Bort med skammen kring psykiska besvär...

Om någon är nere av någon orsak, mobbning, arbetslöshet kanske, skilsmässa eller olycklig kärlek så brukar det vara av övergående natur. Sådant kan de flesta människor hantera. Men när själva "nereheten" övergår i depression blir det svårare, för vissa går det så långt, tyvärr. Omgivningen förstår inte utan tycker att man ska skärpa till sig - det där är väl inget att bry sig så mycket om säger de och klappar på axeln.

Den dag man som anhörig förstår att det är allvar kan det vara för sent. Varför förstod man inte? Varför fick man inte veta hur det var fatt? Många som känner sig nere mörkar också sina problem för att de inte vill såra sina närmaste, eller skäms för att de inte orkar med att hänga med i allmänna samhällskarusellen har jag förstått.

Psykisk sjukdom borde likställas med annan typ av sjukdom och få samma resurser. Det finns så mycket fördomar kring psykisk sjukdom. Ett brutet ben eller en bruten själ borde behandlas på samma premisser. Men samhället har en lång bit att gå här, det gäller inte bara sjukvårdens resurser. Det handlar också om attityder till psykisk sjukdom. Läs exempelvis försäkringsbolagens finstilta villkor så får ni se. Det blir svårare att försäkra sig om man har en sådan diagnos än om det gäller ett annat tillstånd.

Vi är rädda för att må psykiskt dåligt, vi är rädda för andra som mår psykiskt dåligt, vi vet inte vart vi ska vända oss och vi vet inte vad vi ska göra.

Socialstyrelsen har granskat sambandet mellan självmord och brister i vården.
"Det är en bra utredning som osminkat avslöjar att vården brast i nära hälften av fallen. Bilden tonar fram av en vård som ofta inte kan tolka självmordssignaler, inte ställer rätta frågor, inte kan göra riskbedömningar, inte skapar vårdplaner, slarvar med journalföring, brister i dialogen med patienter och anhöriga." (DN)

Det är bra att det kommer upp på bordet och diskuteras varför människor tar till självmord som sista utvägen i en förtvivlad situation. Det vore också bra om vi utöver de professionella möjligheterna att hjälpa också fick till en allmän diskussion om att det är helt OK och vanligt att vara deprimerad någon gång i sitt liv, att man får en övergripande tillåtelse att vara det utan att man ska skämmas för det. Att det finns hjälp att få i forma av terapi och medikamenter och att det hjälper.

Idag försöker både man själv och omgivningen släta över och inte låtsas om hur det ligger till. Ingen vill prata om djupa depressioner, det gömmer man inom sig själv tills det rinner över och kan leda till att den enda möjligheten är att ta sitt liv.

Är man deprimerad så behöver man hjälp, liksom man behöver när man bryter ett ben. Att vända sig till psykakuten är fortfarande alltför tabubelagt. Även anhöriga behöver stöd i en sådan situation för att själva kunna vara stöd till den som behöver.

Det behövs en större öppenhet kring vad psykiska problem innebär, så att vi får bort all tabu kring det hela. Det är svåra frågor men det gör dem än mer angelägna att ta upp.

Andra bloggar om: politik, samhälle, sjukvård, depression, självmord, intressant