Alla dessa hemligheter...

L Ö R D A G S K R Ö N I K A
... som omväxling på lördagen

Det som upptagit mina tankar och mitt engagemang den här veckan är utan tvivel Wikileaks. Vad som händer, hur det händer och varför. Jag lägger inga moraliska aspekter på om specifika dokument är värre än andra att de kommer ut. Inte heller några åsikter om vad som ska vara hemligheter eller ej. Nog begriper jag att det finns vissa saker som inte är för allas öron. Men det är nog inte så mycket som man kan tro om man ser till de dokument som hittills presenterats.

Vad som däremot är påfallande är vilken indignation detta möter. Att folk skriver till varandra på annat än rapportspråk, kanske i förtroende och att det kommer till andras kännedom är väl inte konstigt alls. När Urban Ahlin har talat med amerikanska diplomater är han en briljant politisk analytiker skriver Lena Mellin. Men det märks inte när han ska tala hemmavid. Då kan det inte uttalas rätt upp och ned, man blir betraktad som illojal om man säger något som kan vara likt pojkens avslöjande i sagan om kejsaren som inte har några kläder. Varför är det så? Folk är rädda för repressalier, det är klassiskt. Ingen vill bli utesluten för att vara frispråkig. Man hamnar i frysboxen, man kan förlora uppdrag och klappen på huvudet. Men kära nån är det därför man är engagerad i politiken, för att få beröm? Nej, grejen är att det behövs lite frispråkare i politiken. Det vitaliserar på alla sätt. Det är inte i de hemliga samtalen som sanningen ska fram utan det handlar om att skapa sanningen i öppna samtal. Det behövs fler Wikileaks säger den rutinerade republikanen Ron Paul. Han är ingen ungdom utan en äldre person som vurmar för frihet,

Här kommer det intressanta nämligen. Varför kan man inte få  säga som det är eller hur man uppfattar saken rätt upp och ned när man är bland sina gelikar? Detta genomsyrar den politiska verksamheten rakt över partigränserna. Det är ungefär som på fina middagen när en av gästerna blir för full och börjar dricka i grannens glas. Vederbörande förpassas hem i en taxi, kuvertet dukas av och ingen låtsas som det har hänt. I gruppen talar bara vissa, det handlar om vilken position man har om det som sägs har betydelse. Eller hur?  Att man då snackar med andra utanför den närmaste kretsen blir en naturlig följd av svårigheterna att komma fram internt där ingen vill tala är helt naturligt anser jag. Det är trångt internt. Alla som öppnar munnen betraktas som små förrädare. Varför det? Hur kul är det med denna avsaknad av intellektuella tankar?

Mona Sahlin

När Mona Sahlin talade idag blev det tydligen jubel och hon hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag förstår henne på ett mänskligt plan. Hon har fått ta mycket skräp undert perioden som gått och kanske har hon inte varit rätt person att leda det sargade socialdemokratiska partiet? Det får andra bedöma. Det är dock rent cyniskt att hon ska mötas av jubel under sitt sista framträdande. Var var det stödet när hon behövde det?  Idag skäms antagligen alla och låtsas som om allt är som det ska, det är det naturligtvis inte. Det grundar sig i att ingen egentligen vill ha något bråk, många uppfattar olika åsikter som bråk av någon anledning. I politiken skulle man kunna tänka sig att det är just grundvalen, att mäta olika åsikter mot varandra. Men min erfarenhet är att det inte stämmer, tyvärr. Så man håller hellre tyst och låter den ljudliga mobben leda attackerna. Även en del av dom skäms säkert idag. Men för Mona Sahlin måste det hela vara bitterljuvt.

Oavsett vad jag tycker om socialdemokraterna, jag är moderat - så kan man fundera kring det hela på olika sätt. Gunnar Hökmark analyserar Sahlintalets innehåll från moderat vinkel. Man kan ändå ta detta som ett typexempel på att det finns en del att utveckla vad gäller hur vi beter oss mot varandra i grupp.  Det handlar mycket om ledarskapet. Den öppne och modige ledaren vågar ta både ris och ros och lyfter blicken och ser till målet, som i fallet med politik som måste handla om den politiska inriktningen och möjligheten att attrahera väljare och engagera människor att delta.en slutne ledaren lägger på locket sopar under mattan och håller igen. Vilket politiskt ledarskap önskas? Det är en viktig fråga.

Vem får vara med...

Just det här deltagandet i den politiska debatten är synnerligen intressant nu när det på lokalt plan pytsas ut förtroendeuppdrag som om man är på barnkalas och deltar i fiskdammen. Vad kan det vara i min lilla påse? Den senare har fyllts på av annan och jag minns mina egna barns kalas. Lika till alla. Det skulle vara nyttigt, en apelsin eller annan frukt, det skulle vara några smågodisar, en tablettask och en leksak och ett bokmärke. Barn gillar sånt där och  för vuxna blir det enkelt att vara rättvisa. Vuxna kräver dock något annat.

De vuxna vill vara med och bestämma själva och inte vara schackpjäser som flyttas runt av andra. I synnerhet om man inte har någon dialog under tiden. Politik är något annat än överraskning. Se på mig som exempel. Jag blev (i all ödmjukhet och tack) utsedd att vara en av frontpersonerna tillsammans med Carl Bildt, Niklas Wykman, Kent Persson och nuvarande partisekreteraren Arkelsten i internetkampanjerna. Varje dag från tidig sommar, under Almedalsveckan samt senare under den intensiva valkampanjsperioden leverade jag och de andra nya blogginlägg, flera gånger om dagen för att kampanjen skulle vara aktuell. Vi lade alla ner ett gediget arbete på detta. Drev politik och lockade väljare av olika slag, ty vi har alla olika infallsvinklar på den moderata politiken. Det är bra att visa mångfald i poltiska partier eftersom de består av människor. Jag var naturligtvis inte bara online utan deltog praktiskt i valstugan, fixade ministerbesök, delade lappar, hade egna affischer och deltog som många andra aktivt i arbetet för att det skulle bli en borgerlig alliansseger.

Det är inte partiet som har en själ, det är människorna. Eller som Mattias L menar - man kan inte fråga Årstaviken vad den tycker om friskolor. Man får inget svar - det är människorna i partierna som har dem och så borde det nog tillåtas att vara också. Jag är med i moderaterna för att driva praktisk och aktiv politik framåt! Ingen kan vara tveksam om den saken. Kommer jag att kunna driva moderat politik utifrån det som är i min påse från fiskdammen? Har jag fått rätt bokmärke? Har jag fått en presidiepost eller liknande som ger mig inflytande och position att driva politik framåt? Svaret är faktiskt nej - det har jag inte. Frågan är om det är bra för demokratin? Svaret är även där nej.

Varför tror man att vuxna människor med erfarenhet ger sig in i politken om inte för att få inflytande och att påverka den? Många är helt enkelt för gamla för att stå på vänt och tillväxt. Detta är en intressant och viktig tanke och en fråga för demokratin, eller hur?  Det ruggiga är att jag delar den här erfarenheten med många. Det är inte helt okomplicerat för demokratin, det blir nästan svårt att ta det på allvar.

Mer öppenhet behövs överhuvudtaget. Peter L Andersson skriver om Mona Sahlins beröm till skrivande tyckare på bloggar. Jag gör vågen. Tänkare behövs i alla partier, även om de finns på internet.


Krönikor från Kent P, Peter L Andersson, Peter Högberg, Johan W och Tokmoderaten


Läs även andra bloggares åsikter om politik, öppenhet, fritänkare, moderaterna, socialdemokraterna, wikileaks,