tisdag 7 september 2010

Den ovärdiga demensvården...

Min egen styvfar blev förvirrad, började vända på dygnet och hade liten allmänt dålig koll på livet. Han behövde mer stöd och tillsyn än de som från hemvården dök upp då och då med lite matlådor kunde ge. Vi ordnade så att han skulle få komma på hem och få lite dygnet runt omvårdnad. Han var dock ganska pigg och visste vad han ville. Vi trodde i vår enfald och okunskap att han skulle få en bostad där han sedan kunde få den stimulans och sociala gemenskap han tidigare haft på det "åldringsdagis" han besökt varje dag. Men döm om vår förvåning när det handlade om att han skulle bli inlåst på en demensavdelning där de flesta boende var så långt gångna i sin demens att de inte vara kontaktbara och personalen inte talade så bra svenska. Det blev dubbelfel helt enkelt. Man kan klandra sig själv i efterhand för att man inte tog reda på hur det låg till. Min bild var att han skulle hamna på ett serviceboende och att åldringsdagiset skulle fortsätta som förut, det var mycket bra för honom. Med nu skulle stimulansen ske på avdelningen. Det fungerade ju inte.

Personalen tyckte nog att han var lite väl frisk för att bo där från början. Man föreslog att bromsmedicinen skulle tas bort så att han snabbare gick in i dimman. Jag vet inte vad jag ska säga. Som dotter blir man förtvivlad. Han vantrivdes och började tala om att ta sitt liv, hoppa ut genom fönstret, tutta eld på avdelningen och liknande. Jag funderade på att ge honom koden till hissen så att han kunde gå ut själv som han var van vid. Kanske bättre att det hände en olycka än att han var olycklig och inlåst tänkte jag. Men så kan man inte göra. Det hade varit ansvarslöst om det drabbat tredje man.

Att bli med gamling är på många sätt som att ha småbarn. Man får ställa upp och det är ett kärt besvär trots allt. Jag ägnade mycket tid att delta i anhöriggrupper för att driva igenom att man skulle fixa ett gemensamt vardagsrum där människor från olika avdelningar med behov av sociala kontakter skulle träffas. Det var på väg åt det hållet. Men dessvärre så ramlade min far och bröt lårbenet vid en nattvandring i korridoren. Efter det blev han sig inte lik. Jag besökte honom ofta flera gånger i veckan och tog emot hans nattliga samtal när han ringde och var förtvivlad över att han ingen hade att prata med. Samtidigt som han tog upp all min tid drabbades mina barn av dödliga sjukdomar. Mardrömsliknande situation, sånt som händer då och då och håller i sig några år. En olycka kommer sällan ensam. Jag hade fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan både på mig själv och på andra. Jag skulle dock vilja säga att den omvårdnad min styvfar fick av mig och min syster sitt sista år var bra mycket mer än många gamlingar får, men det boende vi önskat till honom fanns inte.

Men som om allt inte var elände nog så var jag samtidigt god man till min styvfar. Jag försummade mitt i röran att skicka in redovisningen till överförmyndaren. Jag agerade helt enkelt som den dotter i familjen jag var och tänkte väldigt lite på myndigheter. Jag tog hand om allt och mer därtill. Det hela ledde till att överförmyndaren drog mig inför rätta och begärde vite. Tingsrätten förstod min situation och avslog begäran. Då gick man från överförmyndarens sida vidare till Hovrätten och överklagade tingsrättens dom! De i sin tur dömde mig till att betala vite med 3000 kronor. Det finns fel och rätt här. Dels så skulle jag förstås ha skött mina åtaganden. Men den viktiga saken är väl att jag aldrig borde ha varit god man till min egen styvfar. Där blev det fel från början, vem har ansvaret för det? Det var inte jag som var experten och kunde talat om att vi kunde sköta det hela privat eftersom det var inom familjen. Tjänstemannen borde ha upplyst mig om detta kan man tycka. Men så gjordes inte.

För mig blev det för mycket privat helt enkelt med sjuka barn och min far som dog efter alla turer med sitt brutna lårben. Turerna med överförmyndarkansliet har inte direkt underlättat det hela. Det är i såna här situationer som man undrar över var gränsen går för myndighetskränkning. Jag kan förstå att det ska vara ordning och reda och att det ska kunna redovisas till dödsbo och liknande. I det här fallet så blir det lite bisarrt då jag själv och min syster är dödsbodelägare. Jag får väl be oss att betala mina 3000 kronor i vite. En helt onödig procedur som hade kunnat klarats av genom några enkla samtal och ett påvisande att jag inte hade behövt vara god man alls. Som politiker är detta dock nyttigt för det ger egan erfarneheter av hur andra kan ha det ochj vad som ska ändras på. Mer beteendevetenskap in i politiken.

Att vara anhörig till en demenssjuk person är ingen dans på rosor och då bör myndigheter ta mer mänskliga hänsyn än att bara hänvisa till sina regler. Demensvården har många olika vinklar och den ena är värre än den andra faktiskt. Som anhörig är man helt ställd. Jag avråder samtidigt alla från att vara god man. Det är inte värt besväret.

Fler döttrar som tycker som vi. Det måste kunna ordnas något mellanting för den som fortfarande är ganska pigg. Det är inte så att det blir nattsvart från den egna dagen till den andra.
SvD

1 kommentar:

Monika Ringborg sa...

Det är ingen rolig berättelse du förmedlar till oss, men tack för den.

Själv är jag god man till min mamma och det mest besvärliga har varit dessa blanketter och besked man får från olika instanser där det redovisas olika summor på samma sak.

För övrigt, när man är anhörig till en som har stora kognitiva brister av olika skäl (min mamma har fått små hjärnblödningar), handlar det om en maktlöshet och att man måste få tillit till dem som har hand om våra föräldrar. Jag har tack och lov det.

Det svåra är som jag ser det är acceptansen. Det är svårt att acceptera att man först förlorat sin mamma och själv blivit en, sen förlorat sin vän, därför att hon inte längre vet vem man är eller att hon haft ett liv, varit gift mm. Man kan inte längre samtala om det. Och sist att man förlorar personen som tynar bort för att slutligen somna in för alltid.
Vad man vill är ju att få sin mamma tillbaka. Men det går ju inte. Det är bara att hoppas och försöka klura ut om vad som är bra för hennes del.

Man ser ens förälder dö flera gånger om och sorgen är trefaldig. En sorg man får lära sig leva med.
Det viktiga är att inte identifiera sig med henne. Hon är 90 år och lever här och nu. Det hon inte kommer ihåg lider hon inte av. Det är vi som gör. Och det är något vi själva får hantera.