Ingen borgfred här inte...

Mona Sahlin et alles skriver indignerat brev till Fredrik Reinfeldt om att han inte håller på borgfreden. Detta med anledning av att de inte får vara med och bestämma.

Intressant mot bakgrund till den inställning socialdemokraterna själva haft till borgfred. Man har Marita Ulvskog i EU numera, hon tycks inte vara intresserad av någon slags extra vänlighet mot den borgerliga regeringen precis. Mona Sahlin å sin sida deklarerade i april att de inte tänkte ställa upp på någon villkorslöst borgfred inte. Lars Ohly och Peter Eriksson hängde på.

Det som förvånar mig mest från oppositionens sida är att de dels anser sig kunna ställa krav på och hur och vilka beslut regeringen fattar. Som om det överhuvudtaget var frågan om det när de själva satt i regeringsställning. Dels förvånar det mig att man bortser från att omgivningen har ett minne. Vi minns att oppositionen minsann inte ville ställa upp på någon borgfred, att man nu klandrar Fredrik Reinfeldt för att inte göra det känns lite magstarkt. Dessutom så är det han som är statsminister nu. Inte oppositionen. Även om det naturligtvis går att förstå att det känns konstigt att sitta i baksätet och inte själv köra.

Förvisso så pågår det politiska spelet inom alla partier och vi gillar det på olika sätt - men ibland blir det så uppenbart introvert att partierna glömmer att allmänheten, de sk. väljarna också har en hjärna och ett minne och att de inte går på precis vad som helst.

Jag tror heller inte att man ska underskatta kraften i tilltron till Fredrik Reinfeldt som statsminister. S-bloggaren Peter Andersson anser att SvDs ledarredaktion driver en "Sahlin-e-dum-kampanj" och menar att önskan om att de borgerliga partierna går till val under en gemensam flagg är ett sätt att uttrycka rädsla för den röd-gröna alliansens politik. Vet inte om man kan hålla med om allt det där precis.

Förvisso är jag moderat och står för de flesta värderingar som finns vad gäller frihet för människan att fatta egna beslut i möjligaste mån. Jag gillar absolut inte den skrämselpropaganda som socialdemokraterna använder sig av i form av ättestupsdiskussionen som pågår. Att man hänger upp sig på motivet "fler i jobb och färre i utanförskap" och kallar det ett brutet vallöfte utan att ta hänsyn till hur det ser ut i konjunkturen och omgivning är inte annat än ohederligt. Att spela på känslor och rädslor är motsatt mot att arbeta för framtidstro och hopp. Konjunkturen kommer att vända, det vet alla som varit med i några upp- och nedgångar. Den man befinner sig i för närvarande är alltid den värsta. Så har det alltid varit om man ska vara lite krass.

Att sedan sätta sjuka människor emot de som är friska är också väldigt osmakligt. Den som är sjuk ska ha stöd och det får de allra flesta också. Katastrofartiklar om människor som ramlat mellan stolarna och fastnat i byråkratins kvarnar har alltid funnits. Det är inte nytt det heller oavsett färg på regering. Förvisso verkar det finnas en del att önska av rutinerna i den nya ordningen, men det bör gå att rätta till. Avsikten är ändå att människor ska få hjälp att bli friska och inte fastna i längre sjukskrivningar än nödvändigt och framförallt inte ramla in i det beroendeskap av andra/samhället som en förtidspensionering innebär. Man ska inte glömma att det med förtidspension fanns en hel del restriktioner kring hur mycket man fick arbeta för att fylla ut pensionen. Därmed stannade man också upp i sin egen önskan om någon form av standardhöjning i livet.

Att kalla socialdemokrater et alles för vänsterexperimentet är inte heller kul egentligen, men däremot så kan man kanske säga att en hel del av deras vi-tar-hand-om-och-bestämmer-över-allas-pengarpolitik överlevt sig själv nu när människor i allmänhet vill och kan bestämma själva och inte längre står och bugar och bockar som förr. Man vill inte bli bestämd över om det går att undvika, det tror jag är hemligheten med den borgerliga politiken.