När TV-program som Robinson är förebilder för hur vi agerar...

Tonen mot offentliga personer blir allt hårdare. Inte minst mot politiker som vi betraktar som några högre stående varelser som vi har all rätt att skära i strimlor om de inte beter sig exakt som den Barbie och Kenbild vi vill ha av dem. De får inte förhäva sig, de får inte slösa med skattepengar, de får inte tro sig vara mer än vi andra - däremot ska de vara bättre än oss. Det hänger inte ihop. Det är omänskligt. Man kan undra när det blev så här? Niklas Ekdal berättar om Per Albin Hansson som levde med TVÅ kvinnor, hur hade det sett om någon politiker gjort det idag? Det hade blivit fart på luckan den saken är klar. Ibland undrar jag om vi har blivit mer moraliska på senare år, när det gäller vissa saker är det absolut så,  när det gäller annat är det fritt fall.

För egen del har jag alltid varit emot TV-program likt Robinson och slikt skit från USA. Mobbnings-TV rätt upp och ned där man spelar högt spel med enskilda människors själar. Det kallas underhållning och många gillar det uppenbarligen med tanke på tittarsiffrorna. Det är rent beklämmande. Det vet vad de gav sig in på de som deltar säger vissa nu. Ingen kan nog föreställa sig vad det innebär att vara i den mediala skottgluggen.

Hela händelsen kring arbetsmarknadsministern bär tecken av ett Robinsonprogram fast nu i verkligheten. Man deltar i ett spel och sen kommer domen. Då är man ganska ensam. Pressen är hård. Alla spärrar släpps och ingen vet vad som kommer att hända. För det kan vara vad som helst. Finns det möjlighet att diskutera moralpanikfrågor så gör vi det. Väldigt gärna. Det är som om empatin för inblandade bara försvinner. Man tar ställning emot, svart eller vitt, av eller på... Det finns få mellanlägen.

Det är oroande för när spärrarna släpper så kommer det primitiva fram i oss och vi vet inte hur vi ska få stopp på det när det sker i kollektivet. Flockbeteende är svårt att hantera om man vill annorlunda än flocken eller råkar vara utsatt för dess vrede. Få vågar säga emot för då kan man själv bli drabbad. Det är lätt att agera i affekt.

Många gav sig på moderaterna nu och kom med goda råd om hur man skulle ha agerat och framför allt kritiserade hanteringen av affären. Grejen är nog att när man är i affekt så handlar man intet rationellt. Jag tycker att Littorin själv beskriver det bra i den intervju han gjort med DN. Det finns gränser för vad en människa under press orkar med. Därför tycker jag att han givit politiken en människa.

Paul Ronge var mycket kritisk till hanteringen av krisen tidigare, men det är å andra sidan hans jobb. Idag ger han Littorin rätt. Livet är ingen handbok i PR. Precis så. I affekt är man inte rationell. Då gäller det att få försvinna från scenen och hämta andan. I det här fallet verkade även publiken behöva detta, hämta andan alltså. Med anledning av diverse bloggposter som beskriver inblandade som cyniker. Vet inte om det är så - att hanteringen verkligen var så cynisk som det kanske uppfattades. Jag hoppas att det inte det. Men många är de politiker som klivit av scenen och sedan när det lugnat ner sig kommit tillbaka. Det kan uppfattas som iskallt  när det sker men det kanske hade blivit ännu mer dramatiskt med ett fullständigt personligt sammanbrott. Jag vet inte vad statsministern skulle ha gjort i stället. Sagt att det är synd om SOL just nu och vi ger honom just nu lite varm mjölk och honung? Kunde han ha varit annat än formell? Bakom kulisserna är jag övertygad om att det finns stöd för partivännen.

Staffan Dopping har i en bloggpost skrivit hur det hela skulle ha hanterats. Det finns naturligtvis väldigt många sätt att hantera kriser. Visst skulle man enligt konstens regler lagt alla kort på bordet. Men han kanske gjorde det utifrån vad han ansåg, Tänk er situationen att ha gått rågång i tingsrätten med exfrun om barnen, mötas av Aftonbladet som kommer med frågor man inte känner igen sig i. Är det då inte lätt att säga att nu får det vara nog jag orkar inte mer? Det behöver kanske inte analyseras djupare än så. Egentligen.

Som beteendevetare anser jag att det finns för få beteendevetare i politiken överhuvudtaget. Det blir på ytan lätt instrumentellt. Det är synd. Framförallt tar saker och ting tid för att smälta in, det måste få göra det. Man ska aldrig underskatta sin publik och de har egna förutfattade meningar och egen syn.

Men Robinsonmentaliteten har vi möjlighet att göra något åt faktiskt. Så låt oss göra det. Uppdatering: Sven Britton menar att det finns en fara i den hårda attityden mot politiker. Sanna Rayman diskuterar alla goda råd och Mårten S ger juristens syn på saken, det handlar om skuldpresumtionen. Vilken väl hänger ihop med attributionsteorin som jag skrev om tidigare. Det är Mårten Schoulz som fått mig att inte döma på grundval av tidningsrubriker. Jag tackar för den insikten Mårten.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, reinfeldt, moderaterna, krishantering, littorin, val2010, almedalen