Avskriven ur livet - mobbad... det är mobbarna som ska stoppas.

Vuxna mobbar också varandra, det handlar verkligen inte bara om barnen som är dumma mot varandra i skolan. DN startar en angelägen artikelserie om arbetsplatsvåld på arbetsplatser runt om i Europa. Dagens artikel handlar om en 45 årig man som varit utsatt för mobbning på en arbetsplats. Han mår dåligt, måste äta massor av mediciner, kan inte sova. Han har försökt ta sitt liv. Är sjukskriven och kan kanske aldrig återfår sin livsgnista. Hans diagnos är "posttraumatiskt stressymptom" inte på grund av krigsupplevelser utan på grund av kränkning på sin arbetsplats. Läs mer om hans sorgliga historia i Maciej Zarembas DN-artikel. Den här gången handlar det om en arbetsgivare som är hemskt otrevlig. Men det är en situation, mobbning behöver inte ske i hierarkisk ordning utan kan uppstå lite hur som helst. Att det just i artikeln här handlar om en skitstövel till chef är bara ett exempel. Det kunde lika gärna vara en kollega som bär sig illa åt.

Vuxenmobbning

Mitt första egna minne av vuxenmobbning var en kvinna som systematiskt blev fråntagen sina arbetsuppgifter, en efter en. Vi jobbade på ett dataföretag, alla fick mail men inte hon för hon hade inte längre någon dator utan fick läsa sin post uppsatt på anslagstavlan i kopieringen där hon så småningom hamnade utan arbetsuppgifter alls, inte ens ett eget skrivbord hade hon till slut. Det var fasansfullt att se denna nedbrytning av en person som verkade så snäll och rar. Jag var för ung för att veta hur jag skulle agera, men det sitter fast i minnet det där.Jag har sedan dess alltid reagerat mot såna orättvisor.

Genom livet har flera liknande incidenter uppstått. Ibland har jag själv varit utsatt och det har inte varit utan smärta förstås. Men det har styrkt min uppfattning om att sånt här ska inte förekomma. Det är bekant att det inte är de tysta och lugna som far illa utan det är ofta de som utmärker sig på något sätt som någon kan haka tag i. På ett jobb var jag med om en kvinna som blev galen av avundsjuka för att jag fick ett större rum än hon. Hon smällde i dörrar och vägrade packa upp sina saker. Stämningen blev olidlig. Allt jag gjorde kritiserades och negligerades. 

Det hela slutade i en jättekonflikt där vi plötsligt skulle testa i grupp vilka som kunde samarbeta bäst. Vi sattes i grupper och testades med hjälp av ett nytt dataprogram ämnat för saken - för den som anordnat det hela blev det verkligen en flopp - för dessvärre visade det sig att den grupp jag jobbade i hade det högsta positiva samarbetstalet som testet hade uppnått, medan den andra gruppen var ganska usla: Det blev ridå och projektet skulle naturligtvis omvärderas, det var inte alls vad det handlat om från början förstås. Nåväl hon slutade på jobbet och jag gick till annan befattning och hade kul.

BeteendevetenskapMed åren har jag både studerat beteendevetenskap på djupet och deltagit i att försöka ordna upp konflikter mellan människor. Att ha egna erfarenheter är bra för det ger distans och perspektiv. Vilket är nödvändigt i såna här situationer. Man kan heller inte bara stå och se på när andra mår illa. Många gör dock det av någon anledning, säger inget utan bara ser på och deltar passivt, kanske själva rädda för att bli utsatta eller i beundran för den som vågar vara dum. Men dessvärre är inte alla snälla av naturen och de går ofta ihop i grupp. Just där tycker jag att det ofta brister, man söker ofta förklaringar till beteendet hos den som mobbar precis som om det är den det är synd om, och så lämnas den drabbade därhän. Den har alltid sig själv att skylla.


Modet att sätta ner foten...

Till ungar som mobbar andra borde det vara enkelt att sätta ned foten och säga att nu är det nog och jag kommer att hålla ögonen på dig i fortsättningen. Så enkelt fungerar det sällan för det finns så många aspekter på mobbning. Kommunens utbildningsförvaltning har kanske ett formulär där man kryssar i vilka åtgärder som tagits och när det är klart har man gjort allt vad som står i ens makt och kan gå vidare oavsett resultatet. Samtal med barn, samtal med föräldrar, samtal med kollegiet, samtal med alla osv osv. Det tar tid att komma igenom formulären och under tiden så hinner de som far illa fortsätta fara illa och ungarna kan hålla på. En utsatt mår dåligt, föräldrarna mår dåligt om de alls får veta något om det som pågår. Mobbarna fortsätter lugnt som om inget hänt, det rent av kanske accelererar och vidareutvecklas och förfinas. Allt medan administrationen har sin gång. Det vore betydligt enklare att ta en konflikt på plats och ställe och tala om vad som gäller. Men det modet finns sällan. Det är också omhuldat av bestämmelser kring hur det får ske. Ändå så kan man tycka att det vore en allmänmänsklig rättighet att inte bli utsatt för andras elakheter. Särskilt när man är barn men inte heller som vuxen.

Vuxenmobbning är mycket subtilare...

Visst kan man fundera över vad som är mobbning eller inte. Att människor kan bli osams är väl inte någon stor grej egentligen. Men det är när det fortsätter, när de där subtila handlingarna kommer fram som det övergår i mobbning.

Såna saker som att när man talat med en person i telefonen på ett avspänt sätt och när denne sen i grupp inte vill kännas vid ens person utan bara ignorerar då vet man att det finns något i bakgrunden. Ett dåligt samvete kanske både mot enskild och mot gruppen och - se där har vi en typisk situation där gruppmedlemmar tystnar. Sen kan det fortsätta och den enskilde som känner sig utsatt kanske reagerar med att tala mer, ifrågasätta, blir högljudd för att få rättmätig uppmärksamhet i gruppen. Det är inte alltid av godo det heller för det förstärker det som andra har emot en. Det blir tillåtet att mobba. Farmor Gun som också varit med några år skriver på sin blogg att det inte bara räcker med en broschyr. Nej handling

Det finns nästan alltid en hjärna bakom mobbning och det är ofta personer som har behov av att visa sin makt på olika sätt. Det kan handla om förfinade saker som att avstå från att dela med sig av nödvändig information eller att man använder sig av sin möjlighet att exkludera enskilda personer från gemenskapen på olika sätt, kanske för att få dem att ge upp och försvinna.

Det finns olika skäl varför man gör så förstås. Man kanske känner sig hotad på något sätt, man är skraj för att få sin egen auktoritet punkterad och avslöjad. Man kan också vara en elak jävel som tar ut sin frustration på andra. Det finns många förklaringar. Men det kan aldrig ursäkta att man beter sig illa.

Svårt att avgöra vem som kommer att bli drabbad

Vissa är starka och klarar av detta, medan andra till slut faller för trycket och drar sig undan. Kanske blir sjuka som exemplet i DN-artikeln. Då har det gått väldigt långt. Det är ofattbart att ingen tagit ställning för den drabbade. Men det gäller att göra det i tid så att man kan bryta den onda cirkeln. Man behöver inte gilla alla men det är inte ett skäl att uppföra sig hur som helst. Grundsynen måste vara ett juste förhållandesätt till alla. Vi har inte råd vare sig rent företagsmässigt eller människomässigt med skitstövlarna i organisationerna. Det handlar inte bara om företag det kan lika gärna vara vilken organisation eller förening som helst. Det är i grupperna det sker. Vi måste åt mobbarna helt enkelt. Tala om att det här är inte acceptabelt.

"Ärevördige professor Robert Sutton vid Stanford lägger forskningen åt sidan och författar en pamflett: ”The No Asshole Rule”. Budskapet: En enda chefskanalje räcker för att förgifta klimatet, sänka produktiviteten, dumpa aktiekursen och skicka kollegorna till doktorn. Kapitalismen har inte råd med sådant. Ut med skitstövlarna! Till Suttons häpnad blev boken en bästsäljare i Frankrike och även i Japan." (maciej.zaremba, DN)


Att ämnet är väldig angeläget märks inte minst på att det finns 406 kommentarer och 45 bloggar som gett utlopp för tankar här. Jag kommer att följa den här artikelserien noga. Detta är en av de mer viktiga frågorna i livet. Alla är inte snälla men de måste uppföra sig som folk mot andra.

Det finns en blogg om vuxenmobbning som är läsvärd. Men vet ni vad det värsta är. En mobbare ber aldrig om ursäkt eftersom det oftast när det gäller vuxna är så subtilt och ingen vill erkänna. Däremot lägger man gärna skulden på den andre. Den tysta omgivningen fortsätter att vara tyst. Ingen vill bli inblandad i bråk.

All slag av mobbning och uteslutande av andra är avskyvärt. Vi måste sätta STOPP. NU!
(intressant)

Bloggat: Soilander, Kent P,  Kulturbloggen lägger skulden på cheferna. Skulden är vår allas anser jag.



Läs även andra bloggares åsikter om mobbning, mobbare, nedbrytning, mänsklighet