Hur tänker cheferna - ett förklaringsförsök

Visst funderar man hur olika situationer kan uppfattas och nog kan diskussionen kring bonusar och skyhöga löner tes sig märkliga i kontrast till finanskris, storvarsel och andra problem som finns. Ropen på att staten ska hjälpa till är höga och ingen normalt fungerande människa har undgått detta. Rent principiellt har jag inget emot att chefer får bra löner och förmåner. Har svårt att lägga moral- och rättviseaspekter på detta. Att vinna på Lotto är fint att jobba hårt och få bra betalt är fult. Det är synd.

Men i tider som dessa och när företag vill ha hjälp av staten för att klara sin verksamhet kan det inte vara helt ovillkorat trots allt. Man kan inte heller låta bli att fundera över vad som händer och varför det händer - snedagerandet, med höga löner och bonusar vilket man inte borde ha råd med när det går dåligt. Det händer på Wallenbergs bank och det händer även på LO:s delägda pensionsbolag. De senare har nu krismöte om sina chefsbonusar. Det blir fel överallt.

Jag har roat mig här på morgonkvisten med att fundera kring fenomenet Groupthink och tankar kring dynamiken i en sådan grupp och plockade fram en gammal bok ur hyllan. Kjell Granströms, Dynamik i arbetsgrupper. (texten nedan har jag skrivit tidigare men nu modifierat lite grann för den som känner igen sig).

Irving Janis skapade begreppet groupthink. Det baserades på studier av verkliga händelser och den startade i den misslyckade invasionen av Kuba i början av 1960-talet. En plan som hade utarbetats av en inre cirkel kring President Kennedy. Tanken var att få bort kommunismen i USAs närområde, störta Fidel Castro och hans regim. Efter tre dagar var misslyckandet ett faktum och amerikanarna hade alla tillfångatagits av Kubas armé. Man hade helt enkelt underskattat sin motståndare.”Beslutet att genomföra aktionen byggde nämligen på ett antal antaganden som alla visade sig vara helt felaktiga, trots att det fanns fakta för att gruppen skulle kunna pröva de reella förutsättningarna” (Granström, 2000)

Några exempel i korthet.

1) ingen skulle få veta att det var USA som stod bakom invasionen, man använde exilkubaner. Detta trots att amerikanska tidningar skrev om det veckor i förväg. Även hemliga detaljer avslöjades där.

2) Övertygelse om att Kubas flygvapen inte fungerade. De anfallande exilkubanerna hade gamla övermålade amerikanska bombplan som, det var känt, hade många begränsningar. Det var dåliga plan helt enkelt, men detta brydde man sig aldrig om att kolla. De blev därför snabbt nedskjutna av det kubanska flygvapnet.

3) Uppfattningen om Castros armé var attd en var svag och lätt skulle kunna överbemannas. Amerikanska UD hade information om att stridsviljan i Castros armé var hög, mycket hög. Denna information tilläts inte tränga in i Kennedys grupp.

4) Man utgick ifrån att exilkubanerna hade hög moral och var redo att invadera sitt gamla land. Presidentgruppen fick information från sina kanaler om män var starka och modiga och redo. I verkligheten var de både missnöjda och hade börjat revoltera mot det hela.

5) Man utgick ifrån att invasionen skulle leda till att den inhemska kubanska motståndsrörelsen skulle hjälpa till. Detta kollades aldrig upp men var en av hörnstenarna i det hela.

6) Man var också förvissad om att om det hela skulle misslyckas så kunde exilkubanerna retirera in i bergen till den Castrofientliga gerillan. Detta var också en säkerhets aspekt som styrkte att planen skulle genomföras. Men gruppen missade att de själva under beslutsprocessen hade flyttat på den landstigningsplats som hade möjliggjort en reträtt.

Ovan beskriver hur Kennedygruppen bortsåg från fakta och information som fanns tillgänglig. Man till och med struntade i den och brydde sig inte om att undersöka närmare hur det förhöll sig. Den här gruppen bestod av erfarna, intelligenta människor som arbetat med politik på hög nivå länge. Många viktiga beslut hade de tagit i sina dar. Denna och andra liknande studier av olika händelser är grunden till begreppet Groupthink, ett destruktivt gruppbeteende. Ett av de centrala begreppen är hur information hanteras om den ens når in i gruppen. Vid grisbuktsinvasionen fanns det tillräcklig information för att man borde ha fattat beslutet att avstå. Men man valde att bortse från viktig information.

Groupthinksymptomen är en föreställning om den egna osårbarheten och förträffligheten som i sin tur kan leda till onödigt risktagande. Man blir självgod och tror att världen kretsar kring en själv och känslan av att vara onåbar gör att gruppen inte utgår från realistiska bedömningar av de förhållanden som råder. En slags omnipotens. Gruppen anser att den har en inneboende moral som inte behöver ifrågasättas. Som samlad grupp kan man i sin egen föreställningsvärld besegra alla. Man bortser från varningssignaler och rättfärdigar sitt handlande med att dikotomisera omvärlden. För eller emot, av eller på, svart eller vitt. Motståndarna är onda och gruppen är den goda.

När Watergateaffären uppmålades som kris i tidningar så menade Nixon att det bara var en förtroendekris hos den intellektuella överklassen – folk bryr sig inte om sån´t här utom när det berör dem själva. Vi vet hur det gick med den saken.

Granström menar att det som skapar förutsättningar för den här typen av negligerande processer är det tryck mot enighet som finns i grupper som är utsatta för groupthink. Det finns självutnämnda åsiktspoliser, det finns självcensur och ett antagande om att tystnad betyder bifall och det ger en falsk bild av enighet.

Innehållet i den information som når in i gruppen är mycket selektivt vilket naturligtvis påverkar gruppens beslut. Det i sin tur betyder att det inte alltid är rena fakta som underbygger besluten. Handlingsmönstret är inget som gruppen bestämmer sig för och deltagarna är inte alltid medvetna och man uppfattar inte själv sina föreställningar som ickekorrekta utan ser dem som en sanning. Detta kan naturligtvis leda till ödesdigra beslut eftersom gruppen inte ser några alternativa handlingsvägar. När man väl har bestämt sig så finns det ingen återvändo. Ändras förhållandena så bryr man sig inte om att undersöka alternativen. Det viktigaste är att hålla enigheten i gruppen intakt. Gruppen har en illusion om att de är osårbara och därmed behövs inga katastrofplaner om något skulle gå åt pipan.

Groupthink innebär också att beslut inte fattas på rationella bedömningar utan snarare på gemensamma vanföreställningar. Man kan ställa sig frågan hur intelligenta och erfarna människor kan förlora uppfattningen om verkligheten och omdöme så totalt. Granström (ibid) menar att ”förklaringen ligger i att allt sunt förnuft och rationella resonemang inte ges utrymme när gruppen behöver reducera ångest och skydda sig mot annalkande attacker.” När en grupp är hotad kan primitiva försvarsmekanismer uppstå för att man ska reducera spänningen som uppstått i ifrågasättandet.

Groupthink är mer sannolik i en grupp där prestigevinster kan göras. Om gruppen är isolerad från sin omgivning och är någorlunda homogent sammansatt kan groupthink uppstå. Grupper som ska fatta stora beslut vill arbeta i en sluten grupp för att undvika läckor och det är inte med självklarhet man släpper in experter och sakkunniga och därför går man också ofta miste om viktig information. I en grupp där groupthink råder anammar man ofta okritiskt en bestämd handlingslinje och när man väl bestämt sig så finns det alltså ingen återvändo. Jämför Hans Holmérs Palmegrupp där man på et fiaskoartat sätt gjorde tillslag mot ett stort antal helt oskyldiga kurder.

När en situation innebär hög stress, exempelvis från externa hot söker gruppen enighet. Medlemmarna i gruppen blir beroende av det sociala stödet som finns i gruppen och vill till varje pris undvika konflikter. Det är ledarens lösning som är den gällande. Vietnamkriget trappades upp trots varningar från underrättelseexperter och andra specialister. Det handlar om erfarna och välkvalificerade människor som trots detta ignorerar alla signaler om att man är på fel väg.

Stark gruppsammanhållning, organisationsbrister och en yttre press ger en sannolikhet för att groupthink skall uppstå.”Groupthink kan beskrivas som en bristfällig analys och beslutsprocess som beror på att medlemmarnas strävan efter enighet begränsar viljan eller förmågan till realistiska värderingar och förmågan till att pröva alternativa handlingsstrategier.” (ibid)

Groupthink är en universell företeelse och några svenska exempel är den nämnda Palmegruppen men också Motalaskandalen där en grupp höga politiker i maktens centrum levde loppan på skattebetalarnas bekostnad utan att riktigt fatta vad de gjort.

Att tillhöra gruppen blir viktigare än att uppnå gruppens mål och det ger i sig förutsättning för att ett destruktivt gruppbeteende kan uppstå. Beslutskompetensen i politiska och andra maktgrupper kan förvridas och grupprocessen utvecklas på ett sätt som gör att förnuftiga människor uppträder på ett oförnuftigt och ickeadekvat sätt utan att själva vara medvetna om det.

När människor i omgivningen börjar protestera, det folkliga förnuftet börjar göra sig hört och talar om att Kejsaren är naken så uppstår olika typer av fenomen kring de beslut den groupthinkangripna gruppen lanserar. Man börjar demonstrera, man bojkottar, bombarderar ledande personer med mail och brev, man revolterar på plats, man försöker lobba fram sina idéer på olika sätt. Numera finns också bloggandet som en variant på temat. Detta behöver i sig inte alls betyda att de man protesterar emot är offer för groupthink. Det finns många olika perspektiv naturligtvis och än så länge är det ett outforskat område huruvida denna typ av protester ens når in i en beslutsgrupp.

Illusionen om osårbarhet i en groupthink-konstellation gör att man inte anser sig behöva bry sig om varningssignaler och protester. Tron på den egna gruppens högre moral innebär att makthavarna mycket väl kan agera emot både opinioner och sunt förnuft. Tendensen att bortse från varningssignaler både utifrån och inifrån är också utmärkande.

Exempelvis så kände projektgruppen till att styrsystemet för JAS kunde slås ut i prototypen. Trots detta så lät man planet uppvisningsflyga över Stockholm där det också störtade. Det var livsfara för tusentals människor. Vilket hade kunnat vara ett skäl så gott som något från att avstå från uppvisningen. Eller hur?

Det finns ”åsiktsvakter” som både skyddar ledaren och gruppen från besvärande information. Exempel kan vara att protestbrev som skickats aldrig överlämnats till exempel. Protesten tystas ner på vägen och når aldrig fram till adressaten. Att få till möten med en statsminister kan vara svårt, inte på grund av statsministern själv utan på grund av dem runt omkring honom. Blir det ett möte så kan det vara så att det hålls med någon mindre viktig person. Långt bort från maktens kärna.

Forskningen har visat att politiskt och militärt beslutsfattande inte alltid grundar sig på rationella processer, vilket i sig innebär att förändringar inte alltid sker med rationella argument. Att bryta igenom ett ”groupthinkskal” är svårt med enstaka insatser. Man måste arbeta på flera fronter för att nå resultat menar Granström (ibid). Det krävs upprepade aktioner, varierade i uttrycksform med konsekvens i sitt budskap.

Granström presenterar också två poler av groupthinkagerandet, dels det depressiva, dels det omnipotenta. Får man negativ information om den egna gruppen så menar den depressiva att det inte finns tillräckligt med resurser och man blir uppgiven. Den omnipotenta gruppen slår ifrån sig, förringar och visar förakt för informationen. Om den är negativ vill säga, är det positiv information så övervärderas den. I synnerhet om ledaren är närvarande. Man vill ju tillhöra gruppen.

Den depressiva gruppen bemöter nya förslag med trötthet och uppgivenhet medan den omnipotenta gruppen direkt nedvärderar alla förslag. De kan tillintetgöras genom tystnad eller att man helt enkelt håller undan dem.

När det gäller ledarskap investerar den depressiva varianten all auktoritet i ledaren och alla andra är passiva. I den omnipotenta gruppen backas ledaren upp av alla, man bekräftar och definierar ledarskapet som därmed blir begränsat. Deltagarna vaktar på varandra och tillåter inte avvikande uppfattningar. Det är ledaren som anger vad som är rätt eller fel.

Dessa beskrivningar är hypotetiska men har enligt Granström styrkts i empiriska studier och självklart är det inte strikt gällande, men de kan ge en indikation av det som sker.

SEB:s Falkengren tar konsekvenserna och backar på de stora lönehöjningarna och medger att det blev fel, Lena Mellin tycker att det blev fel ändå och säger att det man inte kan förklara ska man avstå ifrån.

Hur som helst så kanske man kan hoppas på att alla lär sig något av de här situationerna. Ledarna att kolla förbi sina vakthundar som säger att allt är lugnt, även om havet stormar runtomkring. Den som skriver och konstruerar avtalen kanske borde lika stort ansvar som den som skriver på dem?

(AB) (DN)

(intressant)


Läs även andra bloggares åsikter om politik, finanskris, SEB, groupthink, bonusar, regeringen, moderaterna, alliansen, samhälle, omvärldsbevakning