Det räcker inte ens att ta livet av sig...

Det finns inga felaktigheter i socialens agerande menar en chef i Jönköpings kommun när han talar om flickan som tog sitt liv precis innan hon skulle vittna mot en äldre man som våldtagit henne vid uppepade tillfällen. Chefen har säkert rätt, punkterna i formuläret 1A är ifyllda. Jag är nu cynisk men slutar aldrig förvåna mig över hur kortslutna människor kan vara. Kanske är det ett sätt att överleva sina säkerligen mycket smärtsamma arbetsuppgifter.

Flickan var sårbar på många sätt, det kan man förstå. I annat fall är inte socialen inblandad. Tragiskt att det gick så långt att hon kände som enda utgång att hon måste ta sitt liv. Att mannen sedan går fri och åtalet läggs ner är mer än häpnadsväckande. Men lagen har sin gång och utfallet är inte alltid helt logiskt ur det mänskliga perspektivet. Uppdatering: Som påpekas i kommentar nedan, det går inte att ha rättegång på nätet och ingen av oss som läser i tidningarna vet mer än vad som står där. Det kan man inte dra slutsatser av och döma någon efter. MEn man kan reflektera över liknande händelser och det är vad jag gör nedan.

Det är obehagligt och otäckt att det finns människor som utnyttjar andra och inte förstår eller än värre förstår hur det kan skada andra i själen. Kanske för hela livet. Brottsoffer har det svårt och de får alldeles för lite stöd. Det behöver åtgärdas på många sätt, även brottsoffren har utsatts för trauman som kanske kan sitta i hela livet.

Låt mig dra ett exempel på ett brott som aldrig blev anmält, det finns många liknande får man veta när man börjar prata om det. Alltid finns det någon som känner någon som...

En ung kvinna arbetar på ett företag och trivs gott med det, alla är trevliga och de har hur kul som helst på jobbet. Företaget har en säljkonferens och det äts och dricks champagne och festas rejält på kvällen. Detta handlar om väletablerade män, inte om dem som av olika skäl kan skylla ifrån sig. En av killarna frågar om han ska följa henne till rummet. Ja tack säger hon som är lite skraj och mörkrädd för att gå själv. Någon tanke på något annat än att han skulle vara juste och följa henne till rummet hade hon inte. Nykär och förälskad som hon var i en som inte var där, det fanns inget utrymme i tankevärlden för amorösa äventyr överhuvudtaget. Hon klargjorde detta för mannen gång på gång. Han envisades och hon grät och bad honom gå sin väg. Det hela slutade dock med ett övergrepp. Att det handlade om just det och inget annat förnekade den här unga kvinnan i 25 år! Livet kraschlandade kan man säga. Fragmenten av händelsen dök upp titt som tätt, men det blev aldrig en hel tanke och gick inte att förstå. Förnekelse av hemska händelser är vanligt, en försvarsreaktion och överlevnadsstrategi.

Men en dag, alltså 25 år senare när hon satt på tåget kom känslan fram i sin helhet och hon förstod och erkände för sig själv vad som egentligen hade hänt. Skammen och rädslan hade hållit henne fången i alla dessa år. Hon var alltid rädd, för att gå ensam i hotellkroridorer, på restauranger, för att åka tåg och taxi utan sällskap. Rädslan för att råka ut för övergrepp och våld fanns där hela tiden. Hon hade inte förstått varför tills den dag det hela uppenbarade sig för henne när tåget dunkade monotont över rälsen. Det blev ett förfärligt uppvaknande, men också en befrielse. För vems var felet? Inte hennes.

Känslan var så stark och den fyllde henne med ångest, illamående och yrsel. Det var bara att åka hem och gråta ett par dar. Besvikelsen över att blivit behandlad så illa var oerhörd. Personer som hon litat på och som hon trodde tyckte om henne och ville henne väl var i stället precis tvärtom. De utnyttjade hennes naivitet och allmänna godtrogenhet. Det förakt hon känner idag för dessa personer, för det var fler inblandade, är oerhört stor. Tyvärr så är det hela preskriberat nu, i annat fall skulle hon, den nu vuxna och starka kvinnan, sätta dit och anmäla dem så att det fick ett rejält eftermäle. Lita på det. Men föraktet finns där och numera också övertygelsen om att det inte var hennes fel. Hon bad honom låta bli och det borde ha stannat där, men nu gjorde det inte det. Tjugofem år tog det för kvinnan att bli fri i tanken och förstå vad som hänt och förstå att det inte alls var hennes fel. Tjugofem år!

Dessvärre så är historian ovan sann och den är heller inte helt ovanlig. De män som utsätter andra för övergepp kan man inte känna nog förakt för. Som tur är så är de flesta män justa och hyggliga personer. Det är tur att de finns. Real men don´t rape.

Det hela är minst sagt upprörande tycker Erica. Verkligen.

Exp, SvD , Aftonbladet, DN

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, kvinnosyn, respekt, övergrepp, skam