Jag får mardrömmar av att läsa om Kiruna. Det är det här med att behöva flytta hus på grund av sprickor i berget. Sprickor som vi människor orsakat genom vårt beteende.
Al Gores miljöfilm är också ganska läskig men tanken på att jorden ska falla ihop skrämmer också. Som i den värsta drakfilm eller Harry Potter och Astrid Lindgrenhistorier ser jag framför mig hur vi bara faller och uppslukas av elden i jordens inre. Hualigen.
Jag vet att det låter hemskt och jag vill påpeka att jag inte är deprimerad, men jordens och universums krafter skrämmer mig allt mer. Men man får ta ett djupt andetag, bryta ihop och gå vidare helt enkelt. Och försöka skilja på fantasi och verklighet dessutom. Men det är en oroväckande stor spricka i köksväggen här...
(SvD)
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
2 kommentarer:
Ja, det låter illa. Men tänk på att husen inte stått där överhuvudtaget om det inte varit för gruvan. Folket uppe i Kiruna verkar ta det hela med ro, de vet att staden finns på grund av gruvan.
Tänk vad tankarna kan dra iväg med oss... Kirunaborna vet mer än jag som bara har en livlig fantasi.
Skicka en kommentar