Faran med att vara frispråkig...

L Ö R D A G S T A N K A R ...


Kejsaren är naken sa den lille pojken i sagan. Alla såg det men ingen ville vara först med att påpeka saken. Det där är en riktigt intelligent saga och den är ganska gammal men ändå så väldigt aktuell. Vi ser hela tiden hur vissa personer som likt kejsaren haussas upp av andra och alla ser att det är galet men ingen säger något. Kanske för att man inte vill komma i onåd eller bli inblandad i någon slags konflikt själv. Detta gäller inte bara personer förstås utan händelser och pågående handlingar som inte ser bra ut ur en utomståendes ögon. Det är svårt att kritisera. Alla är inte vana att vare sig ge eller ta emot kritik på ett sakligt sätt. Kritik omformas ofta till personliga påhopp. Det är ganska bedrövligt.

Att påpeka felaktigheter kräver mod -  den som gör det riskerar att bli betraktad som whistleblower med stor risk att själv bli ansatt. I stället för att se sanningen i vitögat och göra något åt saken så hänger man med troppen och låtsas att allt är OK. Det finns en personlig risk med att vara den som säger sanningen, för möjligheten att stå ensam när det bränner till är överhängande. Vissa tycker att det är modigt att säga ifrån och andra bedömer det som dumdristigt. Risken är också stor att den som säger ifrån eller uppmärksammar på något som inte ser rätt ut själv hamnar i skottlinjen och får skulden för alltihop, utan att  ens vara inblandad i ansvaret för det som uppenbarligen är galet.

Av någon anledning så har det i många grupper uppstått det Janis kallar Groupthink. Ledarens auktoritet får ej ifrågasättas och runt omkring finns väktarna som förhindrar relevant information att komma fram eftersom det kan skada ledaren.

Groupthink

"Grupptänkande uppträder när strävan efter enighet och lojalitet blir starkare än förmågan att realistiskt analysera olika handlingsalternativ. De som ingår i gruppen känner sig osårbara och blir immuna för kritik. Varningar tas inte på allvar. Gruppen är så övertygad om sin egen moraliska överlägsenhet att den negligerar etiska och moraliska överväganden. Bilden av motståndaren blir karikerad och stereotyp. Avvikande uppfattningar stämplas som uttryck för illojalitet. Självcensur bidrar ytterligare till samstämmigheten. Självutnämnda grindvakter skyddar gruppen från information som kan störa enigheten."

Uttrycket myntades av den amerikanske psykologen Irving Janis 1972. "Definition from American Psychological Association: "The tendency of a decision-making group to filter out undesirable input so that a consensus may be reached, especially if it is in line with the leader's viewpoint." (källa)

Grupptänkandet uppstår lite här och där i samhället. Irving Janis skapade begreppet groupthink och det baserades på studier av verkliga händelser som startade i den misslyckade invasionen av Kuba i början av 1960-talet. En plan som hade utarbetats av en inre cirkel kring President Kennedy. Tanken var att få bort kommunismen i USAs närområde, störta Fidel Castro och hans regim. Efter tre dagar var misslyckandet ett faktum och amerikanarna hade alla tillfångatagits av Kubas armé. Man hade helt enkelt underskattat sin motståndare. Så kan det vara. Jag har skrivit mer utförligt om det hela tidigare i en artikel här på MMK - (S) och groupthink. 

Kanske att det är lite groupthinkmotstånd som SSU-ordföranden Jytte Guteland upplever inför den förnyelse som socialdemokraterna nu presenterar med nya människor i organisationen. Det har hänt för lite tycker hon. Jag har inte samma kännedom om den organisationen som hon men konstaterar att den charmigaste och kanske modernaste socialdemokraten Thomas Bodström är på väg bort. Han är min kandidat till nästa partiledare i socialdemokraterna faktiskt. Det kan så vara att han sticker till USA utan beviljad ledighet mitt under riksdagens viktiga val av talman, att han fixar att sköta en advokatfirma samtidigt med riksdagsuppdraget med mera. Men det tyder dock på en person med ett levande intellekt som kalrar av flera saker på en gång.  Att han är delaktig i övervakningssamhällets grundval är värre ur min synvinkel. En kritisk rapport har Oscar Swartz skrivit om detta - Marschen mot Bodströmssamhället . Alla borde läsa den. Visst är det bra att jaga brottslingar, men alla behöver inte betraktas som presumtiva sådana och kontrolleras i fall att, bara för att det går.

Nåväl han har humor och har därför döpt sin blogg till Bodströmssamhället. Det behövs lite mer humor i politiken - men också kontakt med väljarna. Att jobba på distans är möjligt. Att ha kontakt med omgivningen är en konst som är möjlig med dagens teknik och man når fler med en bloggpost eller e-post än med traditionella möten. Det vet alla som jobbat på stora internationella företag.

Nåväl just nu är Bodström den som får ta fokus från annat som förmodligen borde tas tag i. Det är så lätt att förflytta från sak till annan person, då går alla igång. Man behöver inte ta ansvar för sina egna handlingar då och det gäller att förflytta sig från det som saken egentligen gäller. Jag tror dock på Bodström till skillnad från många andra. Är det Bodström eller är det Mona Sahlin som är kejsaren? Allt ligger i betraktarens öga.
Uppdatering: Läs på DN debatt om varför man sluter upp bakom sin ledare. Och fundera lite på det jag skriver om Groupthink. Det finns strån av detta i alla organisationer, ibland blommar det ut för fullt.
Förnyelse
Nu talar du om (S) men moderaterna är de så himla bra då säger någon. Ja moderaterna är bra, vad gäller förnyelse och modet att plocka in nya krafter på starka positioner i partiet talar om en viss insikt att förnyelse är både möjlig och nödvändig. Det kanske är enklare att göra det när man själv är en partiledare med stort förtroende i sin gärning som Fredrik Reinfeldt är. Kvinnoförbundets ordförande Magdalena Andersson är särskilt nöjd med att hennes del av organisationen får stort utrymme i det nya. Det är inga undantagspositioner som erbjudits Sofia Arkelsten och Anna Kinberg Batra precis. Den ena blir partisekreterare och den andre gruppledare för moderaterna i riksdagen och dessutom föreslagen som ordförande i finansutskottet. Spännande omgörning här. Jag tror att de kommer att göra avtryck i organisationen. Att Per Schlingmann blir statssekreterare och skall hantera informationen för regeringen är också en spännande förnyelse. Det är verkligen önskvärt att informationen kring olika reformer som ska genomföras blir mer inspirerande och begripliga än bara instrumentellt presenterade med tabeller och statistik utan själ och hjärta. 

Samtidigt med detta vill jag be er läsa vad Johan Westerholm skrivit om Moses Stentavlor. Det är en riktigt vass betraktelse som förvisso handlar om socialdemokraternas förnyelse men borde kunna gälla vilken politisk organisation som helst, på alla nivåer. Han ger moderaterna beröm här och det med all rätt men mer kan allt göras lite varstans. Verkligen.

Att det finns problem med att vara frispråkig vet alla som är det. Som beskrivits ovan och här nedan. Alla gillar inte andras sanningar utan vill behålla sin egen. Det är synd för det är i en dialog med andra vi kommer vidare. Inte genom att stänga dörrar. Man ska lyssna på den som vågar säga ifrån också och försöka lyfta och abstrahera innehållet och inte bara betrakta det som gnäll - det bådar gott för utvecklingen. Politik är kompromissernas konst. I alla fall i en demokrati.

*********
Tycker att detta är lite tänkvärt:

Att vara den som vågar säga ifrån

På temat mobbning så kommer här ytterligare funderingar på de som avviker från det gängse. Mobbade blir inte bara svaga människor utan också starka. När man säger ifrån och försöker uppmärksamma sin omgivning på att det inte står rätt till borde det uppskattas, eller hur? Men så ser dessvärre inte världen ut. Den som talar får ofta lida i ett senare skede. Det är synd det. För i allmänhet så visar det sig att det var rätt tänkt från början.



Mats Bergstrand skrev i DN 2007 om behovet av en "motvallsreporter" när drevet går. Han menar där att det lätt blir så att journalistkåren gärna fokuserar på den tydliga saken i stället för att vända på stenen och se vad man hittar där. Exemplet var hur det i varenda tidning kunde diskuteras huruvida Danielsson gjorde rätt när han kollade på en hemsida för semesterhotell i stället för att använda tiden till att kolla upp allt kring Tsunamikatastrofen just den dagen. Bergstrand menar att en motvallsjournalist skulle kunnat ställa frågan om det inte var möjligt för Danielsson att göra båda sakerna på en dag. Detta är en helt relevant fråga, hela rapporteringen blev ensidigt inställd på vad Danielsson sysslade med. Själv måste jag tillskriva mig ifrågasättandet av detta för jag har försvarat Danielsson både en och flera gånger dels genom att försöka förflytta tanken bortom Danielssons enskilda skuld dels genom att se honom som den människa han är med de fel och brister vi alla har trots allt. Det fanns fler som borde varit på bettet under tsunamidagen, Danielsson var inte den enda vuxne med ansvar i Sverige. Men hur många läser min blogg? Man når inte ut på bredden precis.


Mats Bergstrand hänvisar till Medieforskaren Jay Rosen som säger att journalisten kan vara både rapportör och den som bygger upp den politiska sfären. Media är snabbt och trummar ut "den enda sanningen" med en dåres intensitet. Då finns det alla skäl att dra lite i snöret och säga Hallå där -kanske det kan vara på det här sättet också? Det är en möjlighet att tänka på tvärsen och se saker ur fler perspektiv än ett. För det finns alltid flera sätt att se på en sak, precis bredvid oss.
Nåväl åter till motvallsjournalisten eller den som säger emot gruppen. Det kan uppstå problem som alltid när någon säger sin egen mening. Vi är så imponerade av den som har mod att stå upp för sin sak, men vi vill helst inte ha dem i närhten eftersom de ställer till för mycket oordning för oss. Det blir krävande, vi måste tänka om.


Den tillåtande attityden mot den som tänker annorlunda finns det väldigt lite av i samhället. Vi behöver dock folk som säger ifrån när det börjar gå åt skogen. I USA går sådana personer under begreppet "whistleblowers", de flaggar orädda i organisationer när något felaktigt pågår. Men en whistleblower hamnar ofta i onåd på företaget och blir lidande på olika sätt, utsatt för mobbning, man får indragna privilegier och kanske sämre arbetsuppgifter och betraktas med stor misstänksamhet. Som sagt var modig men helst inte här. Det är väldigt synd eftersom ett påpekande om felaktigheter ger möjlighet både att rätta till saken och lära av misstaget.


Människor som tänker på tvärsen behövs i vårt samhälle, därför är det önskvärt att vi börjar se på dem med andra ögon. Det de säger behöver inte uteslutande betraktas som kritik mot oss själva, utan snarare vara en ögonöppnare för att saker och ting inte står rätt till. För de flesta är mer välmenande än tvärtom, eller hur? (MMK)

******************



Krönikekompisarna:
Kent Person skriver om förnyelse och brist på sådan i sin lördagskrönika. Peter L Andersson är på resa och börjar nog inte blogga på riktigt förrän nästa vecka. Storstädning talar Tokmoderaten om. Jag undrar dock om man städar bort rätt grejor. Thomas funderar kring SSUs roll. Krassman vet mer om sina (S)-kandidater än jag, tur det. Högberg tycker att det är bra att det möbleras om  och menar att det görs i alla partier.

(intressant)

Läs även andra bloggares åsikter om politik, groupthink, whistleblower, moderaterna, socialdemokraterna, schlingmann, frispråkig,