Kan verkligen politiker hålla på med sociala medier?

Väl kände tänkaren Nicklas Lundblad som är fil dr i informatik och numera vice VD på Handelskammaren ställer i följande gästblogg frågan om hur mycket en politiker egentligen kan delta i sociala medier, hur nära sina väljare man egentligen kan och ska vara. Det är en oerhört intressant frågeställning.

Idag är vi helt förförda av sociala medier och vill att alla ska vara med. Ingen med lite självaktning kan stå utanför. Inte minst gillar jag det själv, men om man sätter in det hela i ett större sammanhang så finns det verkligen anledning att fundera över vad det innebär. Jag tror att man kan ta sitt uppdrag på allvar som politiker även om man använder sociala medier. Men att det gäller att också ta det på allvar. Politiker är förvisso människor de också men samtidigt är rollen som politiker ett seriöst uppdrag... Mitt eget credo i detta sammanhang är personlig men inte privat.

Uppdatering: Vad gäller sociala medier och politiker så har det talats en hel del om USAs president Obama och hans närvaro på nätet. Jag är själv kontaktad i andra ledet till honom via Linked in. Det är ganska kul, inte för att jag tror att det är han själv som sitter och pratar med omgivningen men det ger ändå en känsla av kontakt. På Flick´r har Obama ett eget konto och där under bilderna finns åtskilliga kommentarer kring ämnet politiker och sociala medier. Det är läsvärt och har direkt bäring på de funderingar Nicklas Lundblad förmedlar nedan.

SR har haft program om sociala medier och politikter. Kolla här.

Begrunda vad Nicklas skriver här nedan - ska bli intressant att höra flera tankar kring detta.

G Ä S T B L O G G E N


Det är inte ofta jag är grinig, men låt oss vara litet motvalls ett tag. Det är nyttigt och litet spännande. Låt oss ställa en obekvämfråga: är det bra att politiker använder sociala medier av olika slag? Eller bredare - är det bra med direktkommunikation mellan politiker och väljare?Intuitivt viftar vi alla - jag själv inkluderad - den frågan åt sidan. Det känns som uppenbart att mer transparens och mer access till politiker aldrig kan vara särskilt dåligt, eller hur? Hur kan det vara dåligt att utrikesministern bloggar eller att IT-ministern hade en fotoblogg, eller att justitieministern uppdaterar sin Facebookstatus när hon slår ihjäl utrotningshotade djur? Om något skapar det en tillgängligare, personligare och mänskligare politiker - eller hur? Och dessutom kan vi alltid hoppas att den armé av PR-proffs som i normala fall försöker berätta för politiker hur man skall se ut, klä sig, raka sig (ja, Lars, jag tänker på dig!) eller vilka böcker man skall läsa inte orkar hålla emot, att politikern framträder osminkad och ärlig inför våra sociala medieverktyg.

I går lanserade Kreml och president Medvedev en YouTube-kanal. Det är väl bra? Att det är bra att den ryska regimen skalar bortmedierna och talar direkt till folket. Att den inte måste filtreras genom besvärliga reportrar med förutfattade meningar och idéer om vad folket vill ha eller vad de behöver höra - mer transparens och den ryska ledningen kan ju inte vara dåligt, inte sant? Faktum är att om direkt access till makthavarna är ett väsentligt värde, varför gör vi inte så att vi helt enkelt överlåter produktionen av TV och radio i statens intresse till politiker direkt. Inte via den halvmesyr med politiska utnämningar och föregiven neutralitet som vi ser i dag, utan direkt - regeringen kan ta över TV. Litet som iItalien.

Den access och transparens, den närhet och den inblick i som detta skulle ge oss, den vore ju ovärderlig. Och utan taffliga och påflugna journalister och andra tomtar som försöker skruva berättelser, hitta skandaler överallt och driva sina egna agendor - påverkade av sina liberala ägare eller sin kommunistiska utbildning.

Rak och enkel...propaganda...är väl bättre?

*Naturligtvis inte.

Och lika naturligtvis är inte svaret på frågan att förbjuda politiker att twittra eller blogga eller skvallra på Facebook. Men det finns en utmaning här. Sociala medier är försåtligt intima. De ger oss en känsla av att vi kommer inpå, att vi kommer nära. Men som väljare borde vi inte i första hand söka närhet till våra makthavare - vi borde söka effektiva former för granskning och ansvarsutkrävande - en uppfordrande distans.

Vi borde sluta följa våra politiska ledare (i dubbel bemärkelse) påTwitter. Vi borde backa några steg och i stället dra en klar gräns i sanden: hit men inte längre. Om du vill ha mitt mandat för att styra landet, då vill jag inte att du låtsas vara min vän. Jag vill inte att du låtsas att du talar till mig som om vi vore vänner.Det finns ett engelskt uttryck som fångar en del av känslan som jag försöker artikulera här: familiarity breeds contempt - familjaritet föder förakt. Och det är en social funktion som fungerar åt båda hållen. Å ena sidan kan jag inte hjälpa att en politiker som fläker ut sitt liv på nätet får mig att tappa något av respekten för politiken i sin helhet. Å andra sidan kan jag inte tro annat än att den politiker som kan viska förtroligt också håller den för mindre farlig, mindre värd hans uppmärksamhet och respekt.

Till filmen V for Vendetta fanns en tagline som jag tyckte om: "People should not fear their government, their government should fear the people". "Fear" inte "friend" - nota bene.

Och värre: den transparens vi hyllar här skapar ju helt nya nätverk. När kommer den första korruptionsskandalen som involverar socialamedier? "X-ministern fattade beslut till förmån för facebookgrupp eller twitterfollowers..."

Vad är värdet av att retweeta en ministersbudskap? Låt oss hårddra (vi skulle ju vara griniga): när är en retweet en muta? Allt detta är vansinnigt hypotetiskt, men det är ändå värt att ägna några sekunder. Vi har rört oss från tanken på en granskande tredjestatsmakt med stort förtroende och en politisk makt som bör nagelfaras noga till en värld där journalistiken upplevs som brus och vi välkomnar in politiker i hemmet.

Hur hamnade vi här då? Hur kom vi att bli så förtjusta i det direkta tilltalet från makten? Sanningen är att det kanske handlar om ett journalistiskt haveri av episka proportioner. Förtroendet för politiker brukar ständigt vara föremål för beklagande kommentarer i pressen, men sanningen är ju att förtroendet för journalistiken varit ännu lägre.

I valet mellan att få nyheter direkt från makten, eller att få dem via en journalistik som upplevs ha kapitulerat i ett träsk av rewrites och skruvade vinklar, ja, så väljer vi maktens osminkade anlete. Det är ett enormt underbetyg för den moderna journalistiken - men hur ska man annars förklara den enorma efterfrågan på politisk kommunikation via sociala medier som vi ser? Om journalistiken upplevdes som spännande, värdefull och förädlande - varför skulle då någon vilja lyssna direkt till his masters voice?

Två fördömelsedomar alltså: en över den politiska direktkommunikationen som är avlägsen släkt med den korrupta propagandan och en över en journalistik som fått samma propaganda att framstå som det bättre alternativet.

*Jag sade att jag skulle vara grinig, eller hur?

Och jag tror inte att den bild jag ger här helt riktig. Det främsta argumentet mot den är emellertid inte att det faktiskt blir transparentare och att vi får direkt access, eller att politiken blir mänskligare. Nej, det främsta argumentet mot den misantropiska tonen i det tänkta grälet ovan är faktiskt människor som Mary.

Sociala medier kan nämligen fungera åt två håll. De kan skapa politiker och politiskt engagemang. De kan väcka rörelser som piratrörelsen eller den fantastiska Juliagruppen. De kan entusiasmera och driva riksdagskandidater. Då blir ekvationen plötsligt en annan, då är det en sorts motmakt som talar. Men det finns en utmaning också här, och den handlar om vad som händer sedan. När Mary blir vald, när piratpartiet kommer in iEU-parlamentet. När gräsrötterna rotar sig i maktens skugga.

Någonstans längs vägen kanske det finns en punkt där man för att vara riktigt ärlig med sitt mandat måste stänga sitt Twitterkonto, radera sin Facebookprofil (good luck with that) och sluta ladda upp nya YouTube-videos. För att signalera att man tar uppdraget på allvar. Att man inte söker vänner, så mycket som ett mandat att förändra och att man tar detta mandat på fullt allvar.

Ur ett perspektiv måste kanske det politiska ledarskapet vara asocialt...

Dr Nicklas Lundblad

Läs mer av Nicklas på hans nya blogg


(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, sociala medier, politikerrollen, moderaterna, alliansen