torsdag 30 juli 2009

Men hon lever inte längre...

Uppdatering: Jag behöver bestämt göra ett förtydligande. Jag tror inte på att ha en minnesplats online för de som har dött. Det skulle bli för komplicerat. Men jag har tänkt tanken med runor online. Men jag tycker alltså inte att det är en bra idé. Många tycks tro det dock. För mig gäller end over and out.

Jag hade en fantastisk bloggvän. Hon var en fantastisk bloggare och dessutom en otroligt klok person. Vi hade många goda bloggsamtal hon och jag och följde varandra varsamt och med stor respekt, för vi tyckte inte alls alltid lika. Plötsligt en dag skrev hon och berättade att hon var sjuk, mycket sjuk. Dessvärre så kunde hennes kropp inte stå emot och hon tappade sitt liv. Förloppet var mycket snabbt. Det var omtumlande minst sagt. Även för oss som stod vid sidan av. Hur det var för hennes familj vill jag inte tänka på.

Hur som helst så får jag gång på gång upp henne som vänförslag på Facebook. Det känns inte bra, jag vet att hon inte lever längre. Här uppstår då frågan om huruvida konton på internet ska tas bort eller inte efter någons död.

Mymlan och jag hade en twitterdiskussion om ämnet och hon skriver på Bloggvärldsbloggen att hon tycker att hennes nätnärvaro ska vara kvar som ett minne. Hon vill ha det så. Jag är mer tveksam. Å andra sidan är jag ganska privat. Jag slänger mina personliga brev och vykort vartefter. Jag vill inte dela med mig av mitt innersta utan kontroll till omvärldens beskådan. Kanske att min blogg får ligga kvar men då ska kommentarsfältet vara avstängt och det ska enbart vara en helt statisk sida man kan läsa på. Men mitt konto på Facebook vill jag att det försvinner. Man resonerar på olika sätt här. Jag vill inte lämna spår efter mig medvetet, att det är svårt att undvika inser jag förstås.

Det är tydligen väldigt svårt att radera konton från Facebook, man måste göra det personligen. Annars kan det missbrukas och någon gör det på jävelskap eller av misstag. Så det är bra på ett sätt att det finns begränsningar här. Men vad händer när någon dör? Det finns inga självklara rutiner för detta vad jag förstår. Delvis kanske det kan förstås av att de som skriver programmen är i en ålder när dödsfall inte är aktuellt. Jag vet inte. Men det känns inte bra att få en vänförfrågan från någon man vet inte längre lever, inte när det händer gång på gång. Det blir lite som att få blöjreklam och liknande fastän babyn dog. Smärtsamt och inte självklart etiskt för mig.

Erick Starck skrev en text om platser med minnen. Jag har själv funderat kring en internetplats där man skriver minnestexter över nära och kära som dött. Men där vill man bara ha de "goda" texterna förstås, så hur gör man med de andra? De finns också där vare sig man vill eller inte. Vem värderar vad som är vad? Det är en svår fråga det här.

Vicki Qvarnström funderar kring sitt digitala testamente. Och vi lär få se fler länkar vartefter kan jag tänka. Bisonblogg har skrivit om digitala testamenten även han.

Uppdatering: Fler bloggar om detta så viktiga ämne. Humlan, Maleandro, Keken, sjumilakliv, kjellberg, en bokmal anfaller, David G. ScaberNestor,


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

8 kommentarer:

karibien sa...

I mitt digitala testamente ber jag mina efterlevande först meddela min död och sedan stänga blogg, presentationssidor etc. Jag vill inte att min blogg förvandlas till en sentimental minnestavla och min dotter behöver inte klyschor från folk hon inte känner.

Jag ryser vid tanken på en internetplats där någon ska avgöra vilka minnestexter som duger - enligt vad? God smak? Tillräckligt from? För ärlig?

Den som sörjer mig behöver inte min blogg för att göra det. Det går bra att sörja var som helst - vid en hög gammal tall, på en grönskande äng, under en stjärnklar himmel eller på en barpall.

Jag vill inte heller att mina ord bevaras. Har jag skrivit något som berört någon kommer det ändå att leva i kvar i minnet. Resten ska raderas, precis som man röjer lägenhetsförrådet i dödsboet.

Läs mer på bloggen

Anonym sa...

Detsamma hade jag.Men människor missbrukade hennes namn efter hennes död för att få upp sina bloggbesöksräknare så närmaste anhöriga till denna kvinna stängde ner hennes blogg som egentligen var tänkt att ligga kvar som minne.Vilket missbrukades omgående för egen vinning.Sådana är vi uppenbart som människor.Politiker som vi alla vet ännu mer.

Lilla Jag

Oscar Swartz sa...

Jadu Mary, de där frågorna kommer att bli allt vanligare och knepigare. Jag hade skrivit en känslosam om min farbrors begravning på bloggen. Efter ett tag fick jag ett mejl av någon som hade kopplat ihop ett anonymt nickname som tystnat på en community med den som begravdes. Folk som han endast hade kommunicerat anonymt med och debatterat med i en massa forumtrådar insåg nu att han var död. De sörjde denne person, som ingen träffat och som de bara kände genom hans inlägg, så mycket att de startade en insamling till Cancerfonden. Det skrev jag en krönika om i Computer Sweden. Hela storyn är ganska gripande tycker jag.

J.N sa...

Jag har två vänner som jag lärt känna väl över nätet och umgåtts med irl som har dött i från mig i förtid. I det första fallet så var det ett utdraget döende så han hade sett till att hans hemsida m m var lätt för anhöriga att lägga ner, eftersom han inte ville att det skulle finnas kvar efter honom.

Den andra vännen var tvärtom, det finns, drygt två år senare, fortfarande kvar allt hon skrivit i bloggväg och jag tycker personligen mer om den vägen, att det finns något kvar som säger något om min älskade vän och vad som hände. Och det händer fortfarande att folk kommer dit och säger något och att någon som kände henne en gång för längesen får reda på vad som hänt.

Mary sa...

Obs! Jag vill inte ha någon digital minneslund på grund av att det skulle bli för komplicerat som jag skriver ovan,


Lilla jag: Det är hemskt hur fel det kan bli. Jag antar att vi skriver om samma person. Jag blir så illa berörd av att få en vänförfrågan på Facebook. Det händer allt för ofta.

Och jag utgår ifrån att det inte är jag som är politiker som du tycker illa om. I det här fallet har det inget med saken att göra. Det vore oförskämt att säga så till mig. Jag har inte ens nämnt något namn som synes. Jag talar om en sak. Vad händer med vårt digitala liv när vi inte kan underhålla det själva längre?

Så var politiker kommer in i bilden förstår jag inte.

Gunilla sa...

Kom hit från ett inlägg på Bloggvärldsbloggen.

Intressanta frågor och tankar som dyker upp.
Jag är för min del tacksam för alla minnessidor och annat som finns kvar efter mitt eget barn.

Min egen blogg startades i samma veva som jag miste mitt barn, just för att jag miste mitt barn. Jag vill att den får stanna kvar när jag själv inte finns kvar här nere på jorden.

Men självklart respekterar jag var och ens egen önskan.

Mary sa...

Gunilla, jag tror att det är det viktigaste. Vars och ens önskan.

Tonårsmorsa / Fatou sa...

Du har helt rätt! Jag hade missat att länka dig i mitt inlägg. Jag ber om ursäkt för det och har nu gjort ett tillägg:

http://tonarsmorsa.se/2009/08/21/alter-ego-ville-inte-bli-en-reklampelare-for-blekta-tander/