Oj då nu blev alla hönsen yra...

Mona Sahlin säger till alla i sin ledningsgrupp att ställa sina platser till förfogande. Men vilka ska då jobba med förnyelsen. Som bekant är det enbart den som har en position som kan ta taktpinnen fölr att få något genomslag. Förvisso finns det alltid informella ledare i en organisation, men det är den utsedde ledaren som får tilltron. Hur ska det här gå?

Nu ska jag inte lägga mig i hur socialdemokraterna ska få ihop sitt parti. Det måste vara lite jobbigt där med ett dåligt val när man är van att vara ledande. Det senare gör att man trott sig att inte behöva bry sig så mycket om omgivningen utan man har kunnat koncentrera sig på den egna gruppen och försvara sig mot omvärlden. Det uppstår groupthink enligt Irving Janis, ni kan läsa mer om detta här.

När det spricker så börjar syndabockarna utses. Idag är det Östros och det är Mona Sahlin själv med jämna mellanrum. Det är lite olyckligt. För det kommer så långt bort från det man behöver göra. Nämligen att diskutera den framtida politiken. Nu uppstår frågan vem som ska göra detta. Alla blir som lama ankor och ingen vet vem som bestämmer. Kanske att lösningen är att snabbt plocka in någon ny och ge mandatet. Hälsosamme Ekonomisten har idéer och föreslår Niclas Nordström.

Gunnar Hökmark analyserar på sin blogg. Ingen ska med alla ska avgå skriver Böhlmark. Fredrik Tokmoderat  Kent Persson tror att detta är Mona Sahlins felsteg. Peter L Andersson är stillsamt kritisk mot farten förändringsarbetet.

Man ser just nu en hönsgård och det tydligt att den behöver en tupp. Nu menar jag inte självklart att tuppen måste vara just en man utan det är mer symboliskt att det måset till en ledare. Vi får se om någon släpps fram. Bodström kanske kommer hem. Men å andra sidan de som är populära släpps inte alltid fram. Men som partisekreterare kanske han skulle gå. Mona Sahlin menar att hon har starkt förtroende i partiet. Kanske är det så. Det utkristalliserar sig. Johan W tycker att Mona Sahlin visar på ledarskap just nu. Han vet mer än jag. Samtidigt så läser jag förre kommunikationschefen och numera Aftonbladets Karin Petterssons ledare. Hon talar om arbetet i kulisserna och eftersöker mer rakhet i kommunikationen och inte korridorfulspelet. Det senare är något jag själv avskyr som pesten men har lärt mig finns överallt i alla typer av organisationer. Det är inte alltid rätt karaktärer i toppen. För många som är smarta och listiga och frågan är om det är bra för partiet. Det finns alltid flera nivåer som ska tillfredsställas.
Själv bryr jag mig mest om moderaterna faktiskt.


Henrik Oscarsson DN1 DN2 SvD Aftonbladet Expressen GP


Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val2014, mona sahlin,