Aldrig är man så benägen att lämna blod och hjälpa som när man har en anhörig på sjukhuset.
Öppna blodcentralerna på helgerna ska ni se att det inte blir några problem med blodgivningen.
Ingen har tid att ta en extra tripp till blodcentralen vare sig på väg till eller på väg från jobbet. det är för mycket annat som ska göras. Men när man är på sjukhusbesök kan man lätt tänka sig att ge en halvtimme för att ge ifrån sig lite blod.
Jag tror att detta i hög grad är en fråga om organisation. Så gör åtminstone ett försök på ett av de större sjukhusen. För uppenbarligen fungerar det inte så bra idag. Trots blodbussar och en och annan kvällsöppen mottagning.
(SvD)
Fritt tänkande kring politik och samhälle - pedagogik, IT, Media och ledarskap...
12 kommentarer:
Eller också kan de ju låta mig som har epilepsi men annars är kärnfrisk lämna blod. Jag vill, men får inte.
Vi är många som stoppas av vansinniga orsaker.
Är det så. Det visste jag inte.
Varför är man oroad för attde t skulel framkalla ett anfall eller finns epilepsi i blodet på något sätt. Jag undrar bara av nyfikenhet nu.
Själv börjar jag bli för gammal ;-)
och jag får inte lämna för att jag väger lite för lite. är väl inget fel på mitt blod för det?(jag menar, vi talar ju inte 30 kilo med ryggsäck här)
Jag som homosexuell får heller inte lämna blod! Är det inte helt ofattbart att nära 50% av Sveriges befolkning alltså förvägras rätten att lämna blod.
Sperma går bra, men blod funkar inte...
Om man inte får ge blod ska man fråga varför. Svaren är alltid väldigt övertygande.
När det gäller epilepsi tillåts blodgivning tillåts först efter tre år av anfalls- och medicinfrihet. På geblod.nu förekommer uppgifter om att blodtappning kan framkalla epileptiskt anfall. Vidare är det många mediciner som diskvalificerar från blodgivning.
-Jag har varit blodgivare sedan maj 1989, under de första 15 åren som Plasmagivare till det försvann då det5 Schweiziska läkemedelsföretag som köpte plasman ej vill betala det som svenska blodcentralerna krävde.
Vilket är orsaken till att Plasmagivningen försvann i Sverige!
1996 skrev jag ett argt brev till Socialstyrelsen, med en förfrågan:
Varför kan icke Sverige ta efter Finland? Där alla blodgivare har ett kort som de visar upp var gång de ger blod.
Fick svar från Socialstyrelsens enhet i Örebro om att de skulle utreda saken.
Bristen på blod som dyker upp VARJE SOMMAR har sin orsak i att en Stockholmare som är på semester i Norrland kan ej ge blod där eftersom man först man bli testad och vänta i 3 månader på besked och en säkerhetstid som omfattar just 3 månader.
I Finland kan en blodgivare från Helsingfors som är på semester i låt säga Wasa ge blod där - tackvare sitt kort och de krävs ej på en säkerhetsmarginal om 3 månader.
Socialstyrelsen hävdar att blodcentralerna register i Sverige får ej samköras av integritetsskäl.
Men hur är det nu i övrigt med personregister i den svenska sjukvården?
Om man är med i en bilolycka och skadas allvarligt så får man vård oavsett var i landet man är skriven och då fungerar ju det DÄR med personnummer.
Det låter onekligen som om det är något fel i organisationen av det hela.
Att påstå att ingen har tid att lämna blod är lite väl drastiskt. På min och många arbetsplatser får man permission (dvs ledigt med lön) i upp till 4 timmar i samband med blodgivning. Den som är intresserad kan ju kolla upp saken med sin arbetsgivare.
Själv äter jag lite för många mediciner för att lämna blod :-(
Vad jag menar är att det är svårt att få in blodgivningen i livspusslet. Om det underlättades så skulle fler lämna blod tror jag.
Om du är boende i Stockholm kan jag informera att både Södertappen och Kungstappen är öppna på lördagar.
Grejen är den att jag bor i Norrförort. Jag lämnar gärna blod och har gjort det mycket tidigare. Men jag sätter mig inte på tåget över en timme för att lämna blod på tider som inte passar mig. Att dra iväg med bilen för den sakens skull känns inte bra av andra skäl.
Däremot har jag tillbringat mycket tid på sjukhus med en anhörig på senare tid och det har slagit mig hur många människor som rör sig där och även hur undangömd blodcentralen är.
Tro mig det här är ett problem som jag funderat på i många år. Öppettider på platser där folk är och när de har tid och är motiverade är vad det handlar om. Så enkelt men tydligen så svårt att genomföra. Varför? Personalbrist var det någon som sa.
Blodcentralerna skulle kanske börja med att respektera oss blodgivare och lyssna på vad vi vill!
Exempel 1:
Jag vill att min husläkare ska få alla uppgifter om mig som samlas in då jag ger blod. Blodtryck, blodstatus samt resultaten av blodtesterna. Det går inte säger blodcentralen...
Exempel 2:
Jag ger blod för att hjälpa samhället, därför vill jag inte ta emot varken pengar eller prylar. Men varje gång får jag spydiga kommentarer om det, vilket gör mig ledsen.
Exempel 3:
När jag utreds för blodsmitta, var ej den de sökte, vill jag ha ett tack för det som varit och även ett välkommen åter och inte bara ett telefonsamtal om att jag måste infinna mig på Infektion för utredning.
Skicka en kommentar