Var är alla läkare i den här diskussionen...

Uppdatering: Jag frågade var läkarna var i bedömningarna - läs kommentar nedan. Intressant. Inte ser det väl så dumt ut, instruktionerna kring hantering av whiplashskador?

Någonstans finns det väl en läkare som sjukskriver sin patient och så ska Försäkringskassan godkänna. Var finns de i den här diskussionen om sjukskrivningar.

Det kan väl inte vara så att det är outbildade tjänstemän (nu menar jag att de inte är läkare alltså) som sitter och beslutar om vem som behöver vara sjukskriven på grundval av några ord på ett papper. Det är väl inte så att man själv sjukskriver sig? Eller har det hänt något nytt på den fronten? Vad säger läkarna? De är helt tysta eller helt bortkopplade i den här debatten.

Hur ser det ut egentligen? Jag menar Cristina Husmark Pehrson talar om att för den som är sjuk och verkligen inte kan arbeta finns det ingen bortre gräns för sjukpenning. Så jag undrar vad det här handlar om? Är inte rehabiliteringstanken verkligt bra, med stationer där man gör avstämningar. Att hamna i sjukskrivning/sjukpension för att man inte kan jobba med det man gjorde förut är inte heller bra. Det måste väl vara utmärkt att man kan få hjälp med anpassning av sin situation? Däremot måste det väl ändå finnas någon rim och reson i det hela. Det tror jag att det gör också, men vi får mest se galenskaperna.

Vad menas med ett för klent intyg som läser om i en kommentar? Har sjukskrivning med att göra hur läkaren skrivit intyget, eller hur tjänstemannen på försäkringskassan tolkar det? Hur sker bedömningen av det här? Jag frågar nu eftersom jag inte vet. Det jag läser om "opersonliga" brev och kontakter med sjuka där empatin tycks brista skrämmer mig. När man ska testa "fall" och människor kommer emellan. Kan man inte ta och testa case istället? Varför har inte läkare tolkningsföreträde när det gäller sjukskrivning av sina patienter, varför ska tjänstemän sitta och bedöma över huvudet på den som känner sin patient och har fackkunskapen. Detta är inget nytt för - det har varit så ganska många år, även på socialdemokraternas tid. Säg inget annat.

Självklart tar man till fulretoriken här och ger sig på den borgerliga regeringen. Men det finsn en historia.

"Det är en fredagsmorgon i augusti 2002. Bara en månad återstår till valet.
På några år hade antalet sjukdagar fördubblats. Sjukskrivningar och sjukpensioner kostade 114 miljarder kronor om året. Det höll inte längre. Varken mänskligt eller ekonomiskt.

Regeringen Göran Persson hade kniven mot strupen. Ville de vinna valet krävdes hårdare tag mot de sjuka. Och Göran Persson ville vinna.

I Gustavsberg slog Ingela Thalén fast att sjuktalen skulle halveras på fem år.

Socialdemokraterna vann och drev igenom de hårdare kraven. Alliansregeringen har fortsatt, bland annat genom att sänka ersättningen för långtidssjuka.
I dag är målet nästan uppnått. Staten har sparat miljarder. " (Aftonbladet)

Cattis åsikt är mer av det bestämda slaget att det här är borgerliga regeringens fel. Men minns var snacket om att få ner sjuktalen fanns från början. Nu kan (s) tacka och ta emot att det arbete de påbörjade fortsätter med den borgerliga regeringen. Jag tror att det skulle vara bra om de goda exemplen kom fram också. Det finns de som har fått det bättre nu med det nya systemet. En person jag känner med diagnosen KOL, opererad för lungcancer och stroke fick lönehöjning med 2000 kronor i månaden och hjälp till ett arbete som hon klarar av efter sin långa sjukskrivning och rehabilitering och det är arbeta hon vill göra. Hon kan inte vara det enda exempelt. För det mesta får vi höra om ytterligheterna. Det vore bra om det fanns beskrivet från båda änderna då.

Men min fråga gäller egentligen - var tog läkarna vägen i det här? De som möter patienterna och kan göra bedömningar. De tycks ha försvunnit, varför det?


(Aftonbladet)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sjukpenning, sjukförsäkring, försäkringskassan, husmark persson, regeringen, moderaterna, samhälle