Birros nya kärlek...

Man blir alldeles varm i hjärtat av att läsa Marcus Birros hymn till den nyfödde sonen.

Man minns exakt hur det var när ungarna plötsligt fanns som en del av tillvaron. Det mesta runt omkring blev ganska småttigt. De små knytena tog över verkligheten och allt kretsade kring dem. Hade själv ingen aning om bak och fram vare sig på barn eller nappflaskor när jag började min småbarnsmammekarriär. Det mesta löste sig på ett bra sätt.

De där kurserna man kunde gå på struntade jag i. Hade även då mottot - Hur svårt kan det vara? Miljontals och åter miljontals kvinnor hade fött barn före mig och lyckats var inställningen. Alla skrämselhistorier rann av och jag läste instruktionen hur man skulle profylaxandas på förlossningsbordet, tills jag blev nockad av lustgasen de gav mig. Det var det värsta - att inte vara klar i knoppen. Andra barnet klarades utan bedövning. Ont, javisst, men det gick över tämligen snabbt - i princip när ungen lades på min mage och man kunde känna den lilla kroppen andas. Sen dess har det varit kört och helt villkorslös kärlek till dem båda.

Men men, att bli mormor slog nästan att bli mamma. Jag minns första barnbarnet, första julen. Han låg på golvet och tittade upp i bland och filmades hela tiden. När han sov tittade vi på filmen. Han är idag 9 år och ganska irriterad över den där fjantiga och töntiga filmen. - Jag vill inte att vi pratar mer om det här säger han. Själv ler jag inombords och tänker att så småningom så.