Ja, jag vill också ha ett skafferi...

Moderata riskdagskvinnan Sofia Arkelsten skriver om skafferiet som årets julklapp 2012.

Det är precis vad jag vill ha och försöker enträget få maken att kolla på alla inredningsprogram för inspiration. Men se det går inte, han är mer intresserad av sina blixtar och tillbehör som dyker ner i små paket i brevlådan från världens alla hörn mest varje dag numera. Just där delar vi inte intressen. Men man måste inte göra det, även om det i vissa fall skulle underlätta en aning.

Jag får ringa min dotter och be henne ta med lite verktyg, ty hon svingar dem bättre än den bästa snickare, så kanske vi två kan ta en bit av köket i anspråk och bygga oss ett skafferi själva.
Men å andra sidan så brukar mitt trick fungera: Man tar en planka, en skruv och en skiftnyckel och så börjar man banka in skruven lite på sniskan så där ni vet. Då brukar den som är mer händig med verktygen komma rusande och ta över, så kan man lugnt återgå till sin bok igen.

Nåväl min egen dröm om skafferiet härrör sig till barndomens möjligheter, ett skafferi med fönster och många hyllor, ett sånt som man kan gå in i och finna det man behöver. Skärmaskinen står på en arbetsbänk, hyllorna bångnar av årets sylt och saftskörd, potatisen och andra rotfrukter finns i en låda i mörkret under bänken. Kanske rent av att hyllorna är klädda med hyllpapper, fast det är väl inte så himla modernt numera. Det var nog att bli väl nostalgisk, men var det så dumt egentligen?

Dock är skafferitanken både modern och trendig just nu som Sofia skriver i sin blogg. Men den börjar för mig få alltmer seriös betydelse. Köpte just Mats-Eric Nilssons bok Den hemlige kocken som handlar om det okända fusket med maten vi köper. En del var känt förstås men man får veta mer än man behöver veta. Visste ni exempelvi att den Pistageglass som såldes tidigare var färgad med spenat? Det kan ju tyckas vara OK iofs. Men allt det andra med vattenpumpade skinkor och röksmak som penslas på får mig att må riktigt illa. Det är verkligen slående när man kommer in i en matbutik hur processad all mat är där den ligger i sina plastförpackningar, den ena grågrönare än den andra.

I frysdisken lockar färgglada bilder på fisk- och grönsaksrätter som visar sig vara rena rama lurendrejeriet när man väl öppnar förpackningen. Kanske att Findus senaste reklamfilm där den ene kocken framhärdar att paneringen är det viktigaste och den andre yngre och modernare visar färsk fisk egentligen berättar hur det står till - min egen upplevelse är just de fina bilderna på omslaget och sedan de riktigt äckelpanerade små fiskbitarna som finns inuti. det är förstås en smaksak och ungarna tycks gilla det där. Märkligt. Men som Mats-Eric Nilsson skriver i sin bok, man blit tillvand och till slut blir det konstgjorda mer naturligt än det naturliga. Den boken är värd att läsa. Ska köpa ett gäng av den och ge bort i julklapp. Boken har förstås en egen hemsida också. Vad annars?


Nästa år ska jag plöja upp baksidan och börja odla mina grönsaker själv. Då behöver jag ett skafferi. Läser du det här älskling? Jag lovar att inte städa bland småblixtarna om du bara...



Läs även andra bloggares åsikter om livsmedel, konstgjord mat, hemlige kocken, skafferi, miljö, gifter