Att hon ska behöva avgå för att kunna säga sin åsikt...

Mona Sahlins tal lämnar avtryck. Hon rannsakar både sig själv och den förda ickepoliken som det faktiskt handlat om under valrörelsen. Det har varit mest gnöl och nej tack till alliansens alla förslag inte så mycket eget än att återgåtill förr. Det är svårt att ingå i en allians när man vill att alla ska få säga sitt. Nu får hon plötsligt beröm från alla möjliga håll, både egna och andra. Kallas av Lena Mellin för moderat.

Det säger ändå en hel del om kulturen i den en organisation när det blir så här att det är först när man ska sluta som man får säga det man vill ha sagt. Under tiden man deltar i sin grupp är trycket så hårt att det blir svårt att göra avsteg från det som gruppen anser vara sin mening. Kollektivet bestämmer. Man ska inte ha en personlig mening. Däremot är det bara ledaren som talar - Men inget sägs. Förrän nu då.

Det går inte att vara självutnämnd, man ska inte tro att man är något. Förmer än andra eller så. Det duger inte att vara glad och engagerad, det handlar om att få acceptansen, från de ledande i gruppen. Ibland krockar det med att andra vill ha positionen och det uppstår maktkrig. Nu kan inte jag turerna i socialdemokraterna förstås, mer än det som stått att läsa i tidningarna och det vänner berättar. Men gruppdynamiken är densamma överallt.

Nåväl för socialdemokraterna väntar en omställning som heter duga vad det verkar utåt sätt. Men vad vet man om de starka falanger som finns internt. Det är inte helt otroligt att det återgår till det vanliga. Peter Högberg skriver om sin besvikelse över att valprocessen även i fortsättningen ska vara sluten. Det kan säkert vara på både ont och gott. Men en sak är säker och det är att i slutenheten frodas kotterierna, och det är frågan om det är så bra. För när någon gruppering lyckas driva igenom sin idé så finns det alltid en annan grupp som är emot och då uppstår de motsättningar som gör att energin riktas inåt i stället för utåt. Här tappar man riktningen. Det var förmodligen just detta som hände i valrörelsen också. Fredrik Reinfeldt tycks ha varit bra mycket bättre på att samordna sina allianskolleger.
Peter L Andersson ser framför sig hur det blir en öppen politisk idédebatt i Sverige nu och börjar redan ställa alliansen till svars. 

När mobben lyckats få bort den som tar mer plats än andra gillar så kommer hycklarna och gratulerar. Vidrigt.


Hjärta, puls och engagemang...

Vi behöver lite fler frifräsande politiker här i världen. På alla håll och kanter. Att det sedan krävs en viss samordning när viktiga beslut ska fattas är mer en praktisk och nödvändig fråga. Men däremellan kunde det allt rocka lite mer mellan beslutsfattandet. Lite mer puls behövs så att man ser att det finns enagagemang. Vad är det för fel i en demokrati att argumentera emot så länge inga beslut är fattade? Ibland vinner man och ibland förlorar man och då har man i alla fall gjort vad man kunnat.

DNs ledare tar på ett spännande sätt upp politikers förhållande till lobbyister vad som nu kan kallas det och menar att man kan lyssna men att det är att föredra att man faktiskt som exempelvis riksdagsman eller hög politiker kan formulera sig själv utan att behöva skriva under cirkulärskrivna åsikter med eget namn. Det behövs självständighet. Kanske att Wikileaksdokumenten kan medföra det. För det vi har sett hittills av dessa dokument kan man inte påstå har varit så väldigt kontroversiellt egentligen. Mycket har redan tidigare grävts fram av media men nu fått nytändning. När det värsta lugnat ner sig så kanske vi kan se vissa fördelar med det hela.

Öppenhet är en bra sak. Det minskar missförstånden. Men det tar tid att nå fram dit uppenbarligen...


SvD



Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, moderaterna, mona sahlin, fredrik reinfeldt