Jan Guillou - Unni Drougge

Jan Guillou sågar Unni Drougges senaste bok och menar att den bara är ett stort förtal av en person även han känner. Jag själv kommer nog inte att läsa hennes bok, eftersom just misshandel, fylla och elände inte tillhör favoritämnet. Det känns inte viktigt att ge sig in i saken mer att hålla sig undan från den.

Jan Guillou har total personlig integritet och sticker inte under stol med det, Unni Drougge verkar inte ha någon sådan alls. Jag drar den slutsatsen av hennes självbiografiska böcker som hon inte skäms för att påannonsera som just självupplevda. Jag kan känna att jag inte vill veta allt detta om henne och hennes liv. Faktum är att så kände jag också för Guillous bok Ondskan. Det blev för mycket elände helt enkelt.

Kan dock förstå att det kan finnas ett behov av att skriva av sig svåra händelser. Så på sätt och vis så kanske det inte skiljer sig så mycket emellan författarna om man ser det på det sättet (tappa inte koncepterna nu Jan Guillou!).

Även om Guillou inte uttrycker sig på samma snaskiga sätt som Drougge har en förmåga att göra så kan det bero lite på tidens tand också hur språket används, men smärtan bakom berättelsen är säkert densamma. Det är ett antal år emellan berättelserna. Jag undrar om Jan Guillou skulle skrivit Ondskan idag?

Men det viktiga att slå fast här är att båda författarna har sin publik. Så sluta bråka nu...

(SvD)

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, jan guillou, unni drougge, litteratur