Människor att beundra...

Jag läser om Jalmar Sjöberg, killen som tränar och kämpar trots att han har en tarmsjukdom som tär. Han kämpar och tränar, två pass om dagen 6 dagar i veckan! Målet är en OS-plats i brottning. Otroligt. Vilken kille. - Det är bara att träna säger han till SvD.

Vad är det som driver vissa människor till att ge järnet fastän de inte borde orka? Det finns andra som inte gör annat än gnäller över sina krämpor. Det kanske handlar om understimulans? När man har roligt och ett mål i sikte så gör det inte lika ont som när man får tid över för att känna efter. Det är väl bara att gå tillbaka till sig själv egentligen.

Nu menar jag inte att alla som har ont och är sjuka inte lider, det gör de naturligtvis. Men när man läser om en kille som Jalmar Sjöberg så kan i alla fall inte jag låta bli att tänka på vilken betydelse våra attityder har. Han har besvär men bryr sig inte mest om det, utan satsar lite utanför och verkar må väldigt bra av det.

Hörde igår om en bekant som tidigare arbetat som undersköterska men nu är opererad för lungcancer och fått diagnosen KOL. Hennes kapacitet är inte som förr och hon är erbjuden att bli sjukpensionär 50 år gammal. Men se det vill hon inte - hon vill jobba och komma ut bland männsikor igen. Därför strävar hon på med sjukgymnastik, promenader och annat som gör henne lite starkare dag för dag. Det är väl beundransvärt? Förmodligen kommer hon också att få den hjälp hon behöver för att starta om som hon vill. Regeringens nya jobblinje öppnar upp med nya alternativ. Det måste vara bra mycket roligare att ha den attityden än att känna att man nog inte kan eller borde.

Jag är fylld av beundran för människor som vänder sig om i motvinden och låter medvinden styra, oavsett om det gäller idrottsinsatser eller i vardagslivet. Vilka hjältar och förebilder de är. Låter kanske lite klyschigt, men är uppriktigt menat.

Andra bloggar om: samhälle, attityd, arbete, kämpaglöd