Ipredlagen blev bestämt ingen succé...

Nu har det gått ett år sedan Ipredlagen slogs igenom och den har inte haft någon vidare genomslagskraft. Tre ärenden på ett år! Det skriver SvD, man hade räknat med 800. Inget blev av.

Förvånad? Nej knappast. Underhållningsindustrin har försökt stoppa utvecklingen förr och hittills inte lyckats.

Karl Sigfrid skriver om ett år med ipred. Det ledde ingen vart. Skapade bara en massa missnöje i onödan. Inga attityder förändrades. Förmodligen hade det kunnat ske med hjälp av upplysning och information i sätllet. Jag skäms över Ipredlagen men tycker att moderaten Henrik von Sydow är på en bra väg när han skriver om en förändrad upphovsrätt, för den är helt orimlig som den är idag. Han skissar på olika reformer i en artikel på Netopia. ”Vi ska älska fildelning men ogilla piratkopiering”,  menar han. Piratkopiering för mig är när någon laddar ner stora mängder och säljer vidare. Inte när enskilda kopierar för att lyssna, för att senare köpa ett album. Om det nu är album vi ska ha i fortsättningen är en annan fråga. Tänk miljö. Men det är upp till underhållningsindustrin att utveckla distributions- och affärsmodeller.

Pär Strömbäck skriver att Ipreds belackare hade fel. Hur vet han det? Lagen har inte använts så vi vet inget alls. Däremot har det uppstått en del intressanta lagliga alternativ som bland annat Spotify. Man ska komma ihåg att ljudkvaliteten är så mycket bättre än på diverse mer eller mindre kvalitativa nedladdningar. Den andra sidan är att folk skaffar sig anonymiseringstjänster för att slippa bli spårade på nätet. På sätt och vis så har Ipredlagen skapat andra problem än de ursprungliga. De flesta av oss vill kunna vara anonyma på internet.

Själv sysslar jag inte med illegal fildelning - har jobbat på programvaruföretag och ser det från ett annat håll kanske. Min moral är hög i det fallet, men det beror kanske också på att jag har en viss kunskap om saken. Både teoretiska och praktiska. Men ipredlagen tror jag inte på. Nej - utveckling ska det vara.