Daniel Breitholtz hade stått och slagit ännu om han inte mått illa meddelas i Aftonbladet.
"– Det är mycket anspänningar kring en direktsändning. Att väggen gick sönder var oavsiktligt och det har Daniel bett om ursäkt för. Han har erbjudit sig att betala, men vi står för det, säger han." (Pelle Porseryd, Aftonbladet)
Det är just det här som stör mig. Det är OK att få utbrott och stå och slå på väggar så att de går sönder. Livet är fyllt med anspänningar för alla och man bör bita ihop och ska man slå sönder något så bör det väl i alla fall vara sina egna grejor.
Att man kan och får bli så här arg ger en signal till alla andra att det är helt i sin ordning att ha sönder saker när man blir arg. Det syns också runtomkring oss med alla sönderslagna busskurer, uppbrända papperskorgar, nedrivna brevlådor, hängande toadörrar på offentliga toaletter, någon annans cykel som är uppvriden mot en stolpe så att den inte går att använda. Det var någon som blev arg liksom, och måste få ut sina aggressioner. Demokrati är viktigt och får man mothugg och blir överröstad så bör man kunna ta det och inte reagera som en fyraåring.
Vi pratar om att vara förebilder - men vem behöver bry sig? Daniel Breitholz är en viktig förebild för många och borde ta sitt ansvar här. För kan han bli arg och tycka att det är rätt att förstöra i sin omgivning av den anledningen så kan alla andra också göra det. Eller?
Jag tycker att Porseryd med flera ska tänka ett varv till här. Det duger inte att ha förståelse för Breitholz utbrott, det gäller att fundera en meter längre. Vad är det för signaler som ges? Idol är ett viktigt program som ses av många och det är väl verkligen onödigt att det ska hjälpa till att bryta ner respekten för annans egendom genom att försvara ett sådant beteende?
Tycker jag vid min enkla pulpet. Men det pågår så mycket diskussioner om våld, förstörelse och elände att det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken.
Sen kanske Daniel skulle ha vunnit vad vet jag som inte såg programmet. Jag protesterar mot att förstörelse romantiseras och ursäktas.
(Aftonbladet)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, förstörelse, aggressioner, underhållning, Idol, vuxna förebilder, intressant
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
2 kommentarer:
Att slå sönder busskurer, offentliga papperskorgar, gatubelysning o.s.v. är ju alltid mycket trist.
Däremot måste man ju få ut sina aggressioner på någonting. Det man har hemma eller där man jobbar i värsta fall. För det är ju inte riktigt så att samhället blir utan en viktig funktion om man slår sönder saker på dessa ställen, så något måste ju ändå ses som en frizon. Hade inte det funnits så hade jag förmodligen slagit sönder människor i stället, och det tror jag ingen vill.
Inte jag, för jag vill inte hamna i fängelse för något jag gjort i stundens hetta och sedan ångrat, men inte kan ta tillbaka eller göra ogjort. Framför allt inte det oskyldiga offret med skador som han eller hon ej förtjänat, och förmodligen måste behandla för att läka helt.
Jag har aldrig varit i slagsmål med någon i hela mitt liv och jag är nu 28 år gammal. Nog måste jag ändå få göra som Daniel Breitholtz och förstöra något i vredesmod på jobbet, för att undvika att jag tar till oacceptabla medel och misshandlar någon med ett baseball-trä exempelvis. Det gäller att kuva sitt inre monster på rätt sätt, för att inte komma in på fel bana i livet.
Intressant blogg, faktiskt första gången jag svarar på en sådan. Bra jobbat!
Mattias
Jag tror att vi alla ger utlopp för vår frustration på olika sätt.
Men i just det här fallet förskönas utbrottet genom att dels handlar om en person som är en känd förebild för många, samt att det skrivs om det i tidningen som om det vore helt OK.
Skicka en kommentar