Att vara speciell…

Det slår mig ofta hur mycket känslor som rinner genom internet. Man blir riktigt god vän med många som man inte ens har träffat i verkliga livet. Ja, rent av så kan de kännas som bättre vänner än andra rent av. Lite som de brevvänner man hade som liten. Man vet mer om tankar än om det liv de lever eller har levt. Egentligen kan det vara precis tvärtom med de vänner man har omkring sig i verkliga livet. Man vet hur de lever men det är sällan som de djupa och viktiga tankarna kommer fram.

Helene – Alter Ego blev för mig en sådan speciell vän, en brevvän, en vän i det virtuella som jag uppskattade enormt mycket och som alltid fanns där, dök upp med sina kloka ord och tankar hela tiden. Vi delade inte alltid åsikter och värderingar men respekterade varandra utifrån det. Vi länkade alltid till varandras inlägg och förde små konversationer vid sidan om. Det växte fram en tyst och stark gemenskap. Kommer att sakna det oerhört mycket.

Det var med bestörtning jag läste om hennes sjukdom och jag skrev ett personligt meddelande direkt. Jag försökte vara medmänniska, inge hopp och styrka. Men inser nu att det inte räckte på långa vägar. Denna djävulska sjukdom har sina egna vägar och man rår inte alltid på den.

Helene svarade aldrig på mitt mail - däremot så dök hon direkt på sitt tysta sätt upp med sin symbol som följare av min blogg. Det var en hälsning som jag verkligen uppskattade. Hon får därför finnas kvar som påminnelse där bland mina andra vänner. Med respekt för att hennes anhöriga tycker att det är OK. Jag känner med er oerhört mycket.

Det blev ett stort hål i bloggosfären nu.

Helenes dotter har skrivit om sin mamma.

Emma skriver också. Liksom många av andra bloggare som hade Alter Ego som en given favorittänkare.