När pappan fyllde 70 så skulle han få igen, man kan tro att det kanske var först nu som den vuxne sonen kände sig stark nog nu 49 år gammal. Enligt artikel i SvD. Inte vet jag hur de har haft det i den familjen, men visst finns det vuxna som ska påminnas om hur de betett sig mot sina barn. Att slå gamlingarna ska väl kanske inte uppmuntras. Men man kan väl få tänka att man är lite Pippi Långstrump som kan kasta stora starka upp i träden.
Historia från verkligheten - tema griniga gubbar.
Jag skulle tanka och körde in bakom en annan bil, den stod dock lite för nära så jag kunde inte riktigt nå fram till pumpen. Det var bara att vänta då. Bakom mig står en bil och tutar, ut genom fönstret sticker en vresig gubbe ut huvudet och fräser - Skynda på här nu.
Jag hade inte mycket val, men när bilen framför kör undan och det blir fritt så tar jag fram mitt tankkort och skall stoppa in det i automaten. Då kommer gubben utrusande och skriker åt mig
- Har du stått här så länge så kan du vänta ett tag till. Jag går före. Och så slår han mig rejält hårt på handen så att jag tappar bensinkortet. Då blir jag förbannad!!! Talar om att han får vänta på sin tur som alla andra. Då slår han mig en gång till!!!
Jag tar bilnumret och sen polisanmäler jag gubbskrället för någon måtta får det väl lova att vara? Jag hade alltså ett blåmärke på överarmen där han klippt till och det gjorde väldigt ont.
Polisen kollar bilen som tydligen är skriven på en son till den äldre mannen som just denna dag fått låna den. Det bryr jag mig inte om, gubben skulle ha en näsbränna det var min målsättning. Man spöar inte damer som inte är tillräckligt snabba på bensinstationen. Så är det bara. Tappar man humöret där så hur är man för övrigt i trafiken? En livsfara för andra troligen.
Nåväl en kväll ringer en överförfriskad man och hulkar i telefonen, det är sonen. Han berättar om hur dum hans pappa var och hur han slagit både mamman och barnen hela livet. Han förklarade hur det skulle bli för dem om jag lät polisanmälan ha sin gång. Undrade om jag kunde tänka mig att dra tillbaka min anmälan. Först ville jag inte, men sen veknade jag trots allt, man är ju snäll. Ett krav ställde jag dock och det var att pappan personligen skulle ringa och be mig om ursäkt. Annars skulle polisanmälan få löpa vidare.
Gubben ringde efter en dag, aningens generad, men ändå överslätande för sig själv. Han bad om än motvilligt om ursäkt. Men jag hoppas dock att det manade till lite eftertanke. Det är möjligt att jag blev blåst av sonen eller också är han en sådan som gärna skulle ge sin farsa en omgång.
Andra bloggar om: samhälle, våld, griniga gubbar, bloggar
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
1 kommentar:
Hej där,
Sonen påstod alltså att det skulle få konsekvenser för mannens familj om polisanmälan "ha sin gång". Misshandlandets logik må vara märklig, men här är det verkligen något som inte stämmer. I värsta fall har pappan hotat sonen.
Du skriver ingenting mer specifikt om de påstådda konsekvenserna, men jag misstänker att den misshandlade familjen i längden skulle ha glädje av att pappans beteende fick konsekvenser - för pappan själv. Det ser sonen säkert inte själv; han tycks ju ha drivits till alkoholmissbruk av sin "uppfostran".
Det är faktiskt din medborgerliga plikt att återuppta anmälan och uppmana sonen att själv anmmäla den (förmodligen långt) värre misshandel han och familjen har utsatts för.
Den överslätande ursäkten du fick visar dessutom att den eftertanke du hoppades på inte existerar i sinnevärlden.
Du har sannolikt haft att göra med en psykopat. En sådan ser mycket objektivt på situationen och är ingenting annat än nöjd med att ha klarat sig undan polisanmälan.
Nolltolererande hälsningar,
Faster Sven
Skicka en kommentar