Allt har sin tid...

Att vara politiker är inte en dans på rosor. Även om de flesta tycks anse att det enda politiker gör är fel och att de har en alltför bra lön för det. Politikerföraktet är stort och finns det en chans så ska politiker chikaneras och ställas till svars. Det märkliga kan man tycka, är att det för det mesta handlar om deras tillkortakommanden som personer, som de människor de är som angrips. Precis som om man blir någon annan, någon slags övermänniska när man blir vald. Och det är av samma människor som man valts som man blir ansatt. Sällan handlar det om rollen och de politiska insatserna. De senare kan vara av mer eller mindre nöjsam art och där finns det anledning att göra sin röst hörd. Men att politiker också är människor med fel och brister som alla andra borde det finnas större tolerans för.

Det blir så småttigt när man ger sig på politiker på personlig nivå istället för de frågor de driver, av olika skäl ofta. Det är sällan någon enskild politiker ensam har ansvaret för beslut, de sker oftast i sammanhang med andra och det finns naturligtvis fler variabler av olika art bakom som aldrig kommer fram i debatten.

Det är synd att Kristina Axén-Olin lämnar politiken. Mycket synd, för hon har alltid haft en egen stark politisk röst och såna behövs. Naturligtvis är det enklast för omgivningen om alla tycker lika, men risken för att man utvecklar ett slags "groupthink" är stor och viktiga ståndpunkter och fakta missas, kanske rent av sorteras bort för att inte misshaga. Alla organisationer mår bra av att det finns personer som ser saker lite på tvärsen och uttrycker det. Det är enbart genom att se sig omkring och lyssna som man kan lägga pussel med en komplex verklighet - jobbigt, ja visst, men helt nödvändigt.

Att Kristina Axén-Olin nu tänker låta livet fyllas av annat än politik är förståeligt och säkert mycket klokt av henne. Politiskt arbete är som att försöka ha koll på en snöboll som rullar ner för en lång lång aldrig slutande backe. Bollen blir bara större och större och till slut övermäktig att hantera. Det kan då vara klokt att börja med en mindre boll igen och kanske att man då blir mer medveten om hur stora bollar kan bli. Det är inte säkert att man är så klok, utan bollen kan mycket väl bli övermäktig igen, men kanske att man slutar tidigare då för att man lärde något av förra gången.

Tyvärr så har jag aldrig träffat Kristina Axén-Olin, ty jag hoppade också av ett politiskt infernoliv på lokal nivå för att göra en privat karriär och ägna mer tid åt mina barn som då började komma i skolåldern på tidigt 80-tal och har därefter haft uppehåll. Våra aktiviteter inom politiken har gått om varandra. Så länge ungarna var små kunde man ha dem med sig, men när de blev tonåringar behövde de helt enkelt mer tid. Dessutom fanns en tanke att det kunde vara bra att ha med sig lite erfarenheter och aspekter från livet utanför politiken när/om man gav sig in i den igen. Så har det också blivit. Hoppas att hon kommer tillbaka. Vi behöver fler kvinnor med egen politisk röst i moderaterna, i politiken överhuvudtaget. Jag saknar Britt Mogård, Ingegerd Troedson, Margit Gennser med flera, dock alltför få. Kristina Axén-Olin är en sådan person. Färgstark, med egna åsikter och utan krusiduller. Det är alltid bra att låta allting ta sin tid och nu är det tydligen tid för annat.

(Aftonbladet) (SvD) (SvD2)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, kristina axen olin, moderaterna, moderatkvinnor