Katter inomhus - ja tack!

Man kan gilla katter, en del gör det, jag gör det inte, nåväl inte särskilt mycket i alla fall. Särskilt inte de som stryker runt på min lilla tomt och ogenerat gör ifrån sig inför mina ögon i rabatten. De pinkar på buskar, hårar ner på stolsdynor och kliver orädda in i mitt vardagsrum när dörren är öppen. Jag är faktiskt allergisk och uppskattar inte detta alls.

För villaägare är katter ett besvär, men tydligen även för hyresgäster eftersom man i Torsby till och med funderar på att vräka hyresgäster som inte håller ordning på sina katter enligt artikel i SvD. Det är trots allt svårt det här, katten är ett djur som gillar att gå fri.

Men här ska ni nu få en hårresande historia från en fd. kattägare och den är alldeles sann och ganska förfärlig. Ett filmmanus nästan.

Vi skulle tillfälligt ta hand om familjekatten, elva år gammal. Den katten hade varit förbannad på mig sedan skilsmässan för ett antal år sedan, och antingen bitit mig eller vänt baken till. Nu var det dock tid för försoning, jag hade i ett svagt ögonblick lovat att vara kattvakt. Och det gick riktigt bra. Katten kurrade och kröp upp i mitt knä igen. Mysigt.

Men plötsligt en lördag var katten bara borta. Min man gick ut och kom tillbaka och sa:

- Katten är död, den ligger härutanför tomten inlindad i en filt med en lapp med telefonnummer på.

Oj, vilken bestörtning, barnen började gråta, X:et talade ännu en gång om hur värdelöst det var så fort jag skulle ta hand om något. Själv var jag förstås ledsen men rationell, Etta-Nolla. Hur blir man av med en död katt? Telefonen igång till Djursjukhuset. Enskild kremering, ja det skulle bli dyrt i annat fall så kunde man för en billigare penning välja någon slags kollektiv viloplats för katten. Ringer också till det telefonnummer som någon lämnat vid katten. Nej då, där känner inte damen som svarar till något. Hon är mest rädd att det är hennes egen katt som råkat ut. Hennes man är på flyguppvisning och han skulle aldrig kunna köra över en katt, ty han älskar katter.

Maken tröttande på uppståndelsen och gick febrig ut för att börja gräva. Då ringer telefonen och mannen som varit på flyguppvisning hör av sig och berättar sorgset att katten bara rusat ut framför hans bil på morgonen. Den saknade halsband (fy för oss) så han hade ringt polisen för hjälp av bortforsling av den döda kattkroppen. Medan vi talar kommer min man in och säger med panik i rösten.

- Katten är borta.

Ja, men vi hade förklaringen per telefon. Mannen i andra änden blev förtvivlad förstås, och det visade sig att min man förvisso sett en polisbil stryka förbi utanför hagtornshäcken. Men inte i sin vildaste fantasi kunde han tänka sig att de var där för att hämta katten.

Vilken historia.

Andra bloggar om: katter, villaägare, hyresgäster, samhälle, bloggosfären