Vi talar om 16-åringar här. De som ena minuten sitter hemma i soffan och dricker O´boy och käkar limpmackor med leverpastej. De som letar efter rena strumpor och har glömt matteboken i plugget. Mellan varven sätter de sig nära mamma och tankar lite ömhet och kanske läser en saga för något småsyskon. De är ganska små trots allt.
I nästa andetag förvandlas de till rena monster och är ute och drar på stan och misshandlar eller trakasserar andra. Ja, till och med slår ihjäl varandra med sparkar och slag. Det är rent förfärligt. Det är lätt att undra över hur det kan skifta så mellan personligheterna. Det kanske också är det som är problemet. Vi ser dem som små fastän man lugnt kan kräva av de ska ha lite empatisk känsla och ha lärt sig vid det här laget att det inte alls är OK att bete sig precis hur som helst utan att få några rejäla påföljder för det.
Att ungarna ska ha omgående och omdelbar reaktion på sina brott är det väl ingen tvekan om. Såväl i Stockholm som i Rödeby verkar det uppenbart ha gått åt pipan med den ordningen. En av killarna som var med vid mordtillfället på Kungsholmen var sedan tidigare inblandad i ett svårt fall av misshandel vilket bara det borde ha gjort att han inte skulle varit ute överhuvudtaget. Om inte föräldrarna klarat av det själva så skulle de ha fått hjälp av de sociala myndigheterna om inte annat.
En av papporna i Rödeby menar att hade vi bara fått veta vad som hände hade det aldrig slutat så tragiskt. Det kanske rent av är så att vi helt inte talar om såna här saker med varandra vi vuxna, det är känsligt, vi vill inte stöta oss. Alla bor på orten - polisen och socialarbetarna och föräldrarna och man vill inte bli osams med någon.
Sen har jag en känsla av att föräldrar oftast ser den där Oboydrickande tonåringen med stora fötter på bordet. Det är möjligt att man inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig vad lille Pelle deltar i utanför hemmets väggar.
Vi behöver nog bli lite öppnare mot varandra och tala om såna här obehagliga saker också. Som förälder kanske man skulle vara tacksam att få höra i tid att någon sett ens unge på fel ställe.
Det som slår mig är att vi undviker att konfrontera varandra med obehagligheter. Hur lätt är det att gå till en förälder och säga att din son är ute och gör en massa dumheter på nätter och kvällar. Vilken förälder kan ta emot en sådan beskyllning? Vem har lust att leverera den? Vi skäms själva och vill inte skämma ut andra.
Vi har ett samhälle där vi helst lägger över ansvaret på tredje part - samhället, vi vill inte beblanda oss. Polis och sociala myndigheter på mindre orter är ofta samma personer som är föräldrar till de egna barnens kompisar. Hur hanterar man sådant om man inte är väldigt modig.
Detta är ett dilemma och ett allvarligt sådant. I Stockholm behöver ungdomsroteln förstärkas omgående vad det verkar, här är det större och inte lika ofta som poliser och föräldrar ingår i samma sociala sammanhang, det finns alltid någon annan att skicka i så fall. Det kan man hoppas att det sker snabbt så att det blir någon ordning.
Det kanske också ska finnas någon ambulerande speciell ungdomsgrupp som överordnat kan inkallas när lokalpolisen går bet. Som i Rödeby. Det låter ju inte klokt att det ska behövas men ibland verkar den lokala polisen och tillika de sociala myndigheterna bakbundna av sociala processer som är svåra för dem att handskas med på ett personligt plan hemmavid.
(SvD)
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ungdomsvåld, rödeby, kungsholmsmordet, ungdomsrotel, polis, sociala myndigheter, samhälle, regeringen, moderaterna
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
4 kommentarer:
Idag har du skrivit mycket som jag helt håller med om..
men tycker nog.. föräldrarna borde begripit långt innan...
som en med nu vuxna dötttrar så fick vi grepp tidigt om det som inte skulle få ske.. o tog tag i det.. o hade också hela tiden.. en bra kommunikation...
MEN det krävdes vi prioriterade.. både ekonomi o arbete efter det som var viktigast... våra döttrar.. o i byn här nu så kollar vi o pratar med de andra i byn om det verkar gå snett... som det skett några gånger o det har rättats upp.. allt för omtanken om de unga..o det berkar fungera.. inte då de blivit halvvuxna.. då är det för sent..
ha en bra dag..
den gamle..
Jag tycker precis så - att föräldrarna borde engagera sig mer och så vidare och så vidare rent allmänt bestämma sig för att blanda sig i barnens liv mer.
Men just idag så tyckte jag att de föräldrar som är iblandade i de här fallen vi pratar om nu nog har skuldkänslor så att det räcker...
Du har helt rätt. Stökiga ungar är inte ungarnas fel, det är ett vuxenproblem. Men om de vuxna inte tar det ansvar det innebär att visa det civilkurage som behövs, så är det inget annat än vuxna som är oansvariga, och när vuxenvärlden inte visar ansvar, ja då kan vi knappast vänta oss att ungarna gör det, i synnerhet inte i tonåren. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.
Vad som också behövs är snabbhet. I de allvarliga fallen när samhället tvingas gå in, så får det inte gå månader från händelsen till att det händer saker o ting. Helst skall det ske samma dag. Men redan det är ett misslyckande som grundlagts långt tidigare, redan det faktum att samhället måste gå in är ett misslyckande och det är verkligen inte bara föräldrarna som skall lastas. Det handlar precis lika mycket om grannar, lärare i skolan folk på stan eller precis vem som helst. Det handlar om att säga ifrån redan i det lilla, redan när barnen är små. Någonting är grundläggande fel i samhället (vuxenvärlden) när folk stänger, ja tom. låser dörren och mumlar för sig själva att grann-ungarna inte hålls efter av föräldrarna. Visst, är det ett gäng 16-åringar med tillhyggen kan jag förstå det, men då är felet kollektivt begånget redan 5 år tidigare eller mer. Lite mer civilkurage, ansvarstagande och jävlar-anamma hos vuxna idag, det löser problemet 5 år in i framtiden.
Tänk er själv in i situationen. Ett djävla liv ute i trapphuset, suck o stöön, de där djävl*** snorungarna. Men så hör ni grann-gubben vråla, ja verkligen vråla så rutorna skallrar och ni hör ungarna rusa så att de håller på att springa över varandra. Visst sänder man en tacksamhetens tanke till grann-gubben.. Tro mig, grann-gubben tänker samma goda tanke om er den dag ni säger ifrån, han kommer inte att klaga över att ni för väsen. Å för ungarna betyder detta jättemycket, även om de själva givetvis inte ser det så just då. För vad som hänt är att de testade en gräns, och blev tydligt visade var gränsen går. Sådana händelser staplas sedan i medvetandet hos det uppväxande barnet och blir til det kognitiva filter som allting prövas emot vad beträffar handling och konsekvens. Det innebär också en undermetveten trygghet, att någon faktiskt bryr sig. Vilket belyses klart om man tänker på ett stackars mobboffer där i trapphuset, den ungen önskar nog väldigt hett att "elaka grann-gubben" skall komma utrusande just i det ögonblicket.
//steelneck
Håller helt med om detta - det är ett vuxenproblem och man bör kunna informera varandra om läget - samtidigt stämmer det nog att ge information om att någons barn är bortskämda ligister är lika skämmigt att ge info som att ta.
Jag kommer ihåg när man själv var i den här åldern, då var det välidigt mycket ungdomsdisco etc som ordnades - i dagsläget så känns det inte som det finns något sådant för ungdomar förrän de blir 18 år. Vad ska dessa snart vuxna ta vägen på kvällarna? Istället för att satsa på polisen/samhället ska finnas för att ta hand om dem när det är försent så kanske det skulle kunna ordna något fritidsaktivitet. Allmänt alkoholfri disco istället för 15-års kalas med champangne som det var i Kungsholmen kanske? Ungdomsgård med hobbyaktiviteter om hur du tar hand om din moppe och trafikvett i Rödeby?
Lämna inte över ungdomarna i socialvårdens ömma hand direkt, utan se till att det finns resurser för dem att göra något roligt med sin tid istället för att vandalisera och misshandla.../Lena
Skicka en kommentar