En undersökning som Manpower har gjort visar att få arbetslösa vill flytta för att ta ett jobb man blir anvisad.
Det är lustigt när man tänker efter hur olika människor är egentligen. Vissa har i blodet att flytta på sig, resa utomlands, bo någon annanstans och ser äventyret i det. Andra vill absolut inte flytta från den kommundel de föddes i. Enligt undersökningen ovan så verkar de flesta trots allt ganska trosvissa om att de kommer att få ett arbete inom kort och då är inte flyttning aktuell överhuvudtaget.
Det skulle dock vara intressant att få en pedagogisk förklaring ur ett helhetsperspektiv från arbetsmarknadsdepartementet. Dessa smådetaljer utryckta ur sitt sammanhang ställer bara till det för många. Exempelvis som att man från och med idag måste ta ett anvisat jobb från första dagen, framställs som om det vore det mest förfärliga som kan hända en person. Arbetsmarknadspolitiken behövs sättas in i ett sammnhang och förklaras så att vanliga människor förstår och inte bara känner sig överkörda. Det är alltid lättare att acceptera saker man förstår meningen med.
Men å andra sidan så krävs det nog en del utbildning av den personal som jobbar på arbetsförmedlingen. En bekant blev nyligen uppmanad att söka ett halvtidsjobb så länge och när hon väl fått det söka vidare till ett heltidsjobb. Vad säger arbetsgivarna om det egentligen? Kan de lita på att personen som börjar stannar kvar, om det är det man vill. Det kostar att nyanställa och man vill kanske ha någon som inte redan första dagen börjar se sig om efter ett nytt jobb.
Andra bloggar om: politik, samhälle, arbetsmarknad, arbetslös, arbetsförmedling, moderaterna, bloggar, intressant
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
15 kommentarer:
Voltaire kommer citatet om common sense från. Google kan berätta.
Hur vet du att det är rädsla? Och varför är det acceptabelt att systemet har en mekanisk syn på människor, och struntar i att många kanske mår dåligt av att dras upp med rötterna? När en människa betraktar sina medmänniskor på det viset handlar det ofta en sociopat eller psykopat.
Rädsla är en variabel till att man inte vill flytta det finns säkert fler, jag ifrågasätter väl inte det? Jag bara reflekterar över hur olika det kan vara för olika människor, utan någon som helst värdering på saken. Läs vad jag har skrivit och lägg inte in dina egna tolkningar.
Att slänga ur sig begreppen sociopat eller psykopat om någon man aldrig har träffat är däremot både olämpligt och rent oförskämt i synnerhet när man inte själv vågar stå för det med namn utan väljer attvara anonym.
Varför ska man behöva flytta från dag ett och riva upp allt man har, byta bostad, vänner, livsstil om det finns en rimlig chans att få jobb där man redan bor?
Att inte flytta till jobb utan välja vara kvar och arbetslös är otroligt egoistiskt. Jag tycker att efter en viss tid och man inte är villig att röra sig ska få mindre a-kassa. Det är alla som jobbar som får betala andras lyx.
Det är väl ingen som sagt att man måste flytta. Man bestämmer väl själv. Om det finns en rimlig chans att få jobb där man bor finns väl inget problem egentligen.
Man måste ju inte flytta men då får man försörja sig själv, vill man ha stöd får man följa de regler som gäller. Så är det alltid. Om man sengilalr reglerna eller inte är en helt annan sak.
Jag skrev inte att du var en sociopat eller psykopat. Jag skrev att människor som betraktar andra människor som objekt brukar få den diagnosen. Så jag ställde en retorisk fråga om varför det är acceptabelt med en arbetsmarknadspolitik som delar människosyn med en svår personlighetsstörning. Det var ett försök att få dig att se det från en annan vinkel än en rent utilitaristisk.
Tack för förtydligandet. Jag ser detta ur många vinklar men valde en till rubriken bara ;-)
Anonym: Jag skulle nog hellre beteckna det som ett narcissistiskt sätt att betrakta andra människor, om man lite förklenande säger att de gör en viss sak av rädsla. Det är inte i sig en diagnos, mer ett sätt att agera. (Om det är förhärskande är det en annan sak.)
Maxy: Jag reagerade också på detta "Rädslan att flytta". Det är klart att det inte behöver vara nedsättande, men tänk dig in i hur det känns att läsa det du skriver för den som har en besvärlig situation och tvingas flytta. Är det inte stöd i stället för käcka tillrop om att det egentligen inte är så farligt och kan avhjälpas med lite pedagogik?
OK - men rädsla behöver inte vara något negativt egentligen, eller hur?
Jag tänkte inte på rädsla i förklenande ordalag. Funderade mer kring hur olika vi människor är. För vissa är det helt OK att bara ge sig av för andra sitter det hårdare åt. En del är säkert rädda. Jag använde kanske fel uttryck. Ordet rädsla har säkert olika innebörd för oss. Är ni med?
Tack Maxy: Jag förstår delvis. Men du skriver också att "arbetsmarknadspolitiken behövs sättas in i ett sammnhang och förklaras så att vanliga människor förstår och inte bara känner sig överkörda".
Det är väl inte säkert att det handlar om förstå? Det kan ju vara så att många med fog känner sig överkörda, menar jag.
Min egen reflektion över de nya reglerna är att det visst finns argument för reglerna för a-kassan, men det finns också goda argument mot dem. Och då menar jag oberoende av på vilken politisk sida man vill placera sig själv när man tittar på de här reglerna.
Kanske kommer det att produceras mer, kanske höjs BNP. Det känns som om det har blivit huvudsaken. Att huvudsaken nu är att vi arbetar mycket, inte resultatet.
För vad vet vi egentligen om resultatet? Det kostar ju en hel del att flytta runt människor. Och den personliga kostnaden kanske blir mycket hög för många. Krossade äktenskap, barn som saknar sina föräldrar. Vad blir kostnaden för detta framöver?
Inte för att jag tror att det går att exakt mäta kostnaden. Och om det går så vet vi svaret kanske först om 20-30 år. Borde man inte ha utrett frågan grundligare innan då? Andas inte det hela en smula förakt? Handlar det kanske om att man tycker att en del inte arbetar? Att de inte gör rätt för sig?
Och när man ser på andra egoistiskt, med ett visst förakt, då sjunker tankeförmågan drastiskt. Är det inte så?
Jag tycker att regeringen eller arbetsmarknadsministern snarare mer pedagogiskt skulle förklara vad som pågår. Möjligen är man lite väl snabb i sin iver att ställa allt till rätta - utifrån sin syn.
Jag hoppas personligen att den som inte vill flytta inte heller ska behöva göra det. Förhoppningsvis så behöver det inte bli så heller.
Ibland vet jag inte vad jag tror faktiskt ;-). Det är väl ganska mänskligt, eller hur? För vad somär helt rätt vet ingen ännu.
Maxy: Nej, vi vet inte hur det kommer att bli riktigt. Av det jag sett misstänker jag dock att de som kommer i kläm får vänta ganska länge innan det blir tillrättat. Och då kanske mycket i deras liv redan har gått i kras.
Jag förfäras ibland över detta att det är så viktigt att betala räkningar i tid, medan man kan få vänta i åratal på att få ersättning eller få rätt om man blivit illa behandlad. Hur har det kunnat bli så? Vad är viktigast, människan eller ekonomin?
Vore intressant att veta hur många av er som kommenterar här som gått på a-kassa. Många har åsikter om saken, men hur många har erfarenhet av den?
Skulle inte tro att den som kallar sig noctivagus har det.
Hur kan man kalla det lyx att tvingas sluta ett jobb och gå på a-kassa? Lyx, att gå på a-kassa! Vilken verklighet lever du i?
Skicka en kommentar