Vad hade hänt om jag haft twittertäckning i garaget...

Idag var en sån där dag då det som inte får hända händer. Jag var i god tid på väg till internetdagarna i stan. Tyckte jag. Men som vanligt så var det förstås problem med parkeringsplats. Eftersom jag ville komma i tid till mitt 11-seminarium så tänkte jag va falls och körde ner i Norra Latingaraget. Detta trots att jag lovat mig själv att aldrig parkera där efter att jag blivit antastad av en knarkare där för 15 år sen ungefär.

Nåväl det var trångt och på något sätt hamnade jag längst in i någon liten hörna som man inte kunde röra sig i, knappt. Jag vred bilen fram och åter en centimeter i taget ungefär för att komma runt. Skönt tyckte jag när det var klart och så körde jag glatt ut ur cellen. Men stopp. Vad händer? Jag tog ut kurvan för snävt och fastnade i bilen som stod utanför. Helt otroligt. Det gick inte att vare sig backa eller köra fram. Den andra bilen satt som ett berg i mitt däck. Det gick inte att rubba bilen.

Självklart kom det nu massa folk som skulle ut med sina bilar och där stod jag mitt ivägen och ingen kom förbi. Men alla var jättegulliga och vi försökte med både det ena och det andra. Lyfta bilen åt sidan - gick inte. Backa, lägg om, kör fram, lägg om, backa lägg om. Inget funkade.

Som tur var så har jag nyligen tagit en försäkring hos Falks som gör att de kommer och hjälper till med punkteringar och liknande grejor. Detta var typiskt ett sånt tillfälle. Så jag fick låna en telefon för på min saknades täckning, vad annars? Helsicket var löst. OK - bärgare på gång. Vi andra kämpade på. Det hade blivit fyra karlar och två kvinnor utöver mig nu, så det var fullt i garaget kan man säga. I alla fall i vår lilla hörna längst in.

Den ena tjejen tog reda på vem som ägde bilen som jag satt fast i. Som tur var så var ägaren i närheten och skulle komma direkt. Bärgaren lyckades dundra in i garaget som väl egentligen är byggt för den gamla typens Volkswagenbubblor eller möjligen Fiat 127. Ni vet hur stora dagens bilar är? Det var kaos i garaget. En av tjejerna blev sur och kastade åt mig en lapp och sa åt mig att skriva namn och telefonnummer så att hon kunde skicka taxiräkningen. På illröda högklackade dojor vinglade hon sedan lite ilsket iväg. Tyvärr så var det just hennes bil som bärgaren ville flytta på för att komma åt att flytta på min bil. Jösses.

Ni kan tro att jag kände mig rätt dum som ställt till det för så många andra. De var så oerhört gulliga och hjälpsamma allihop. Jag vill skicka blommor! (inte till tjejen med taxin, henne önskar jag att något liknande ska hända så att hon blir lite mer ödmjuk, alla kan hamna i icke önskvärda situationer).

Hur som helst - nu kom bilägaren och så säger hon till mig: Mary är det du? Det är ju hundra år sedan. Ungefär, vi var jobbarkompisar på ett numera insomnat dataföretag. Kan ni tänka er? Hur som helst hon körde fram sin bil 5 centimeter och sedan var jag loss - och alla andra kunde åka sin väg. Vi stannade kvar och skrev papper. Jag tog mig ur garaget och hittade en perfekt parkeringsplats påUpplandsgatan. En och en halv timme sen ungefär. Vilket drama. Vardagsdramatik under jord kan man säga.

Om någon tror att jag överhuvudtaget kommer att ta mig ner i det där garaget en gång till så glöm det. Nu ska jag sudda ut existensen av det. Det är det bästa - att bara bryta ihop och gå vidare.

Nu hade jag ingen täckning där i garaget, ingen twitter. Men jag leker med tanken om jag hade haft det och twittrat ut min belägenhet. Hade det kommit 15 starka personer från internetdagarna och räddat mig då? Lyft undan bilen bara. Man vet aldrig. Jag tror nästan det.

Seminarierna jag var på på eftermiddagen var bra - om dem kommer jag att skriva på annat ställe. Nu ska jag ta lite pillowtalk med maken om den här saken. Han är snäll som tur är men tycker att jag är lat som tar bilen i stället för tåget. Så beröm blir det nog inte.

Vilken dag va? Jag vill absolut inte höra några kommentarer om kärringar bakom ratten. Detta är en udda händelse.