Valrörelsen har börjat, minsann...

Jag uppfattar ofta att det finns en glasvägg mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin som man väl får betrakta som huvudmotståndarna i det kommande valet. Är därför lite avundsjuk på Peter L Anderssons bild som verkligen lyckas fånga exakt den känslan. Gårdagens partiledardebatt förstärkte det hela. Mona var lite mer engagerad än på sistone, men de har sin supervecka och laddar upp för valrörelsen just nu. Regeringen och alliansen har inte riktigt sparkat loss ännu men det kommer, det ska vi nog räkna med.

Det saknas lite tabasco i alliansens gryta menar PJAL De kan ligga nåt i det. Kryddning är en konst det vet alla kockar. Ibland har man kryddat för mycket och kanske ska slänga rätten och börja om från början. Det är människan som är den viktigaset kryddan i politiken. Det är först när man når in och berör som det får effekt. Människan är inte rationell på det sätt vi önskar. Sjukförsäkringen är en fråga som berör in i själen på människan. De nya tankarna har en bra målbild, att fler behöver arbeta är lätt att förstå eftersom det behövs ett inflöde till statskassan för att välfärden överhuvudtaget ska vara möjlig. Socialdemokraterna har förstått att det berör och satsar setnhårt på att förringa satsningen och talar om hur illa den är för enskilda. Det är uppenbart att reglerna fått märkliga konsekvenser, då får man ta itu med dem. Svårare är det inte. Man måste ta itu med konsekvenserna av besluten. Varför inte genom att visa att man bryr sig om människorna, i stället för att slå dem i huvudet med statistik och siffror och annat? Dessa förklarar förvisso hur det är, men inte varför man behöver förändra och till vad. Enkel pedagogik. Tänk om regeringen skulle våga sig på att säga:  "Det blev för stora konsekvenser för enskilda på marginalen än vad som var vår mening", för det uttrycks ganska ofta men försvinner i det allmänna sorlet. Vi ser till att de utförsäkrade får mer hjälp för de verkar behöva det. Vilken grej det skulle vara. Att backa kan vara stort.  Som Maud Olofsson uttryckte sig i  partiledardebatten:

"-Tusentals människor lämnades i sosse-Sverige i utanförskap och långtidssjukskrivning. Vi vill inte se det igen, sade Olofsson och hävdade att den borgerliga regeringens sjukförsäkringsmodell ger människor en ny chans, inte ett liv som ung, utsorterad med förtidspension." (från svt)

Men som alltid när det handlar om politik så står det ena mot det andra i sin svartvitaste skrud. Det är synd för omgivningen bara förvirras. Det underlättar inte direkt för väljarna. Som i sin tur inte ska underskattas. Med en dåres envishet försöker Gunnar Andrén förklara. Jag vet inte om han lyckas.

Under gårdagens debatt så var vi ett gäng som nästan sänkte twitter, det blev en kanonad av åsikter. En sak som det twittrades om var all användning av en massa begrepp (sk. political bullshit) som flög genom luften. Problemet är att begreppen sällan passar in i de meningar de uttalas och dessutom tolkas de olika beroende vem som lyssnr på dem. För alliansen betyder arbetslinje något positivt, att alla bidrar efter sin förmåga. När oppositionen talar om arbetslinjen handlar det om tvång och stupstockar. Det är att underskatta publiken IMHO.

Aftonbladet har räknat ut att Mona Sahlin använde ordet rödgröna åtskilliga gånger för att dunka in begreppet. Frågan om det är ett lyckligt val, för så fort jag själv hör ordet rödgrön så hör jag Carl Bildt tala om den rödgröna röran på sitt eget sätt och delar säkert det med många andra som varit med i ett par svängar. Gillar faktiskt inte heller uttrycket vänsterexperiment - det är ordfattigt på nåt sätt, saknar mening. Bättre att tala om vad man tycker att det är - en rödgrön röra. I alla fall omm an har ett borgerligt perspektiv på världen, de själva tycker naturligtvis tvärtom.

Personligen så anser jag att politiken i allmänhet skulle tjäna på att tala om vad man har gjort för bra saker under mandatperioden som gått och vad man vill med framtiden. De flesta väljare är inte dumma och då ska politiker inte heller låtsas att de är det.

Det sämsta som kan hända nu är att de olika blocken börjar smutskasta varandra i stället för att framföra vad man lyckats med. Det finns sådant och dör har regeringen en god möjlighet för det är många vallöften som hållits och det har gjorts intryck i världen. Dessvärre kommer detta inte fram så tydligt utan fastnar i någon slags pajkastning istället. Lyft blicken. Framför allt infantilisera inte väljarkåren! Det gäller för båda sidor.

Eric Erfors uttrycker det hela mycket bra i Expressen. Säg som det är och håll inte på och konstra till det. Vad jag gärna skulle vilja hjälpa till med moderaternas kommunikationsstrategier det här valet. Jag får satsa på bloggen här. Vi måste satsa på konkreta svar på frågor och vi måste tala om vad vi gjort och förklara även det som kanske inte blev precis som det var tänkt. Den här regeringen har visat att de har fömåga att svänga när vägen gör det och inte ramla ner i verklighetens stup bara för att kartan visar att det skulle vara en väg där.

Den politiska debatten förs minst sagt på flera olika plan. Kielos jämför Anders Borg och Fredrik Reinfeldt med Blues Brothers på ett aningens småsyrligt sätt (det är hennes jobb å andra sidan). Moderaten Göran Pettersson hänger på och har en annan synpunkt. Det tycks även Obamaadministrationen ha som enligt SvD tackar Borg för värdefull inspiration. Men men man blir aldrig profet i sitt eget land.


SvD skriver ner vad som sas i debatten här.

Många bloggare skrev förstås om partiledardebatten igår. Kent Persson (m), Peter L Andersson med (s)-ögonen på. Johan W kallar alliansen för Luftslott, jaja. Peter Högberg tror att alliansen gett upp. Det vore bedrövligt.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Val2010, moderaterna, socialdemokraterna, fredrik reinfeldt, alliansen, kommunikation