Drömmen om borgerligt styre i den sen tidernas begynnelse s-märkta kommunen Sundbyberg gick i krasch. Två moderater gör tvärvändning och hoppar över till sossarna och så är majoriteten plötsligt vänster igen. Snopet för moderaterna i kommunen, de var trots allt ganska många.
Men man ska komma ihåg att kommunalpolitik är en ganska pragmatisk syssla och det är viktigt att man kan samverka över blockgränserna för kommuninvånarnas bästa. Kommunalpolitik är en evig räcka av kompromisser, annars fungerar det inte.
Moderater är ofta självständiga personer som inte räds för att gå emot. Det är en stor fördel men ibland blir det lite fel. För ingen kan väl säga annat än att visa sitt missnöje så starkt att man hoppar av sitt parti och ger sig in i motståndarnas land är en viktig symbolfråga och nödvändig att ta itu med omgående. För så här kan vi inte ha det. På något sätt måste man ändå göra ett personligt val också när man blir vald. Valet att ställa upp även när det blåser lite och är obekvämt.
Det känns lite olustigt att några nu sitter på moderata mandat och ändå är medlemmar i ett annat parti. Den kandidatförsäkran varje moderat skriver under inför sin kandidatur säger att man avstår sin plats om man inte kan ställa upp på partiet. Så är det i alla partier, det finns alltid någon form av lojalitetssamråd. Politiska vildar är inte kul. För det talar egentligen bara om att man strider mer för sin egen skull än för saken. Det snyggaste vore nu förstås om de två moderaterna också ställer sina platser till förfogande och inte sitter kvar som politiska vildar. Det är inte snyggt gjort bara för att man är osams med sin egen ledning. Att sedan sitta kvar på falska premisser är inte riktigt hederligt - det var trots allt moderata väljare som gav dem mandatet och då kan man tycka att uthålligheten borde vara lite större,men framför allt att man inte missbrukar förtroendet man fått. Jag tycker att man gör det när man sitter på mandat för ett parti man inte vill företräda. Det är ett svek mot dem som valde och gav förtroendet.
Jag tror inte på partipiskor. Inte alls. Däremot tror jag att det krävs en hel del av den som ska vara ledare i ett gäng med självständiga viljor. Dessvärre är det inte självklart att den som blir ledare inom politisk verksamhet kan eller förstår vad det innebär att coacha och leda andra. Kommunpolitiker är ofta fritidspolitiker med helt andra kompetenser än ledarens. Tyvärr slår det igenom när det gäller att hantera ledarskapet. Dessvärre är det inte bara i Sundbyberg man kan se detta. Inte heller bara inom moderaterna. Här finns en pedagogisk uppgift för partiets centrala ledning.
(SvD)
(DN)
Andra bloggar om: politik, moderaterna, sundbyberg, socialdemokraterna, samhälle, kommunalpolitik, missnöje
2 kommentarer:
till skillnad från dig så tror jag faktist på partipiskor till en viss gräns. Det är ju ändå partier vi röstar på och det blir lite märkligt om enskilda personer driver helt andra saker än det man trodde sig rösta på.
Vad jag menar med partipiska är att det måste finnas en stor öppenhet i ett parti. Men sen när man fått förtroendet av väljarna att företräda dem då ska man rätta sig i leden och framförallt int ehoppa över till sossarna som id et här fallet och sedan sitta kvar på moderata mandat. Det gillar jag inte...
Skicka en kommentar