omdömen här. Tänker fortsätta så, i den takt jag har lust. För säga vad man vill - är man fri behöver man inte ta hänsyn till allt.

Jag gillar lite Rock´n Roll trots allt... och jag tror på bloggen men inte som förr... och jag värnar min egen frihet. Allt kan dessutom hända. Det här är internet. Jag älskar internet och allt som händer här.

Jag vill vara den som vinklar om lite och tittar runt hörnan.

Politiskt engagemang och politiken i praktiken...

I en ledare tar Karin Pettersson upp en angelägen frågeställning kring engagemanget i politiken. Det finns gott om sådant men det kommer inte alltid till sin rätt i de politiska sammanhangen dessvärre. Det gäller i alla partier. Det sitter fast på det organisatoriska planet och det är en fara för demokratin på sitt sätt. Idag finns det dock många olika sätt att engagera sig på, inte minst genom att göra gemensam sak genom bloggande och olika sociala medier. Det finns fler som bloggar politiskt idag än tidigare även om man kan tro motsatsen vid jämförelser med tiden för det stora bloggbävningen kring motståndet för FRA-lagen. Då gick människor över partigränserna samman och gjorde gemensam sak av en viktig fråga. Dock vann etablissemanget över motståndet. Det är så när man har makten. Då vinner man. Bra eller dåligt? Just den frågan har kommit upp på tapeten rejält på sistone i samband med Snowdens avslöjande kring hur NSA jobbar med avlyssning och övervakning av människor på internet. I princip allt som motståndarna talade om då har visat sig vara sant nu. Förmodligen så kommer det att uppstå fler och liknande frågor kring olika fenomen som inte alla tycker ska komma till allmän kännedom. Det är minst sagt intressant att se hur det kommer att utveckla sig framöver när vi står inför en ny valrörelse inför valet 2014.

Så den som vill skriva ut bloggar från den politiska scenen ska fundera ett varv till. Ulf Bjereld skriver i sin blogg "... Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare." (Ulfs Blogg)

Min egen ambition med bloggandet har aldrig varit att komma överst på listor, även om MMK låg bland de främsta under den värsta hypen så var tanken mer att bli läst av rätt personer. Det kan faktiskt räcka med en person i bästa fall. 

Partierna i sig håller fortfarande på och använder bloggarna som broschyrer för sin verksamhet mer än som möjligheter för personer att komma till tals i olika spörsmål genom egna tankar. Det är synd att man inte tar tillfället i akt och använder bloggarna på ett smartare sätt och ger sig in i diskussionerna, eller drar nytta av möjligheten att säga sin egen mening och länka till andra. Grejen är den att det är i dialogen man kan vända sin motståndare och kanske rent av få egna intressanta insikter. Det handlar mycket om att våga och det ska väl inte vara så svårt om man har en stabil plattform att stå på? 

Det ska nu bli mycket intressant hur (S) nu kommer att formera sin närvaro i bloggosfären i samband med att duktiga Johan Ulvenlöv återrekryterats för att dra igång Netroots igen inför den kommande valrörelsen. Han talade i Almedalen om bloggens starka ställning i debatten. Det finns naturligtvis en och annan mycket stark blogg även inom den borgerliga sfären. 

Carl Bildt med sin Alla dessa dagar och Gunnar Hökmark kan man särskilja direkt, dels för att de båda är skickliga på att kommunicera med vilket verktyg som helst. De är inte gräsrötter på samma sätt som många av oss andra är. MinaModerataKarameller är inte en blogg som håller med någon om allt även om det naturligtvis inte är något självändamål att bara vara emot allt. Men opinionsbildning utanför det gängse är också viktigt. Men som sagt det finns fler, ingen nämnd och ingen glömd. 

Ska man tala om blogg med twist så är det sådana som har en egen åsikt som uppskattas. De som bara opersonligt skriver och rapporterar från sin vardag är inte lika intressanta. framförallt bör man skriva sin blogg själv och inte låta andra göra det. Att sjutton bloggar skriver precis samma sak, kanske rent av med samma uttryck för att det har klistrats och klippts från någon centralt skriven text går också bort. En blogg behöver ett eget uttryck och gärna ge en personlig känsla av vilken människa det är som sitter bakom tangentbordet.  Vi får se hur det blir framöver - spännande som sjutton i alla fall. Det är numera ofta som andra medier hänvisar till händelser eller vinklar på nyheter som man funnit på blogg, Twitter eller Facebook så visst har det betydelse vad man skriver. En del tidningar knåpar till och med ihop artiklar om andra personer bara genom att använda instagram och liknande. Så allt kan hända framöver.

Politiskt engagemang i praktiken...

Vad gäller det politiska engagemanget så kan det se ut på olika sätt. Dels kan man som här skriva en blogg och tala om vad man tycker och vet om olika ämnen. Man kan också engagera sig i ett parti förstås. Men där har det hänt saker på senare år. Det är inte alls självklart att det finns möjligheter att delta och påverka. Det beror på helt andra saker än det egna engagemanget. Att dela ut broschyrer, stå på torget och delta betyder inte någon gratisplats in i politiken. Det är helt andra saker som avgör. Det här är naturligtvis lite besvärande för demokratin. 

Tänk så här, jag skjuter från höften med siffrorna nu, men relationerna dem emellan stämmer ganska bra ändå. En kommun har ca. 40.000 invånare, Av dem är det 20.000 som röstar. Säg att 7.000 av dessa rösterna går till det ledande partiet som i sin tur har kanske 200 betalande medlemmar som får delta i provvalet. Det vanliga är att cirka 30% deltar, möjligen 50 %. Alltså cirka 100 personer som röstar fram sina kandidater internt.  Den yttre aktiva klicken är kommunfullmäktigeledamöter med flera, säg att de är ungefär 40 stycken, och av dessa kanske 1/3-del ingår i den inre kretsen med presidie- och ordförandeposter i nämnderna. Den ledande gruppen består kanske av 4-5 stycken. De vill sitta kvar och gör allt vad de kan för att det ska vara så också. Självklart släpps det inte in personer som har åsikter och vågar stå för sina ståndpunkter och som kan rubba cirklarna. Personer som kanske kan tänkas få fler kryss än man själv kan få vill man inte ha. Dessa i sin tur har inte tid att stå på kö för att få komma in i värmen och tröttnar ganska snabbt eftersom inget händer. Sen fortsätter det så här, år ut och år in, föreningarna tappar medlemmar och i samband med det så blir det allt lättare att påverka de få som finns kvar för att röstandet ska bli som man själv vill. Man kan välja in "rätt" personer som man vet vill samma sak eller är påverkningsbara i valkommittén. Det innebär att de man inte gillar inte har någon chans medan de som tycker "rätt" däremot får vara med. Partierna är medvetna om detta förstås och försöker räta upp processerna så att de ska bli mer rättvisande. Men det finns alltid smarta och listiga personer som gillar att kringgå stadgarna. 

Undrar hur många väljare som är medvetna om detta system som pågår lite varstans i våra demokratiska samlingar. Att det bara är en handfull personer som bestämmer om allt. Vill vi ha det så? Det har inte särskilt med partierna i sig att göra utan snarare om människorna som är i dem. Det gäller förstås långt ifrån alla ska påpekas. Naturligtvis kan man välja att gå och göra något annat, men om det är samhällsförändring man vill hålla på med så är det partierna som möjliggör det.

Det är inte så konstigt att många väljer andra vägar än partipolitiken för opinionsbildning, eller hur? Den kommande valrörelsen kommer att bli spännande, verkligen. För att inte tala om valresultatet.

Allt är öppet...



(intressant)

AB

Mediasymbiosen verkar ha blivit total - tydligt i Almedalen...

För några år sedan var jag nog den första bloggaren som blev pressackrediterad i Almedalen (en av de första i alla fall). Presskort - åh sa många och suckade avundsjukt. Jag vet inte varför det var så märkvärdigt egentligen men jag stolpade in där på presscentret och med säker stämma talade om att jag var här för att jobba. Det är möjligt att min egen syn på min blogg smittades av mitt förflutna som tidigare chefredaktör i prasselmedia. För mig fanns ingen gradskillnad liksom. Bara verktyg för såväl åsiktsförmedling som rapportering. Blogg eller tryck, som ledarskribent ingen skillnad liksom.

Men det fanns en strid mellan papper och media, olika gårdar, röda och vita rosen på något sätt. Ständigt bevakande av den andre. Traditionell media började blogga lite fram och tillbaka i tidningarna. Man började och man slutade. En del kallade bloggare för en särskrivande OBS-klass, Bjurvald eller vad hon heter var det som skrev det i DN. Kändes aningens oförskämt i synnerhet som jag inte anser att alla som bloggar är andrahandsskribenter. De jobbar även i traditionell media. Det finns amatörer som behärskar ämnen bättre än man själv, ödmjukheten kan vara på plats.

Intressant är också att det utmärkta morgonprogrammet Godmorgon Almedalen, GMA13 i Brit Stakstons regi som vanligt, har förändrat formatet till att mer att likna en traditionell TV-studio i år. Från början sände man sittandes i fåtöljer i en klädaffär och det var mer glad (men bra) amatörer äver det hela, idag är det ståbord och reportage. Kul att se hur det kan utvecklas, och på mycket kort tid. Program kan idag produceras med mobil teknik jämfört med tidigare, då fullstor TV-kamera var nödvändig, till en vanlig stillbildskamera med filmmöjligheter och idag med en iPhone. Det intressant är också redaktionella formatet, att det personliga formatet försvinner och blir mer mainstream, som alla andra. Kan det vara en strategi, medveten eller ej att bli tagen på allvar som nyhetsredaktion. Allt i naturen strävar efter jämvikt, om SVT är rikslikaren så är det inte så konstigt att alla vill vara som facit. Det är lite synd. Tänk Branson, Kamprad och andra egensinniga typer. Alla skulle vara mer som dem.

Hur som helst internet har förändrat oss alla och numera använder vi alla verktygen på olika sätt. Tidningar gör TV, TV gör tidningar, bloggare filmar och gör radioprogram, och alla medier har minst en blogg. Alla har olika förutsättningar förstås. Som enskild bloggare har man inte lika stora resurser som de störr mediabolagen men å andra sidna inte heller samma kostnader för personal, distribution och tryck med mera. Någonstans så möts vi alla i mediabruset. Än så länge så når de traditionella medierna längre med sina satsningar. Politiska bloggare har en mindre läsekrets än Aftonbladet med flera, det är ju självklart. Men samtidigt så är det ganska få som är intresserade av politisk verksamhet, det är en mindre krets som bryr sig. Men skoj är det. Det är ungefär 4 procent av befolkningen som är medlem i ett politiskt parti och det är ungefär 1 procent av dem som är engagerade utöver att bara vara medlemmar. Det säger någonting tycker jag. Människor har många intressen och prioriterar sina liv efter det.

Att medierna är helvilda och överträffar varandra i Almedalen gör det inte mindre intressant för oss som är intresserade, alla kör på alla kanaler och det kan man vara magsur för eller gilla. Väljer själv det senare. Man kan låta bli att bry sig om allt. Kanske att det är skillnaden mellan de som fastnar i detaljerna och de om har mer helikopterperspektiv.

Det ena sättet är väl inte mer fel än det andra förstås. Men spännande är det.

Uppdatering: Medierna förvandlar Almdelen till Maramö



Läs även andra bloggares åsikter om politik, medier, bloggar, H12, almedalen 2013, GMA13

IT-strateger tar över till valet 2014...

En ganska obehaglig bild målas upp kring IT och dess möjligheter inför valet. Man ska tydligen använda IT som övervakningsanordning. Ajajaj... Inte bra. Tror mer på de möjligheter som finns till sociala gemenskaper över gränserna. De samtal och diskussioner som kan föras över gränserna. De möjligheter som finns att både själv få nya insikter och dela med sig av sina egna.

Förra valrörelsen testade man iofs mycket kring blogganvändning och annat. Jag hade själv förmånen att delta som en av bloggloken i moderaternas nätkampanj. Tillsammans med Carl Bildt, Kent Persson med flera. För mig gick det inte så bra kanske om man ska se till valframgångar och möjligheter. Men det berodde nog mest på att valkretsen på nätet inte är densamma som den jag tillhör och att härhemma sågs det inte som någon merit att delta, det snarare motarbetades aktivt. Många är rädda för att andra ska få flera kryss än de själva. Då blir det som det blir. Politiken lyfter inte.

Men om man bortser från det så hade jag mellan 700 - 1000 läsare varje dag här på bloggen. Det kan man kalla torgmöte... Eller hur? Det har fortsatt på samma sätt framöver. Visst sjunker läsarantalet och besöken när man inte skriver så ofta. Men så fort det kommer text så går besöksfrekvensen upp. Numera är det inte så många kommentarer i bloggen - de kommer ofta på andra ställen som Facebook och twitter. Alla dessa kanaler kompletterar varandra på olika sätt. Man får ett mervärde i samtalen och det är själv grunden för ett förtroende. Det är väl precis det man vill ha om man sysslar med politik utifrån syftet att förbättra och utveckla samhället. Eller hur?

Att skriva blogg och inte ha någon åsikt är värdelöst. Det blir bara som en broschyr eller flygblad. Mer av samma bara. Att skriva blogg för att utbilda, informera och förtydliga är bra. Man behöver bygga en relation med sin omgivning.

Så förvisso kan man säkerligen peka ut och räkna och syssla med statistik om man vill. Men det gäller att inte fastna i det. På något sätt får artikeln i Svenskan mig att tänka på den här i DN där några skribenter anser att deras yrken kidnappats av ekonomernas modeller. Låt inte valrörelsen bli sån.


Skriv mer om detta... Det är viktigt.

Det måste finnas hjärta i politiken. Inte bara hjärna...



Läs även andra bloggares åsikter om politik, moderaterna, val2014, IT, dialog, sociala medier, bloggar, väljarkontakt