tisdag 8 juni 2010

Dags att jämnställa psykisk misshandel, sexuella trakasserier och mobbning...

Jag har med stort intresse läst Zarembas artikelserie om vuxenmobbning. Det är förskräckande läsning och man mår illa och framförallt blir jag väldigt arg. De flesta har säkerligen varit i närheten av situationen. Blivit mobbade själva, sett andra bli det eller kanske rent av deltagit aktivt själv. Det senaste erkänner man nog inte. Det var ju trots allt så att den som blev mobbad fick skylla sig själv, han/hon var si eller så. Man förflyttar skulden på den andre den utsatte så slipper man själv ta åt sig. Det mest bekymmersamma är att många hellre är tysta än blir inblandade, eller rent av hänger man på ledaren av packet.

I hela mitt liv har jag varit en perosn som gått mina egna vägar. Det har inte alltid varit populärt så jag har fått min dos av mobberiet jag också. Dock har jag en stöttande och förstående familj och kanske ett starkt psyke så det har snarare blivit så att det viktiga har blivit att slåss emot mobbarna. Det är kanske också det som dragit mig till beteendevetenskapen eftersom det varit viktigt att försöka förstå vad som pågår. När man befinner sig i situationen att man överöses med beröm från den ena sidan men blir exkluderad av den andra så kan det kännas väldigt frustrerande. Minst sagt. I Sverige påpekar vi inte sånt utan vi tystnar och det är också meningen med det hela. Ingen vill ha diskussion eller bråk eller själva bli utsatta för något så jävligt. Det är rent ynkligt. Att hota makten är det värsta man kan göra. Maktgalna personer ser alltid till att knyta jagsvaga runtomkring sig som lovas favörer om de är med. Mobbledarna vill ha beröm och det går ofta över styr och över blir en stackars knäckt medmänniska. Förvisso handlar det om hur man personligen kan hantera såna här situationer och vilken omgivning som finns att backa upp. Trots allt så befinner man sig stor del av sin vakna tid på jobbet och de subtila sticken känns. Så är det.

På en semester i Grekland satt vi bredvid en familj som var extremt högljudda, reste sig upp, viftade med armarna och var allmänt engagerade. Jag insåg direkt att de diskuterade senaste fotbollsmatchen och jämförde det lite med Sverige. Här går man bärsärkargång och hela polisstyrkan blir inblandad. Vi talar inte med varandra utan vi jagar undan den som har avvikande åsikt. Eller så mobbar man bort den som inte beundrande håller med i alla avseenden.

Det behövs väldigt lite för att man ska bli utsatt. Att man hotar någons position exempelvis. Det är ofta de duktiga som råkar illa ut. Jantelagen träder in, rädslan träder in och skräcken att tappa fotfästet träder in och då ser man till att jaga den som man anser hotar tillvaron. Varför det är så här det begriper jag inte hur mycket jag än försöker förstå. Jag avskyr mobbning och har sett alltför mycket av vad det kan ställa till. Självmordsförsök, utbrändhet, tappad självkänsla. Små barn som mår dåligt i skolan. Vuxna som håller med mobbarna i stället för ta total ställning emot handlingen som sådan. Den mobbade och utfryste får ofta klara sig själv. Både i skolan och på jobbet.

För egen del så tycker jag att man bryter upp då, men alla har inte den möjligheten.

Det finns uppenbarligen inte något lagrum för mobbning idag. Måste det vara så? Kan det inte skrivas in som en punkt i de lagar som styr psykisk misshandel, sexuella trakasserier och dylikt. Allt handlar om kränkande behandling och någonstans måste foten sättas ned.

Jag blev aningens förvånad när jag läste ledarsticket i SvD om att dra slutsatser mellan mobbning på jobbet och problem att få folk att sluta på grund av LAS.  Det kanske kan finnas något spår av detta hos enskilda arbetsgivare. Men i huvudsak handlar det om en grundsyn på hur man behandlar andra människor och att det blir tillåtet att behandla dem illa på grund av andras tysta medgivande. Det är förfärligt. Det är bättre att ta en verbal fight en gång för alla och sen gå vidare.

Den som vågar ifrågasätta blir ofta själv ansatt dessvärre. Vi har sett många såna exempel. Kanske varit med om dem också.  Det är oacceptabelt. Inget annat.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

5 kommentarer:

Cavatus sa...

Missa inte journalisten Julia Caesars vassa krönikor. Länkar till samtliga finns här:

http://aktualia.wordpress.com/julia-caesar/

Kraxpelax sa...

Jag har alderig sett eller upplevt mobbning påmina arbetsplatser, vilket kan ha att göra med att jag alltid haft arbetaranställning (i Posten). Däremot är det vanligt med en mildare, mer godartad form, "blåsning", nämligen ett ständigt retsamt kommenterande av folks olater, vilket tjänar en nyttig funktion. En del som utsätts försådant ignorerar det bara, och det fortsätter i all oändlighet och värre än så blir det nte.Jag tror mobbning är en tjänstemannasjuka. För att gå till grund med och förstå detta otäcka fenomen måste man fråga sig: varför? Jag vet inte. Nå, själv var jag nog rätt jobbig emellanåt, men mobbad har jag aldrig blivit.

Ordgaller

- Peter Ingestad, radikalkonservativ

Anonym sa...

LAS är absolut ett stort problem angående att folk stannar och mår dåligt på sitt jobb snarare än att riskera ekonomin och leta arbete där man trivs bättre.
En trög bostadsmarknad bidrar med.

Mary X Jensen sa...

Men LAS är ingen förklaring till att någon blir utsatt för mobbning. Då är det riktigt j-a illa.

Anonym sa...

Att skylla på LAS är bara ett sätt att använda problematiken i politiskt syfte.Och en undanflykt för att slippa fokusera på det verkliga problemet.
I de flesta fall är det en psykopatisk chef eller kollega som av någon anledninge känner sin position hotad av en anställd som är ambitiös och duktig.Den som mobbar drar sig inte för att försvaga och sprida lögner om det icke ont anande offret. Först när det är för sent förstår den mobbade att det pågår något bakom ryggen. Läs Lars-Olof Tunbrås bok så förstår ni att det är omöjligt att komma undan.
Psykopaten vinner alltid och den mobbade får hela samhället emot sig.Jag har upptäckt att i de organisationer där det förekommer nepitism hittar man ofta dessa bovar.
hagman