Om det här med mobbning...

(SvD) - (Aftonbladet)

Mycket konstigt med den här lagen. Iskall tystnad från statsråden, men desto mer ljud utifrån, inteminst från bloggosfären. Men att den folkrörelse utanför och rakt igenom och över partigränserna inte skulle ha någon betydelse all känns väldigt märkligt.

Jag trodde till exempel länge att den modiga Camilla Lindberg eventuellt ramlat ur nätet genom att tala om att hon tänkte rösta nej och sen höll tyst om det så att ingen riktigt märkte henne. Så kan det vara ibland. De tysta är de stoiska på något sätt. Hon stod på sig och tryckte på NEJ-knappen det vet vi.

Nu är hon modig igen och berättar hur det var. Hon blev mobbad för sitt ställningstagande. Till och med lite hotad med att inte ha några kompisar kvar efter omröstningen om hon int eröstade med gruppen. Blev behandlad som en femåring berättar hon här.

Man kan undra hur de andra riksdagsmännen som ville rösta emot FRA-lagen blev behandlade av de sina. Fredrik Federley nästan grät (eller grät han?) och Annie Johansson likaså. Karl Sigfrid blev anmanad att utebli från omröstningen. Kanske med hot han också, någonstans läste jag om att han blev utskälld av alla sina kompisar i den moderata riksdagsgruppen. Det var inte roligt att höra. Sen har det varit tyst från moderaterna, även om vi är några stycken som ifrågasätter den här lagen såsom varande ett ickemoderat förslag, i alla fall som vi betraktar det hela.

I centern planerar gräsrötterna uppror nu med egen hemsida och allt. Centerns kommunikationschef har gått till bloggaren Richard Slätts chefer och påtalat den dra-åt-helvetetonen som han använde mot vissa. Det har blivit en del skriverier om det också förstås. Att be någon dra åt helvete är kanske inte det trevligaste sättet att umgås på, men å andra sidan så är det ett kraftuttryck när man känner något väldigt starkt. Dessutom är det en generationsfråga hur språket används, det finns alltid en glidning i betydelsen mellan generationerna. Kontentan är väl att båda två handlat lite överilat i hettan - med omgivningens ögon sett.

Man kan dock konstatera att det är känslor igång lite överallt. Kraftfulla känslor. Piratpartiet och många andra deltar med liv och lust för att skapa grupper och olika arrangemang för att uppmärksamma lagen. Tusentals människor deltar, och de flesta kommer utifrån. Medborgarprotest, eller väljarprotest kanske man ska kalla det, många går ur sina partier och talar om att inte rösta alls i fortsättningen. Ett djäkla liv helt enkelt...

Nåväl det som förfärar mig mest är egentligen hur arbetsklimatet verkar vara i Riksdagen. FRA-lagen är en kontroversiell fråga, den berör oss alla in i den privata sfären. Oavsett vad försvararna av lagen säger om att det inte handlar om att avlyssna alla så fungerar tekniken så att det är nödvändigt att hålla koll på alla. Sen må det finnas hur många vackra ord som helst kring att det inte är så. Men att alla ska tvingas att trycka och tycka lika känns omodernt.

Nog kan jag förstå att det är praktiskt att få igenom frågor och att alla är överens om saken. Men när det gäller just FRA-lagen och dess konsekvenser så var uppenbarligen inte alla överens. Då kan man tycka att riksdagsmannen själv skulle få avgöra var rösten skulle läggas. Eller gäller inte detta?

"... när en riksdagsledamot är vald, intar ledamoten en juridiskt sett självständig fri och oberoende ställning i förhållande till väljarna och partiet" (Kommunalhandboken 2007)

Vad man har förstått och hört så har riksdagsmän blivit illa tilltygade för att de haft en avvikande åsikt i FRA-lagsfrågan. Är det så bra? Vad är det som gör att FRA-spaningslagen är så viktig att man ställer så mycket på spel? Vad är det som gör att man inom riksdagsgrupperna tycks agera som en enda stor mobb mot de som har avvikande mening? Är detta den enda frågan som hanterats på det här sättet, eller är det alltid så här? Man kan ju inte låta bli att undra. Jag har då aldrig hört talas om något liknande tidigare. Förvisso kan det tas ton ibland och man tycker olika, men det här...


Vi vill ha bort mobbning och påtryckningsfasoner i skolan, men vi måste kanske börja med att föregå med gott exempel i den vuxna sfären. Ty ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.



Många skriver om det hopklappade ledarskapet just nu. Expressen, DN, Sydsvenskan, inte så kul läsning.


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, FRA. riskdagen, arbetsklimat, mobbning, samhälle, alliansen, moderaterna