Som bloggare är jag en fri radikal* och ingår inte i ett franchisingnät..

Morgonen startade upp här med en artikel om politiska bloggar. Ett antal nätexperter uttalade sig. Slutsatsen blev att vi var tråkiga. Jag tror att man kan sammanfatta det så. Skrev själv en bloggpost förstås, vi som bloggar är väl bloggexperter, eller? Detta angår inte minst oss själva. Visst lyfte man en del på ögonbrynet här och undrade lite över syftet. Läste sen Brit Stakstons inlägg (hon skriver alltid tänkvärt) och insåg att vi nog alla har lite olika ingångsvinklar här. Brit lägger alltid stor vikt vid kommunikationen vilket naturligtvis är jätteviktigt. Inte minst för en politiker. Hon förordar bland annat moderaten Maria Abrahamsson som en bubblare och gillar hennes uttalande ”Det krassa målet med min blogg är att locka människor att tänka ett varv till, allt för att i bästa fall finna att de faktiskt tycker som jag.”  Kul - för jag har nästan samma mål med min blogg som jag skrev när jag startade den för flera år sedan nu.

"Mina karameller är väldigt mångsidiga, och framför allt vardagsnära. Tanken är inte att vara politisk expert och bjuda på djupa analyser, istället handlar det om vardagstankar kring politiska spörsmål. Jag gillar att ta tankar en meter längre, bortom det som syns direkt. Gärna på tvärsen och så gillar jag att retas lite, med alla och envar ;-)." (finns under fliken MMK på bloggen)



Nåväl det var först när jag läste Ronnestams svar till SvD-journalisten som jag började bli intresserad av bakgunden till artikeln som sådan. Vad handlade det om egentligen? Alla experter svarade utifrån sin syn och det är bra på sitt sätt. Men är rubriken sågade rättvis, det vete sjutton.  Ronnestam beskriver hur politiker skulle kunna göra med sin blogg för att förbättra den inte för att lista oss i någon slags ordning. Tack. Bra tips att göra med sin blogg för att öka intresset för den. Det är alltid kul och bra och dessutom ganska spännande att se hur det utvecklas hos oss alla - i olika takt. Ronnestam har skrivit mycket bra betraktelser tidigare om politiska bloggar, de är värda att läsa om man vill lära mer om fenomenet.

Insåg samtidigt att vi alla ramlade in på olika aspekter och infallsvinklar här, som alltid när det rör sig i bloggosfören och det är också det som gör det hela extra kul. Experterna i SvD rankar oss på en lista, många av oss som bloggar ser det kanske på ett annat sätt. Vi har egna agendor till varför vi bloggar. Lusten att ordna och kategorisera är som alltid stor från omgivningen dock. Ibland kan jag tycka att listandet är ett slags virus som är svårt att bli av med. Förvisso är jag själv med på flera, men det är inte huvudändamålet med mitt bloggande precis. Man hamnar där genom stor livaktighet. Peter L Andersson har som bloggare skrivit ett intressant inlägg i frågan. Vi är överens med vad vi håller på med han och jag. Ytterst handlar det om att vara sig själv säger Kent Persson. Inte bara i sociala medier utan överhuvudtaget om man som politiker ska få förtroende.

Inget Franchising här...
Vi som bloggar är enskilda entiteter och har säkerligen helt olika idéer om varför vi bloggar. Våra bloggar ingår inte i ett franchisingnät där vi alla har att hålla oss till samma profil. Frågan är om det vore lyckat alls. Inte ens inom partierna som både måste hålla samman och släppa fram enskilda för att vara lite spännande skulle det vara möjligt. Tänk er blogglandet som ett klassiskt industriområde med Rusta, Jysk, Willys, Kapp Ahl och Bauhaus. Det ser likadant ut överallt och du vet inte var du är i geografin och det spelar ingen roll du behöver inte tänka, produkter och hyllindelning är desamma. Hur kul vore det på en skala om alla bloggar var såna? Eller om vi såg ut och agerade som veckoutskicket Svepet från Posten där alla reklammakare försöker överträffa varandra. Eller om alla bloggar var fyllda av talking heads och videos hela tiden? Det är mångfalden och olikheterna som blir det intressanta.

Vi använder oftast våra bloggar för att påverka samhällsdebatten och vi lyckas bra med det. Johan Ulvelöv beskriver några höjdare i Netrootssfären på sin blogg och undrar samtidigt vem det är som ska bestämma vad som är rätt och fel. Jag håller med honom om att det ska vi nog själva göra i alla fall. Vi vill inte in i båset någon av oss. Många av oss vill påverka. Och det gör vi också, där vi själva vill och mer än vad som märks på ytan. Det är grejen med opinionsbildandet vi vill hålla på med. Johan Westerholm som också är av de ledande bloggarna säger detsamma. Fredrik Antonsson är inne på samma bana och menar att vi behöver inte likna varann mer än vi redan gör.Han plockar också fram många intressanta bloggar.
 
Forskare på JMG har också gjort en analys om det politiska bloggandet. Jag vet inte om de heller bloggar så mycket och deltar i det hela så aktivt. Det är nog först då man förstår vilken kraft det har för oss som är med. Det behöver inte vara den största kraften inom den politiska världen - det räcker att vi är nöjda. Kanske. Själv är jag här online för att delta i det politiska samtalet, det pågår sannerligen inte särskilt mycket någon annanstans. Interaktiviteten online är ofta högre än i det verkliga livet faktiskt. Den som påstår annat deltar inte i det här. Området politik intresserar inte heller alla, ganska få om vi ska vara lite krassa. Många vill stå oemotsagda dessutom, de kanske får det svårare i framtiden.
 
Andra som bloggar om detta: Peter Högberg om bloggen som torgmöte. Jinge som är en gammal räv i bloggvärlden menar att det visst kommenteras och diskuteras på bloggarna. Holmqwist är även han inne på linjen att det är bra med lite färg i bloggarna och att alla gör på sitt sätt. Peter Soilander tycker att expertpanelen missat en hel del i sin bedömning och dessutom jämför äpplen med päron. Opassande skriver att hon är ödmjuk, hon behöver inte vara det egentligen eftersom hon verkligen är en av de bästa. Hon framhåller också Niklas Dougherty som en av de bättre politiska bloggarna och man kan inte annat än hålla med. Där vilar inga halta löss precis och han spar aldrig på krutet. För övrigt är Mark Klamberg en av mina favoritbloggar alltid klarsynt och fylld med fakta. Liksom juristen Mårten Schulz som alltid har intressanta inlägg och som dessutom lär mig väldigt mycket. Kulturbloggen med RoseMari som lärde mig blogga är också en aktiv bloggare. Vi står liksom i varsin hörna men det fungerar ändå. Annika Beijbom min gulliga supporter och Judit Burda, klok person som här skriver om sociala medier ur en psykologisk vinkel. Det tyckte jag var väldigt spännande.

Ni ser - nu har jag bara här nämnt många intressanta bloggar som deltar i samhällsdebatten. Det finns många fler och jag har kanske glömt några, bli inte ledsna för det. Det går inte att säga att den ena är bättre än den andra egentligen, för vi hänger samman i ett nätverk som diskuterar och kommenterar och länkar till varandra me dmånga olika infallsvinklar och olika kunskapsnivåer. Hel ostyrt och oreglerat, så som internet ska vara. Fritt. Jag vill inte såga den politiska bloggosfären, inte alls. Inte bara för att jag är en del av den utan för att den är viktig. Kanske inte viktigaste, men viktig. För engagemang och intensitet i den politiska debatten. Tvärs igenom partigränserna pågår samtalen hej vilt. Piratpartiet använde sina bloggar till att mobilisera sina väljare under EU-valet och lyckades bra med det. Varför skulle inte det kunna ske igen? Och där står alla på busshållsplatsen och väntar på sista bussen som redan gått.

Vill man veta något om politiska bloggar ska man kolla på Politometern. Där finns vi alla på lången och korten och bredden, allihop. Det bästa stället om man vill finna politiska bloggar och kanske rent av värdera dem själv.

Så där ja nu fick jag sagt vad en politisk bloggare tycker om politiska bloggar och bloggare. Bara bra faktiskt. Skönt.

* På förekommen aneldning vill jag påpeka att "fri radikal" i det här sammanhanget betyder självständig. Inget annat.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiska bloggar, opinionsbildning, moderaterna, alliansen, politiker, sociala medier